Rolf Englund Internetional Comm. Home
Det kraftfulla nejet i folkomröstningen om EMU förklaras
ofta som en akt av svenska folkets bristande verklighetsförankring,
nationalistiska självgodhet, identitetskris etc. Men denna
folkomröstning kan varken bortförklaras eller
förtigas.
Agne Gustafsson,
Sydsvenskan 2003-10-21
Statsvetaren Agne
Gustafsson uppmanar riksdagsmännen att göra revolt och rösta
emot partilinjerna.
Sveriges riksdag riskerar att rösta bort sig
själv när ledamöterna den 20 november tar ställning till
ett vilande grundlagsförslag, som i praktiken ger hela makten till EU.
Regeringen förringar riksdagen
Agne
Gustafsson, SvD Brännpunkt 2002-03-19
Agne Gustafsson, SvD Brännpunkt 1998-11-05
Agne Gustafsson och Hans Gustafsson i SvD 97-01-09
"Hela skrivbordsprojetket EMU bör stoppas"
Det finns nu två folkvalda församlingar:
riksdagen och EU-parlamentet.
Men ett land kan inte ha mer än en
folkvilja
Agne Gustafsson,
Sydsvenskan 15/6 2003
Det är bara bra att riksdagens arbetsformer och lokaliteter m m diskuteras, men viktigast är ändå besluten, politikens innehåll, att ledamöternas personliga övertygelse respekteras, att riksdagen fortfarande är folkets främsta företrädare enligt grundlagen (RF 1:4). Så är inte fallet.
Vi vet att en ledamot i riksdagens s-grupp kan förbjudas att rösta för sin egen motion i kammaren. Presumtiva avvikare från partilinjen i ett ärende kan kvittas ut eller som hos moderaterna anmodas ta ledigt från riksdagsuppdraget vid tidpunkten för voteringen, så att en partilojal ersättare kan inkallas. Jag tror inte allmänheten tycker att detta är sunt i ett öppet demokratiskt samhälle.
Grundlagens bestämmelser om riksbankens
ensamrätt att utge sedlar och mynt måste ändras, innan Sverige
kan anslutas till EMU (RF 9:13)
Agne Gustafsson. SvD Brännpunkt 17/12
2002
Vice riksbankschef Eva Srejber har påtalat, att tidtabellen med folkomröstning hösten 2003, inträde i EMU 2005 och spridning av eurosedlar och mynt i Sverige 1 januari 2006, inte håller. Det behövs mer tid för omställningen.
I debatten hittills har man också förbisett, att grundlagens bestämmelser om riksbankens ensamrätt att utge sedlar och mynt måste ändras, innan Sverige kan anslutas till EMU (RF 9:13).
Rätten att utge sedlar och mynt i Sverige övergår vid en EMU-anslutning till den Europeiska centralbanken (ECB). Hela valutareserven - för närvarande 135 miljarder kronor plus 18 miljarder i guld - ska samtidigt överlåtas till ECB, som redan intecknat bytet. Även vid ett ja i folkomröstningen krävs riksdagsbeslut om anslutningen och om ändring av Regeringsformen (RF) angående sedelutgivningsrätten.
Riksdagens första beslut om vilande grundlagsförslag måste således fattas före riksdagsvalet år 2006 och det andra definitiva beslutet efter riksdagsvalet.
Först när grundlagsändringen trätt i kraft kan anslutning ske till EMU. Vill man ha anslutning redan 2005 måste extraval utlysas till riksdagen.
Enligt statsminister Göran Perssons tidtabell avses lagförslag om en symbolisk grundlagsändring angående sedelutgivningsrätten läggas fram för riksdagen i januari 2006, först när anslutningen till EMU redan är ett faktum. Visserligen lagförslag, men själva besluten kan man hoppa över! Visst vore detta grundlagsbrott.
Förste vice riksbankschefen Eva Srejber avgår med omedelbar verkan.
- Jag är jätteglad att få denna möjlighet, säger Eva Srejber.
Johan Schück, DN 30/3 2007
Regeringen måste lägga fram en
proposition om ändringar i grundlagen före årsskiftet, annars
kan Sverige inte gå med i EMU förrän tidigast 2007.
Den
varningen utfärdar Riksbankens chefsjurist Robert Sparve.
Regeringen förringar riksdagen
Agne
Gustafsson, SvD Brännpunkt 2002-03-19
Om regeringen inte gillar mer av överstatlighet bör den föreslå en skärpning av bestämmelserna för överlåtelse av beslutanderätt till EU. Nu gör den tvärtom, skriver Agne Gustafsson i fortsatt debatt om regeringen avser att sälja ut landet.
Med tanke på den livliga debatten om rättssäkerheten i samband med terroristjakten borde regeringen, tycker man, vara försiktig med att ge EU mer överstatliga befogenheter till lagstiftning som verkar direkt i Sverige utan sanktion och kontroll av svensk myndighet. Men regeringen gör tvärtom.
En livlig kritisk debatt har glädjande nog uppstått om de märkliga grundlagsförslagen. Kritikerna frågar om regeringen verkligen vill sälja ut Sverige och rasera riksdagens ställning.
Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, ansåg i P1:s lördagsintervju den 9 februari, att kritiken var obefogad, och kallade den "nonsens" och "struntprat". Hon förklarade, att regeringen vill visst inte ha mer överstatlighet. EU bör som hittills i huvudsak vara ett samarbetsorgan mellan suveräna stater. Det är otänkbart, menade Lena Hjelm-Wallén, att en socialdemokratisk regering skulle vilja avlöva riksdagens makt, som kritikerna påstår.
Sådana emfatiska deklarationer med hänvisning till socialdemokratins demokratiska traditioner och förtroendekapital kunde ha substans på Per Albin Hanssons och Tage Erlanders tid, men inte i dag.
Varför lägger man då förslag till ändringar av författningen, om man inte menar allvar? Med Pontius Pilatus kan man fråga: "Vad är sanning?"
Vet inte regeringen vad man föreslår eller försöker man vilseleda folket? Pudelns kärna är väl att de föreslagna grundlagsändringarna inte är några konkreta lagförslag, bara konstitutionella möjligheter till överlåtelse av beslutanderätt senare. Men grundlagsfrågor måste ses långsiktigt. Makten är inte evig.
Även om den socialdemokratiska regeringen i dag inte fullt ut tänker utnyttja de nya möjligheterna, lägger man grunden för t ex en framtida högerregering att göra det, och då är man medskyldig.
Mer om prop. 72 hos nejtillemu.com
Agne Gustafsson, SvD Brännpunkt 1998-11-05
Enligt EU:s och EMU:s regelsystem i Maastrichtfördraget skall nämligen centralbankerna, och från den 1 januari 1999 den europeiska centralbanken, självständigt bestämma räntepolitiken. Centralbankerna respektive ECB är förbjudna att rådfråga politiska instanser, och medlemsstaternas regeringar och parlament och EU:s politiska instanser får inte påverka de bankexperter som skall besluta i penningpolitiska frågor.
Göran Persson fick både före och vid toppmötet ett brett stöd för räntesänkning i uttalanden av stats- och regeringschefer, vilka nu nästan alla är socialdemokrater. Därmed markeras något alldeles nytt i EU:s historia. Men om medborgarna får klart för sig att deras valda representanter nöjer sig med att diskutera och att framföra sina åsikter om penningpolitiken för att sen bara avvakta vad de professionella tjänstemännen i centralbankerna ECB beslutar, då kan den allvarligaste av alla förtroendekriser uppstå, nämligen mellan medborgarna och deras valda representanter.
... Men medborgarna i ett Europa med nära 20 miljoner arbetslösa kommer inte att nöja sig med diskussionsinlägg och halvkvädna visor av sina representanter. De kräver konkreta åtgärder mot arbetslösheten och för full sysselsättning, välfärd och rättvisa. Härför krävs att även penningpolitiken återigen blir en del av en offensiv ekonomisk politik under demokratisk kontroll.
I denna övergångssituation får det vilande grundlagsförslaget om en oberoende svensk riksbank en särskild aktualitet. Förslaget skulle göra Riksbanken till en EMU-kopia utanför riksdagens hittillsvarande ledning och kontroll, innan vi är medlemmar av EMU. Förslaget har ännu inte definitivt antagits av riksdagen, vilket avses ske den 25 november. (Prop 1997/98:40, KU 1997/98:KU 15.)
(Om länken till propositionen ej fungerar, så sök här)
När det nu skett viktiga politiska förändringar inom EU vore det mer än lovligt inkonsekvent, om den svenska riksdagen skulle genom grundlagsändringar ge Riksbanken en oberoende ställning, vars värde allt färre tror på. Och när nu Göran Persson så tydligt markerat behovet av att diskutera och hävda de folkvaldas inflytande över räntepolitiken vore det mycket märkligt om riksdagen skulle direkt skriva in i grundlagen att regering och riksdag och politiska representanter skall tiga i församlingen om räntepolitiken!
Sverige borde i stället gå i spetsen för en konstitutionell omorientering inom EU genom att fälla det vilande grundlagsförslaget. Den svenska riksdagen har med bred majoritet (s+c, kd, v, mp) beslutat att Sverige inte skall vara medlem av EMU från starten 1999. Trots att Sverige inte gjort något tydligt EU-rättsligt förbehåll eller erhållit något rättsligt undantag från medlemskap i EMU, synes EU ha accepterat detta avtramp från det s k tredje steget.
Men det vilande grundlagsförslaget avser anpassningar angående det andra steget på vägen mot full anslutning. Menar man allvar med att svenska folket skall definitivt avgöra genom en folkomröstning eller i allmänna val om vi skall ansluta oss till EMU, är det utan all rim och reson om man ändrar grundlagen och EMU-anpassar vår riksbank i förväg, innan svenska folket hunnit ta ställning till medlemskapet i EMU. Vad gäller relationerna till den svenska Riksbanken i dag innebär Göran Perssons uppmärksammade uttalande om räntesänkning inte att han på något sätt överskridit sina befogenheter.
Enligt ännu gällande bestämmelser (riksbankslagen 42 §) skall riksbanksfullmäktige, innan Riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt samråda med regeringen. Men om det vilande grundlagsförslaget antas av riksdagen skall Riksbankens oavsättliga expertdirektion med riksbankschefen som ordförande som då leder Riksbanken bara informera regeringen inför alla viktiga penningpolitiska beslut, t ex genom ett telefonsamtal till finansministern - en viktig skillnad.
I propositionen om Riksbankens oberoende ställning (prop 1997/98:40) och i Konstitutionsutskottets betänkande (KU 1997/98:15) har regeringen resp KU ansträngt sig på det mest sofistikerade och manipulerande sätt för att förhindra möjligheterna för de folkvalda riksdagsledamöterna att påverka utformningen av penningpolitiken, allt för att uppfylla EU:s och EMU:s instruktionsförbud enligt Maastrichtfördraget. (Jfr artikel Brännpunkt 6/10 1998.)
Ändringarna av regeringsformen och riksbankslagen syftar också till att förhindra att riksdagsledamöterna över huvud taget får tillfälle att motionera och diskutera penningpolitiken. (KU 1997/98:15, KU 15 o 12-14.) Att EU genom Europeiska monetära institutet (EMI) vid remissbehandlingen av propositionen trots detta förklarat att lagändringarna inte uppfyller EU:s krav är en sak för sig. Men för alla vänner av en parlamentarisk demokrati är denna proposition och detta utskottsbetänkande obehaglig att läsa.
Med bred majoritet antog riksdagen det vilande grundlagsförslaget i våras. Någon information till allmänheten i samband med riksdagsvalet om vad grundlagsförslaget handlar om, har inte märkts. Skulle riksdagen definitivt anta förslaget, innebär det att man inför en oberoende riksbank, som regeringen och EU:s nya toppskikt tydligen inte längre tror på eller vill låtsas om. Om riksdagen den 25 november fäller det vilande grundlagsförslaget eller möjligen skjuter på den slutgiltiga behandlingen vore det konsekvent och i linje med Göran Perssons lovvärda initiativ till den politiska räntesänkningsaktionen vid EU:s toppmöte i Österrike.
Två av de mest skamlösa dokumenten i riksdagens moderna historia och folkstyrelsens historia skulle också förhoppningsvis förpassas till historiens skräpkammare.
Agne Gustafsson
universitetslektor i Lund
Agne Gustafsson och Hans Gustafsson i SvD 97-01-09
"Hela skrivbordsprojetket EMU bör stoppas"
Författarna är styrelseledamöter i föreningen Socialdemokratiska EU-kritiker.
Diskussionen om EMU handlar inte om att en liten medlemsstat som Sverige uppträder som en tredskande part gentemot en stor union med en enhetlig och klar linje om bl a valuta- och penningpolitiken.
De omfattande demonstrationerna Sverige och i olika delar av Europa mot EMU och de sociala nedskärningarna, till och med i EU:s kärnländer, Tyskland och Frankrike, tyder på starka spänningar inom EU och ovissheten om unionens framtid är stor; trots lugnande kommunikéer.
Sambandet mellan de offentliga budgetnedskärningarna och EU:s konvergenskrav beträffande budgetunderskott och statsskuld, bör tydligt framföras i debatten, även i Sverige.
Med tanke på att för närvarande fyra av den svenska riksdagens partier (c, mp, vp, kd) beslutat säga nej till EMU gäller det för den socialdemokratiska regeringen att bestämma sig för om man skall fortsätta den moderat- och folkpartistödda EU-politiken eller om man skall distansera sig från moderatstyrningen och försöka samla krafterna i riksdagen och hos svenska folket för ett tydligt nej till EMU.
Valet borde inte vara så svårt med vetskap om att det i dag finns en klar majoritet i opinionen, särskilt bland SAP:s medlemmar mot Sveriges inträde i EMU.
De beslut som fattades av EUs toppmöte i Dublin nyligen om en stabilitets- och tillväxtpakt är oroväckande.
En sådan stabilitetspakt medför fortsatta nedskärningar i den offentliga sektorn oavsett om ett land går med valutaunionen eller ej. Därmed skulle möjligheterna starkt försvåras att bedriva en aktiv sysselsättningspolitik på nationell nivå.
Bildandet av en europeisk centralbank (ECB) kan också medföra en centralisering av EMU-ländernas valutareserver genom att ECB avses få fri förfoganderätt över dessa....
Att döma av besluten vid EU-toppmötet i Dublin utformas inom EU strategier för att skillnaderna mellan att vara med valutaunionen och att stå utanför skall bli så små som möjligt. Även för dem som står utanför ställs rigorösa samordningskrav ifråga om finanspolitiken och hårda sanktionsregler i form av kraftiga bötesbelopp mm. Vi bör därför inte anpassa vår finans- och vår penningpolitik redan nu så att detta försvårar för oss att stå utanför valutaunionen.
I stället för att inom EU aktivt medverka till att bygga fundamenten till en valutaunion som man inte riktigt tror på borde regeringens ambitioner inriktas på att stoppa hela skrivbordsprojektet och experimentet EMU.
Ett socialdemokratiskt parti som fortfarande enligt partiprogrammets allmänna grundsatser kräver att "bestämmanderitten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer" kan knappast med bevarad trovärdighet verka för en oberoende europeisk centralbank, som medför att de folkvalda i regering och riksdag förhindras att påverka ledningen för den europeiska centralbanken liksom återstoden av de nationella centralbankernas uppgifter.
Ett huvudkrav för en europeisk centralbank - även med fri förfoganderätt över medlemsländernas stora valutareserver - är villkoret enligt EU om fullständigt oberoende för banken, genom bestämmelserna om bankens ledning. Denna skall skyddas mot all politisk påverkan, både från EUs politiska organ och från medlemsländernas regeringar.
Vi instämmer i dessa sammanhang med de socialdemokratiska reservanterna i riksbanksutredningen (SOU 1993:20) Anita Gradin och Jan Bergqvist. De reserverade sig mot den borgerliga utredningsmajoritetens förslag att enligt Maastrichtfördraget ge riksbanken en oberoende ställning redan före eventuellt inträde i EMU.
De motsatte sig förslaget att förbjuda riksdagsledamot att bli ledamot av riksbanksfullmäktige och att riksbankschefen inte längre skulle kunna avsättas om han saknade riksdagens förtroende.
Anita Gradin och Jan Bergqvist vände sig också mot den nyliberala doktrinen om centralbankens oberoende:
"Vi tror inte heller på en ordning där en fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik. Att låta penningpolitiken formas i ständig konfrontation mot den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada landet ekonomi. (...) För ett lands ekonomi är det bra om en riksbank med integritet inte spelar mot utan i stället spelar med den ekonomiska politiken i övrigt." (SOU 1993:20 s. 215).
Dessa tungt vägande principiella markeringar gäller naturligtvis även i dag liksom om tio år eller mer.
Det är uppenbart att det inte går att föra en gemensam valuta- och penningpolitik utan att den också i väsentlig omfattning leder till en gemensam finanspolitik.
Detta förutsågs redan i Maastrichtfördraget och slogs fast vid EU:s toppmöte i Dublin i december 1996.
Ett svenskt medlemskap i EMU bedömdes principiellt sett av EMU-utredningens majoritet som ett resurstillskott när det gäller svensk utrikespolitik (SOU 1996: 158). Sverige skulle komma närmare den inre kärna i EU som bestämmer dagordningen.
Då bortser emellertid utredningen från att de sex icke återvalsbara, professionella bankexperter, som avses utöva den operativa ledningen av den europeiska centralbanken, med sin åttaåriga ämbetsperiod, blir i praktiken oavsättliga, stående utan demokratisk och parlamentarisk kontroll.
De får inte påverkas av vare sig EU:s organ eller medlemsstaternas regeringar.
Samma restriktioner gäller bankens råd, som skall bestå av medlemsstaternas riksbankschefer.
Riksbanksutredningen påpekade också att "som ledamot i rådet har dock inte riksbankschefen till uppgift att särskilt bevaka svenska intressen utan skall främja en penningpolitik inriktad på prisstabilitet i unionen som helhet". (SOU 1993:20 s. 147).
Jämfört med den demokratiska kontroll och det parlamentariska ansvarstagandet som gäller för den nuvarande svenska riksbanken förefaller EMU-utredningens uppslag till demokratiska kontrollmekanismer för centralbanken både verkningslösa och orealistiska.
En avgörande förutsättning är; som statsvetaren Jörgen Hermansson påpekar i sin, av EMU-utredningen förbisedda, kritiska expertinlaga att den europeiska centralbanken med sin oberoende ställning är "satt att vårda marknaden":
"Det handlar de facto om en politisk institution, men den är tänkt att fungera som om den hade sitt mandat från marknadens aktörer."
En svensk anslutning till en valutaunion med sådan målsättning är främmande för den demokratisyn som hittills präglat den svenska konstitutionen, liksom socialdemokratins program.
Ett nej till EMU betyder inte ett nej till europeiskt ekonomiskt samarbete.
Under alla förhållanden bör det viktigaste vara, att ödesfrågorna om kampen mot massarbetslösheten i Europa, och den ekonomiska utvecklingen i de östeuropeiska och baltiska staterna samt deras samverkan med det övriga Europa, inte stelnar ofruktbara diskussioner om valutaunionen.
Dess eventuella mycket marginella fördelar måste anses ligga mycket långt fram i tiden. Möjligheterna för en sådan valutaunion att rent praktiskt fungera i ett starkt utvidgat EU med även de östeuropeiska staterna borde också ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
Sverige begärde inte och fick ej heller som Danmark och Storbritannien ett fördragsenligt förbehåll att stå utanför EMU.
Men väljarna i folkomröstningen 13 november 1994 bibringades uppfattningen att folkomröstningen gällde EU och inte EMU. Inför folkomröstningen framfördes i de officiella broschyrer som utdelades till hushållen eller utlades i postens vallokaler, att riksdagen skulle avgöra det sk tredje steget:
"Det är emellertid riksdagen som skall avgöra frågan om Sverige skall ansluta sig till den gemensamma valutan och centralbanken när den frågan blir aktuell. Detta har Sverige gjort klart i förhandlingarna." (UD:s hushållsbroschyr EU-valet. Sveriges avtal med Europeiska unionen, 1994, s. 15.)
Den svenska riksdagens handlingsfrihet underströks tydligt i regeringens proposition beträffande Sveriges anslutning och i de utskottsutlåtanden som var underlaget för riksdagens beslut. (Prop 1994/95:19, del I; Utrikesutskottets betänkande 1994/95:UU 5.)
I finansutskottets yttrande (1994/95:FiU I y) som låg till grund för utrikesutskottets betänkande hette det:
"Om Sverige kommer att deltaga i en tredje fas av EMU beror dels på om vi själva vill. Sverige kommer inte att automatiskt bli medlem i den slutliga valutaunionen enbart därför att vi ratificerar medlemskap i EU."
Vi beklagar att Sverige inte tydligare i avtalet framförde sitt krav på handlingsfrihet beträffande inträdet i EMU.
Men det allra viktigaste i dag är inte Sveriges relationer till EU, utan partiernas och de svenska statsmakternas förpliktelser gentemot svenska folket.
Om regeringen och riksdagen till äventyrs skulle vilja föra in Sverige i EMU kräver detta inte bara grundlagsändringar. Frågan måste också underställas svenska folket i en folkomröstning.
Tidigare artiklar i denna serie: Carl-Johan Westholm (17/10), Tobias Krantz (18/10), Johan Torstensson (21/10), Ulf Laurin (27/10), Björn von Sydow (3/11), Lars F Tobisson (5/11), P-A Sahlberg (8/11), Björn von der Esch (9/11), Hans Jonsson (14/11), Anders Hall (30/11), Gudrun Schyman och Johan Lönnroth (5/12), Bert-Olof Svanholm (18/12), Lars F Tobisson (20/12), Göran Persson (29/12), Carl Rosenblad (30/12), Carl Bildt (31/12), Christian Bratt (3/1), Hans Tietmeyer (8/1), Peje Emilsson (9/1) och Joakim Nergelius (11/1).
Socialdemokratiska EU-kritiker
Rolf
Englund Internetional Comm. Home