Några faktorer försvårar för Mona Sahlin ...
En faktor är den falska föreställningen att Sveriges goda ekonomi är en följd av Göran Perssons traditionalistiska tid som statsminister, inte av strukturreformerna under Ingvar Carlsson och Carl Bildt.
Hans Bergström 6/2 2007

Margot Wallströms förnyande idéer.

Full text

En sån himla otur
Oturligt nog drabbades de av den värsta ekonomiska nedgången på sextio år.
Hösten 1992 var det slut på den enda vägens politik
DN-ledare 2002-03-26

- Nu var det nog inte riksdagens partisplittring som orsakade 80-talets överhettning och finanskris, utan socialdemokratins egna inre trögheter.
Hans Bergström DNs ledarsidan 2000-06-18

Vi minns krisåren när Bo Lundgren och Göran Persson vände och vred på arbetslöshetens orsak och verkan. Ingen önskar väl den diskussionen tillbaka.
DN-ledare 2000-06-16

Kommentar av Rolf Englund:
Åjo, det är nog många medborgare som
fortfarande väntar på att det skall bli lika utrett vilka beslut som förorsakade krisen och
vilka personer som fattade dessa beslut.

DN-ledaren fortsätter:
Men monotonin i det meningsutbytet har också medfört en politisk historielöshet som löper som en röd tråd genom riksdagens arbete. Matchen om historieskrivningen slutade oavgjort, eftersom åskådarna tröttnade och bytte kanal. Dessvärre medför detta att dagens politiska debatt förs med vilseledande ingångsvärden, och att skuld respektive ära fördelas orättvist.

Det förvrider också framtidsperspektivet och minskar medborgarnas intresse för partipolitiken över huvud taget.

Sverige styrs av partier fjättrade vid sin egen retorik och sin falska bild av det förflutna.

Oppositionens värsta fiende är den egna bitterheten över att ha haft rätt först.

Åt denna krampaktiga inrikespolitik kan man alltid le och rycka på axlarna, så länge utvecklingen tycks gå framåt i alla fall. Men de politiska partierna förlorar 30.000 medlemmar om året och alltmer av väljarnas förtroende.

Kommentar av Rolf Englund:
I en ledare (8/8 1993) påminde DN om att den fasta växelkursen i tio år var själva ankaret i den ekonomiska politiken. Man kan inte, hette det, "stryka ett streck över allt man sagt i tio år och ändå betraktas som seriös".

Överhettning eller uthållig tillväxt
DN-ledare 99-09-01

Keynes' recept verkar nu helt bortglömda. Budgeten visar överskott. Tillväxten väntas gå upp mot fyraprocentsnivån. Den politiska debatten handlar då om att skatterna ska sänkas och att de offentliga utgifterna ska öka.

Svensk ekonomisk politik... har i drygt 40 år helt präglats av Keynes' grundrecept: en regering ska strama åt i högkonjunktur, stimulera i lågkonjunktur genom upplåning, underskott och ökade utgifter.

Kommentar av Rolf Englund:
Observera att det är den totala efterfrågan som skall hamna på rätt nivå. Detta sker i första hand genom räntepolitiken. Som regel är detta tillräckligt. Räntan är den stora påverkan, via penningmängden och en ökad eller minskad kreditexpansion. Låg ränta ger hög utlåning, ofta finansierad med fastighetskrediter. Belåna villan som stigit i värde och köp segelbåt!
Ibland, som i USA, England och Tyskland på 1930-talet, och i Japan på 1990-talet, räcker det inte med att sänka den nominella räntan. Inflationen är så låg att även en nominella ränta på en procent ger en hög realränta. Det är först i det läget som Keynes metoder behöver användas. Keynes förstod mycket väl att räntan var det första och största vapnet för att reglera ekonomin.
Inga, förutom Dennis, Feldt, Bildt och Wibble har dock kört med statsfinansiell åtstramning i kombination med hög realränta under en djup lågkonjunktur.

Vidare ur DN:
Nu tänker ingen så, utan helt tvärtom, vilket inte heller det behöver vara alldeles välbetänkt.

Det vi nu mest behöver är resonemang om hur vi ska hantera strukturella tillväxthinder i ekonomin, utnyttja lediga resurser, få fram en flexibel och individuell lönebildning så att vi kan öppna dörren till arbetsmarknaden för ungdomar, invandrare, lågutbildade, och lösa stora grupper ur ett förnedrande bidragsberoende.

Det är detta den ekonomiska diskussionen bör handla om.

Kommentar av Rolf Englund:
DN håller fortfarande fast vid att arbetslösheten beror på mikroekonomiska systemfel som skall åtgärdas genom systemskifte. Men tänk om stora delar av arbetslösheten fortfarande beror på att den totala efterfrågan fortfarande är för låg.

Vidare ur DN:
I stället pågår en politisk auktion på förmodade överskottspengar i budgeten. Regeringen vill sänka skatterna - men inte på strategiska kapitalinkomster, där sänkt skatt kan ge incitament till ökat sparande och investeringar. Utan skatten ska sänkas i breda inkomstskikt. Sänkningarna blir så små att de knappast påverkar incitamenten. Däremot späder de på köpkraften, och efterfrågetrycket i ekonomin.

Samtidigt vill flera partier öka de offentliga utgifterna. Senast folkpartiet vill styra mer pengar till barnfamiljerna. Kommuner och landsting ska få ökade bidrag från staten. Vidare kommer en ökning av sysselsättningen att automatiskt minska kommunernas utgifter och öka deras intäkter.

Summan av allt blir en kraftig ökning av efterfrågetrycket. Den givna frågan blir: Vad händer på utbudssidan? Visserligen har privat konsumtion ett högt importinnehåll på marginalen. Vi importerar ju nästan allt av kläder, hushålls-elektronik, vitvaror. När hushållen köper mer varor hamnar alltså stimulanseffekten utomlands. Men det finns ett potentiellt inlåst utbud, via en hög arbetslöshet och en extremt liten marknad för privata tjänster.

Nils Lundgren, tidigare chef-ekonom på Meritanordbanken, varnar (DN Debatt 31/8) för att ett snabbt svenskt EMU-inträde kan leda till en repris av åttiotalets krasch. Enligt Lundgren går vi nu mot en överhettning i ekonomin som påminner om slutet av åttiotalet. Då kunde finansministern inte skärpa finanspolitiken eftersom LO (och delar av hans parti) sade nej. Riksbanken kunde inte höja räntan, eftersom vi hade fast växelkurs; alltså drev vi hjälplöst mot katastrofen.

Om vi går med i EMU låser vi växelkursen; alltså kan riksbanken inte höja räntan; därmed kan vi inte få ner övertrycket i ekonomin.

En invändning är given. Nittiotalets kris berodde främst på realräntechocken den utlöstes av devalveringsförväntningarna; nu är devalveringsmöjligheten borta, och därmed förväntningarna; alltså behöver vi inte befara att nittiotalskrisen går i repris.

Men, det intressanta: Lundgren utgår från att finanspolitiken och strukturpolitiken nu liksom på åttiotalet förblir låst; regeringen kan inget göra, eftersom partiopinionen är splittrad och LO har veto. Det är denna ytterst depressiva premiss som styr hans resonemang. Och om vi accepterar den finns inte mycket att be för. Då kan vi lika gärna lägga ned all diskussion om ekonomi och ekonomisk politik: det spelar ingen roll vilka fakta och argument experterna för fram, ty Bertil Jonsson och Hans Karlsson på LO bestämmer, och Göran Persson och Bosse Ringholm lyssnar aldrig.

Riksbanken kan heller inte ensam förhindra katastrof, om alla andra agerar dåraktigt.

Partierna, samtliga, måste försöka lyfta sig över röstköpsintresset och titta rakt in i spegeln på hotellrummet, även om de vill huka inför vad de ser. De har rest runt och hållit tal om hur många miljarder de vill ge av dagens överskott till välgörande ändamål. Men politik måste handla om något mer än detta. Det allmänna intresset, i ordets båda betydelser, måste styras in på de fundamentala långsiktiga problemen i ekonomin. Dit hör de strategiskt destruktiva skatter som försvagar incitamenten att spara och investera och arbeta. Dit hör fåmansreglerna som gör eget företagande inte till ett trygghetsskapande projekt utan till ett finansiellt bungy-jump med hack i linan.

Det finns inget ödesbestämt som styr ekonomin mot en ny nittiotalskris. Antag att regeringen kan kasta kryckorna och samla sig till en bred uppgörelse med partier som har konstruktiva idéer. Då kan vi få en sparreform som ökar det farligt låga hushållssparandet och därmed låser in en del av likviditeten. Då kan vi få skattesänkningar och avregleringar på arbetsmarknaden som frigör ett utbud av arbetskraft; och därmed minskar risken att hög tillväxt ska slå över i inflation.

Allt borde vara en fråga om konstruktivt tänkande, en dos ansvarskänsla, och lite mod.

Jfr Södersten

Jfr SvD

Jfr Danne Nordling

DN-ledare 99-08-26

Just nu seglar Sverige i medvind. Enligt Konjunkturinstitutet (KI) blir tillväxten i år hela 3,8 procent, och nästa år 3,2 procent. Enligt den senaste översikten från investmentbanken Goldman Sachs får OECD en tillväxt på 2,7 procent i år och 2 procent nästa år.

Sysselsättningen går upp 4,5- 5 procent totalt de två åren, den öppna arbetslösheten faller något.

Handelsbalansen visar stabila överskott, på nivån 7 procent av BNP.

Bytesbalansen blir något svagare men ger fortsatta överskott.

Den offentliga sektorn ger också överskott, 42 miljarder i år och 64 miljarder nästa år. Det motsvarar 2,1 respektive 3,1 procent av BNP.

Regeringen kommer säkert att ge sig själv mycket beröm för detta.

Uppgången i ekonomin kan i huvudsak förklaras av tillfälliga förändringar, främst att byggande och konsumtion automatiskt skjuter fart när väl verkningarna av finanskrisen genomlidits.

Vi drar också nytta av de avregleringar som genomfördes av regeringarna Carlsson och Bildt.

Det regeringen Persson gjort är att pressa ned budgetunderskottet. Delvis har den gjort detta genom att ytterligare höja skatterna, vilket allt annat lika försvagar tillväxtmekanismerna. Vidare är budgetsaldot extremt känsligt för variationer i ekonomin.

Enligt en kalkyl från OECD slår drygt 70 procent av en tillväxtförändring igenom i budgeten. Det är en oundviklig effekt av höga skatter och höga utgifter. När aktiviteten i ekonomin går upp forsar pengarna in i statskassan, medan utgifterna faller - och omvänt.

Den som är minnesgod och därför ser med skepsis på dagens kurvor har sett detta mönster flera gånger tidigare.

DN-ledare 99-08-13

Tanken att en lämplig utformning av skatterna skulle kunna bidra till samhällsnyttigt arbete, investeringar och sparande har i praktiken avfärdats som borgerlig och akademisk propaganda.

Såväl Keynes som utbudspolitik har kastats ut med badvattnet (Feldt och Åsbrink). I stället har en ekonomisk idé från 1700-talet, kameralismen, blivit den bärande tanken för regeringen Persson.

Statskassan är ekonomins centrum och mål, mer än samhället. Om statskassan flödar över, då kan en del återföras till folket som sänkt skatt (sedan utgifterna först ökats). Och pengarna ska då fördelas till de mest behövande, så att de får ökad köpkraft.

Denna tankebana är befängd, enligt Keynes, i vänsterkretsar nog så populära, konjunkturteori.

Med sitt kameralistiska synsätt drar regeringen slutsatsen att den kan sänka den allmänna skatten först om ekonomin går mot överhettning (givet vår stela arbetsmarknad).

Riksbanken arbetar dock inte utifrån samma teori. Den måste snarare säga sig att sänkt skatt, i syfte att öka köpkraften, i ett läge då köplusten redan exploderar, byggandet tar fart, kommunerna börjar expandera och arbetsmarknaden förblir oreformerad allvarligt höjer risken för inflation.

Argumenteringen är lika fel ur ett långsiktigt strukturperspektiv. Det finns en typ av skattesänkningar som kan och bör sättas in även när ekonomin i sina delar går mot överhettning, ja som då har extra nyttig verkan. Det är skatteförändringar som ökar utbudet av arbete, höjer sparandet, ökar produktionen och får fler att använda sin talang i Sverige.

Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150