Monetarism and Swedish Financial Crisis
Bengt Dennis i boken 500%
En särskild fråga i anslutning till detta är de svenska storföretagens agerande. Diverse konspirationsteorier florerar exempelvis att Riksbanken med avsikt väntade så länge med att ge upp kronförsvaret så att alla stora företag skulle hinna sätta sig i säkerhet.
Ett bland många uttryck för misstänksamheten mot kronförsvaret är den anmälan till konstitutionsutskottet somBengt-Ola Ryttar lämnade in i november 1996. Han refererar till Ulla Reinius bok Stålbadet. Ryttar menar att “det finns anledning att befara att otillbörliga hänsyn tagits, och att dessa strider mot principen om medborgarnas likabehandling”. Utskottet redovisar det avsnitt i Reinius bok som Bengt-Ola Ryttar förmodades grunda sin anmälan på:
En gigantisk konvertering av svenska utlandslån genomfördes under några höstmånader. Den svenska Riksbanken använde sitt valutaöverskott för att bl a via bankerna hjälpa vissa storföretag till deras låneomläggning. Bara de fåkunniga, privatpersoner, småföretag och de som vägrade tro att regeringen skulle ge upp - eller tvingas ge upp - låg kvar med sina utlandslån. Just dessa grupper som till skillnad från storföretagen var de mest sårbara eftersom de inte hade några intäkter i utländsk valuta, skulle komma att betala en betydande del av notan för det svenska kronfallet. Men vem vågade tala öppet till de fåkunniga om det som var förbjudet att tala om.
Däremot refererar inte Bengt Dennis vad Ulla Reinius skrev längre fram:
Den tystnadens konformism som då rådde och de bannbullor som utdelades över de som vågade hävda en annan mening var vid den tidpunkten förståelig, om än inte acceptabel. Att samma tystnad fortfarande råder över detta skeende i den svenska ekonomiska historien är däremot varken förståeligt eller acceptabelt.
Den finansiella bubbla som under 1980-talet byggdes upp med bland annat denna kvarhållna valutareglering bidrog till att vi fick världens djupaste finanskris. Men tystnadens konformism och kunskapernas låga värdering är viktigare skäl. Det svenska folkhushållet har fått betala dyrt för detta.
Den absoluta lejonparten av de totala kostnaderna för Riksbanken åsamkades under den sista veckan före kronans fall, när Riksbanken frångick sin tidigare strategi att försvara kronan genom räntehöjningar för att i stället övergå till direkta interventioner på valutamarknaden.
Sedan kommer en anmärkningsvärd mening:
Detta strategibyte gav privata aktörer som litat på Riksbankens utfästelser om fast kronkurs möjlighet att gå ur sina valutalån, men öppnade samtidigt möjlighet för utländska och inhemska spekulanter att ta position mot kronan.
En kanske önskvärd omfördelning av oundvikliga växelkursförluster inom Sverige kunde genomföras endast till priset av ytterligare förluster för Riksbanken vilka motsvarades av privata spekulationsvinster i Sverige och omvärlden.
Hans Tson Söderström och Nils Lundgren i Ekonomisk Politik. En vänbok till Assar Lindbeck (SNS Förlag 1995, citerad i Torsten Sverenius SOU 1999:150)
Bengt-Ola Ryttar är ordförande i
Socialdemokratiska
EU-kritiker