Finanskriser och krishantering: några lärdomar

Stefan De Vylder i Ekonomisk Debatt nr 2/1999, utdrag

Borde finanskriserna ha förutsätts?

Av de dussintals mer eller mindre allvarliga finanskriser som drabbat olika länder de senaste decennierna har flertalet kommit plötsligt, till synes utan förvarning. Den svenska finanskrisen 1991 - 92 tillhör i detta avseende undantagen: den byggdes upp under förhållandevis lång tid, och rader av inflytelserika aktörer förutsåg vad som skulle hända.

Den svenska finanskrisen - liksom den ryska 1998 - var “välförtjänt”. En dålig ekonomisk politik bestraffades rättvist av finansmarknaderna.

Detsamma kan sägas om Latinamerikas skuldkris på 80-talet.

Vad gäller Mexiko 1994 - 95 har många bedömare hyllat IMFs resoluta ingripande som ett exempel på föredömlig krishantering. På mycket kort tid lyckades IMF, med starkt stöd från Clinton-administrationen, mobilisera ett stödpaket på närmare 50 miljarder dollar i form av likvida medel och garantier. Efter ett drastiskt ras i BNP och sysselsättning 1995 var den mexikanska ekonomin redan 1996 inne i en återhämtningsfas, om än bräcklig sådan.

I flera avseenden är det lätt att instämma i de positiva omdömena: återhämtningen gick långt snabbare än under 80-talskrisen, och IMF fick tillbaka sina pengar, t o m snabbare än beräknat. Men ett par andra saker bör också hållas i minnet.

För Mexikos folk - som fick överta det fulla betalningsansvaret för utländska investmentbankers och pensionsfonders höga risktagande - blev krisen dyrbar. Reallönerna ligger fortfarande under nivån från sommaren 1994 (och på ungefär samma nivå som i slutet av 70-talet). Krishanteringen innebar, något förenklat, en gigantisk kapitalöverföring från mexikanska skattebetalare till pensionärer i USA.

Än värre, på sikt, är att Mexiko-krisen bekräftade vad många av aktörerna på finansmarknaderna länge misstänkt: att spekulera i finansiella bubblor är ganska riskfritt, så länge man undviker att köpa reala tillgångar. Däremot är det tryggt att låna ut pengar till inhemska banker (som eventuellt i sin tur spekulerar i aktier och fastigheter), eller köpa statspapper med högre realränta än hemma.

Så länge det går bra kan man tjäna mycket pengar, och när bubblan brister är det någon annan som betalar.

Varje gång utländska långivare räddas av stödpaket under IMFs överinseende förstärks problemet med moral hazard. Den skenbart effektiva krishanteringen i Mexiko kan därmed sägas ha banat väg för Asienkrisen 1997 (och för Rysslandskrisen 1998, och för andra, kommande kriser).

Vad gäller frågan om moral hazard har Asienkrisen bekräftat prejudikaten från tidigare finanskriser. Som villkor för stöd till krisländerna har IMF krävt att regeringarna skall förse företags och bankers utlandsskulder med statsgarantier i utländsk valuta. Enligt i dag välkänt mönster har de massiva lån som IMF mobiliserat huvudsakligen använts till att hålla de utländska fordringsägarna skadeslösa.

Snabbheten i att socialisera betalningsansvaret har helt naturligt gjort de utländska fordringsägarna ovilliga att gå med på en omstrukturering och förlängning av lånen, vilket annars hade varit ett rimligt inslag i krishanteringen. De finansiella marknadernas oro inför otillräckligheten i de resurser som IMF kan mobilisera har också medfört att de utländska långivarna varit mycket angelägna om att dra sig ur så snabbt som möjligt, medan det ännu finns några dollar kvar.

Det är viktigt att notera den brist på symmetri som präglar behandlingen av långivare och aktieägare i samband med finanskriser. I alla de tre kriser som behandlats i denna artikel - och i rader av andra kriser - kan vi se hur både inhemska och utländska aktieägare får stå för förlusterna själva, under det att långivarna, så länge de är utländska, blir bailed out.

Denna brist på likabehandling skapar perversa incitament. Samtidigt som så gott om alla är överens om att utländska direktinvesteringar är att föredra framför kortsiktiga, spekulativa finansiella placeringar är det de senare som får den förmånliga behandlingen.

Att låna ut pengar till utvecklingsländer har idag blivit som att spekulera mot en fast växelkurs: går det bra vinner jag, och går det dåligt förlorar jag inte.

Varje gång aktörerna på de finansiella marknaderna hånas för sin okunnighet om de länder de lånar ut pengar till, och för sin flockmentalitet och benägenhet att skapa bubblor, bör vi komma ihåg att de för det mesta har tjänat mycket pengar på verksamheten, oavsett graden av okunnighet.

Mer av Stefan de Vylder

Top of Page
Början på sidan