EMU Hakelius

Överskattade underskattade
Ledare i Finanstidningen 2001-10-04
”Vi underskattade krisen” löd rubriken över Carl Bildts och Bengt Westerbergs artikel på Dagens Nyheters debattsida i går, tio år efter att de tog över makten. Och sju år efter att de blev av med den.

”Vi underskattade krisen” löd rubriken över Carl Bildts och Bengt Westerbergs artikel på Dagens Nyheters debattsida i går, tio år efter att de tog över makten. Och sju år efter att de blev av med den.

Rubriken ”Vi underskattade krisen” är rubriksättarens försök att göra texten relevant. I själva verket innehåller texten mycket lite av självförebråelser.

De skriver om tiden precis efter regeringsskiftet att ”situationen var eller blev värre än vad vi hade anat” och på ett annat ställe heter det: ”Liksom alla andra underskattade vi för tio år sedan djupet i den ekonomiska kris vi då höll på att störta ner i.”

Det är allt. Och inte ens dessa ensamma exempel är egentligen självförebråelser. I själva verket är det en lätt maskerad och fåordig variant av borgerlighetens dolkstötslegend, om hur man än en gång blivit ett offer för konspirerande olyckliga omständigheter.

Det är synd att det inte blir någon omprövning. För nog skulle Bildt och Westerberg kunna berätta mer än de flesta om hur svårt det är för en regering att, när krisen infinner sig, lägga partipolitiken åt sidan och anpassa sig efter omständigheterna och regera landet.

Den borgerliga regeringen mellan 1991 och 1994 ett bra avskräckande exempel på många sätt. Som en illustration till gårdagens artikel, i faksimil, använder DN en elva år gammal artikel på samma sida, med samma författare, med rubriken ”Så ska vi regera ihop”. Trots att den artikeln skrevs innan botten gick ur ekonomin så kom den att utgöra basen för den borgerliga regeringsplanen.

Det visade sig omöjligt att regera det land de tog över istället för det land de planerat för. Ett exempel är kronförsvaret. Den fasta växelkursen var så inbyggd i deras föreställning om hur landet skulle styras att de inte klarade av att överge den.

Ett annat exempel är reformerna. Vissa kunde, och borde, genomföras även i en lågkonjunktur med usla statsfinanser. Men det gällde sannerligen inte allt. Många nya utgifter och ofinansierade skattesänkningar var ett uttryck för samma oförmåga att släppa en överspelad plan som borde fått vänta på bättre tider.

Syftet med Bildts och Westerbergs artikel är ett annat. Man behöver inte läsa in några dolda budskap i den. Ibland är verkligheten enklare än man kan tro.

Medan de nya partiledarna slåss för en ny borgerlig regering så slåss de gamla partiledarna för en gammal borgerlig regering. Anseendet för Sveriges ”mest kompetenta regering någonsin” ska återupprättas. Och det kan de väl få ägna sig åt. Men lite större självkritik skulle göra mer för att återupprätta de personer de är i dag.

I Sverige ojar sig somliga över en svag krona. Import och utlandsresor blir dyrare. Men det är vårt eget fel, säger somliga. Det hade aldrig hänt om vi varit med i EMU. Nu är vi en skvalpvaluta.

I Storbritannien ojar sig en del över ett starkt pund. Valutalagen är järnhård. Tjänstesektorn växer, men den konkurrensutsatta tillverkningsindustrin lämnar landet eller lägger ner. Med bilindustrier och stålverk med mera försvann förra året 150 000 arbetstillfällen. Företagarna klagar. Men det hade de väl sluppit göra med euro istället för pund? Så det är deras eget fel. Tycker samma somliga svenskar.

Somliga svenskar är för ett medlemskap i EMU. Det är de alltid. Och eftersom de alltid är för medlemskap, tolkar de gärna alla händelser och förändringar som argument för medlemskap. Alla. Det finns mer än en väg, men alla leder till EMU. Oavsett om förändringarna pekar åt helt olika håll, om kursen går upp eller ner. Som barn som aldrig slutar tjata om varför de vill ha en ny cykel. Det finns det fler exempel på.

När euron föll jämfört med kronan och andra valutor kallades det en fördel för euroländerna, eftersom exportindustrins konkurrenskraft förbättrades. Sverige sades däremot ha problem. Hur skulle det gå med konkurrenskraften?

Men nu när kronan fallit jämfört med euron kallas det en nackdel för Sverige, eftersom det rör sig om, för att tala med Gunnar Hökmark, en politik av "flytande devalvering" som förstärker Sveriges strukturella problem och "långsiktiga tillväxthinder", samt "leder till en fortsatt eftersläpning gentemot andra länder".

Nu ligger kronan på ungefär samma nivå, jämfört med euron, som när euron introducerades. Samma nivå, samma strukturproblem.

Dollarpriset, däremot, passerade i går gränsen elva kronor per styck. Men kronan är alltså inte ensam om att tappa mark. Tyskland och de andra euroländerna har sett en liknande utveckling sedan euron introducerades för två och ett halvt år sedan. Den nya valutan kunde precis efter premiären växlas mot 1,18 dollar. Gränsen en dollar för en euro passerades med braskande rubriker. Under gårdagen kunde man i stället köpa 1,18 euro för en dollar.

Ombytta roller? Nä, den amerikanska ekonomin har under lång tid varit starkare än den kontinentaleuropeiska. Ska då en som sjunker klamra sig fast vid en annan? Uppenbarligen.

- Jag tror att kronan skulle stärkas om regeringen informerade om att en folkomröstning om euron snart ska ske. Det skulle välkomnas, även om det alltid finns en osäkerhet om resultatet av en folkomröstning. Men jag är rätt övertygad om att det skulle bli ja till euron.

Så Hökmark tolkar en instabil men negativ opinion som ett nästan säkert ja. Och ett löfte om en folkomröstning, med osäkert resultat, om att ansluta Sverige till en fallande valuta ska med säkerhet stärka kronan.

Ibland är det roligt att läsa ledare högt för sig själv. Då hör man tonen bakom orden: skadeglädje, ursinne, besserwissrande eller - vanligast - pliktskyldig löpandebandstristess. I går började Dagens Nyheters huvudledare så här:

Två plattityder av standardsnitt när garageuppfarten ska gjutas till liberal-ukaserna. Men läste man dem högt och fortsatte vidare framträdde tonen och gjorde det triviala roligt.

Det var inte skadeglädje, inte ursinne, lite besserwissrande, förstås - det rör sig trots allt om DN - men huvudsakligen något annat. "All politik är lokal (Suck). En politiker har alltid en väljarkår (nötter och dumhuvuden)."

Roligt, men inte överraskande. DN:s irritation över folks oförmåga att kliva ur vägen när de som vet bäst ska driva igenom de rätt planerade projekten är ingen nyhet. Den får näring ur det grundläggande konstruktionsfel i demokratin som gör att allehanda löst folk, snarare än DN:s ledarredaktion, utser parlament och regeringar.

Ingen blir väl heller förvånad av att kommentaren gällde den franska premiärministern Lionel Jospins försiktiga avståndstagande från Tysklands federala EU-planer (till förmån för ett centralist-franskt Europa, även om DN inte riktigt greppat det). Och när vi ändå är inne på självklarheter avslutas ledaren med orden "...valt bromsarens roll" och rubriken är satt till "Frankrike spjärnar emot".

DN är de döende ledarsidornas Hegel. Den europeiska världsanden är på marsch längs Den Enda Vägen och DN är bäst informerad om destinationen. Antingen följer man i spåren, eller så är man en "bromsare" som "spjärnar emot". Och fort går det: Av gårdagens ledare får man intrycket att DN redan har avskaffat nationalstaten. Den är tydligen numera helt oväsentlig, annat än som fördom. Det Stora Språnget - en slags geopolitisk du-reform - är slutförd.

Ett annat gäng sådana härolder var också på banan igår. Svenskt Näringsliv presenterade en rapport de gjort med hjälp av Handelns Utredningsinstitut. Den visar otvetydigt att det svenska EU-medlemskapet givit oss massor av tusenlappar i fickan.

Hur det gått till? Tja, sammanfattningsvis genom att svenska staten slutat föra ren idiotpolitik. Plus lite annat, som en enastående lång högkonjunktur i USA och teknisk utveckling. Det har förstås strängt taget ingenting att göra med EU-medlemskapet. Ingenting, förutom att det MÅSTE ha med det att göra, eftersom Den Enda Vägen är dragen så.

Världsanden behöver inga kausalsamband. Den är sin egen, och allt annats, orsak.

Det måste vara tryggt att resa med Världsanden. Den får liksom allt att hänga ihop. Vi som ännu inte blivit eurospiritister går miste om allt det där. Vi får leva med en värld där saker är så mycket mer komplicerade, fragmentariska och tvetydiga.

Joschka. Det låter som ett verb. Att joschka. Joschkade. Joschkat. Om man böjer det regelbundet.

Vad gör man när man joschkar? Det ser ålderdomligt ut. Och dialektalt. En guttural joddling, en sydtysk jojk med båda benen nedstuckna i ett par läderbyxor, för att bryta alpvärldens ensamhet? Eller kular man på de galna korna när man joschkar, en ordlös men betydelsediger vädjan om samling i kvällningen? Kom hem, kom hem. Ge oss mjölk så får du hö och sällskap. Mat på fasta tider och en välvillig husbonde.

Tysklands utrikesminister Fischer har en plan. Den är även kansler Schröders. Så vad joschkar de om? Det är ingen vemodig klagan, utan ett offensivt initiativ till förändring. Europa ska bli mera tyskt. Mera federalt. Mera ordnat. Sverige ska bli Europas Schleswig-Holstein. Italien som Baden-Würtemberg. Och Luxemburg som Bremen. Delstater i en förbundsrepublik med Bryssel som Berlin (så Belgiens regering gillar projektet), parlamentet som underhus, ministerrådet som överhus, kommissionen som regering. Städat, snyggt och prydligt. Rätt linjer mellan rätt boxar i organisationschemat. Klart som korvspad. Bara att börja fatta beslut. Chop, chop. Schnell, schnell. Äntligen kan det börja gå undan lite grann. Man slipper segdragna mellanstatliga förhandlingar.

Varför? Varför drabbas man inte genast av entusiasm? Kan det ha något att göra med att det inte nödvändigtvis är bra att en organisation som gör fel saker, kan få möjlighet att göra fel saker både mer effektivt och i större omfattning? Det finns gott om historiska exempel på välorganiserade verksamheter som aldrig borde ha ägt rum.

Som om inte ordet subsidiaritetsprincip redan var tillräckligt misshandlat. Varje beslut skulle fattas på lägsta möjliga nivå. Men en federal organisation innebär en federal agenda. En federal agenda innebär att makt utgår från toppen och kan delegeras nedåt. Kan. De tyska delstaterna är inte maktlösa. Långt därifrån. Men de är inte pluralistiska nationer inbegripna i institutionell konkurrens. Och förbundsrepubliken har en nationell arena. EU:s tänkta underhus (parlamentet) ska representera medborgarna. Men det finns ingen gemensam europeisk debatt eller opinion som parlamentet kan kanalisera.

Överstatligheten blir en intern angelägenhet för de övermänniskor som vistas i eller nära den federala makten.

Just pluralismen, i kombination med öppna gränser, borde vara Europas styrka. Några gör fel. Andra gör rätt. Alla kan lära av varandra. Men från en centralplanerande utgångspunkt är pluralismen en svaghet, eftersom planören i varje läge givetvis vet vad som är rätt och vad som är fel.

Federaster är de som ser sig själva, eller sina likar, i den federala ledningen. Och strävan mot federalism bygger på en gigantisk självöverskattning.

- To Be, Or Not To Be A Country - that is the question
Sir Oliver Wright, GCMG, DCVO, DSC, April 2001 .... more

Det brukar finnas två spår i den svenska tidtabellen för EMU-medlemskap. Det ena spåret är hur alla vet att det är. Det andra spåret är hur alla säger att det är. Nu har Göran Persson bestämt sig för att krympa skillnaden en aning. Det blir ingen folkomröstning före valet 2002 och det blir inget medlemskap före 2005. Vilket vi har vetat länge, trots alla som påstått motsatsen. En anpassning till den verklighet som sätter gränser för det politiskt möjliga.

De som inte har lust att överge den gemensamma lögnen reagerar förutsägbart. Ilska och anklagelser.

Bo Lundgren säger i ett pressmeddelande: ”Det är allvarligt att Göran Persson nu utesluter att Sverige inför euron före 2005. Medborgarna går därmed i flera år miste om lägre priser till följd av bättre konkurrens och lägre räntor som följer av en gemensam valuta.” Mycket följder är det. Och mycket som sitter i ryggmärgen. Så mycket att han glömmer uppdatera de gamla argumenten. De svenska räntorna är lägre än i både Tyskland och Frankrike. Hoppsan sa.

Lundgren skriver också: ”De interna krav som socialdemokraterna ställt upp för att Sverige skall införa euron, en stabil lönerörelse och en konjunkturutveckling i takt med övriga EU, är nu i princip uppfyllda.” Det är ju korrekt. Om ”i princip” i praktiken betyder ”inte”.

Ett annat krav som ska vara uppfyllt är ett ja i en folkomröstning. Persson är kanske, i motsats till Lundgren, inte beredd att ta en snabb strid mot dåliga odds och få ett för överskådlig framtid bindande nej.

Medan Sverige väntar och ser kan man ju använda tiden till något vettigt, istället för att programmatiskt upprepa sig.

Som till exempel att just se och lära. Vad händer inom valutaunionen? Redan innan valutaunionen bildades kunde man förutspå problem för Irland, som befann och befinner sig i en stark (eller överhettad) ekonomisk uppryckning. Att pressa in landet i en valutaunion med radikalt annorlunda (lägre) ränteläge skulle ytterligare driva på ekonomin.

Nu bannar EU-kommissionen och Ekofin Irland, som man kunde läsa i Finanstidningen i går. Den nationella budgeten är inte stram nog och de planerade skattesänkningarna driver på konjunkturen ytterligare. Inflationen ligger högt över stabilitetspaktens gränser. Men den irländska regeringen är bakbunden.

Redan innan EU-medlemskapet lades grunden för Irlands ekonomiska uppryckning med ett slags samhällskontrakt mellan politik, fack och näringsliv. Skattesänkningarna är en del av löftena i detta samhällskontrakt - en uppoffring från politiken som ”betalning” för de andra parternas uppoffringar. Därmed berövades Irlands regering finanspolitiken som konjunkturpolitiskt styrmedel. Och med EMU-medlemskapet försvann och så penningpolitiken. Nu driver Irland herrelöst i hård vind och för fulla segel.

Förr fanns det de som påstod att den västeuropeiska civilisationen hölls uppe av tre hörnpelare: Bundesbank, katolska kyrkan och den amerikanska marinkåren. På den tiden utgjorde en ständigt stabil D-mark trygg fast punkt i tillvaron. Tiderna förändras. Financial Times skrev i går om hur Bundesbank gått den tyska regeringens ärenden och försökt medverka till att den europeiska centralbanken ska hålla räntan nere. Metoden: överoptimistiska inflationsprognoser för Tyskland. Och då Tyskland utgör en tredjedel av valutaområdet har prognoserna stor betydelse för centralbankens räntesättning. Eller skulle ha haft, om centralbanken trodde på de tyska siffrorna. Nu förhåller den sig skeptisk.

Bundesbank har i förväg utmålats som en del av EMU-samarbetets hårda kärna, som garanterar ansvar och pålitlighet. Men ryggraden avslöjar sig nu som lika mjuk och hållningslös som resten av den amorfa eurokroppen. Nationella intressen går före de gemensamma. När Bundesbank deformerar centralbankens beslutsunderlag, visar det hur svårt det är för disparata ekonomier att existera i samma valutaområde. Det finns ett tyskt särintresse av en ännu mer expansiv och konjunkturdrivande penningpolitik. Ekonomin går knackigt och strukturproblemen är av svenska dimensioner. Höjda styrräntor skulle strama åt ekonomin något. Inte bra för Tyskland. Samtidigt finns bland de andra tio euroländerna ekonomier där tillväxten är stark och där dagens räntenivåer skruvar upp takten ytterligare. Mer än vad som är önskvärt. Irland är ett exempel.

Något skulle risken för felsatta fötter minska om den europeiska centralbanken ritade kartan helt själv, och skapade sig en egen bild av den tyska terrängen. Möjligheten att påverka vägvalet genom att manipulera beslutsunderlaget skulle försvinna. Visserligen tycker sig centralbanken ha genomskådat den tyska taktiken, men centralbankens chefekonom Otmar Issing har en poäng när han påpekar att:

- Med en framåtblickande strategi är det viktigt att agera i tid. Om du agerar för sent blir räntehöjningarna mycket större, ekonomin har redan utvecklat snedvridningar och förväntningarna, som är så viktiga på finansiella marknader, har hunnit utvecklas i fel riktning.

Om man avlägsnar medlemsländernas möjligheter att påverka beslutsunderlaget ökar möjligheterna för centralbanken att handla i tid. Men vad man å andra sidan aldrig kommer ifrån är att centralbankens penningpolitik aldrig kan passa alla medlemsländer. Det finns en genuin intressekonflikt som kan yttra sig som att medlemsländernas institutioner försöker påverka centralbanken på ett otillbörligt sätt. Man kan åtgärda symptomet, men inte grundproblemet.

Det började med jubel, champagne och färgglada ballonger. Sex månader senare är det mesta grå baksmälledimma. Ivriga politiker var övertygade om att den nya valutan euro skulle bli stark, bara den fick en god start. En hel del journalister lät sig dras med. Frågan var inte om, utan när, euron skulle slå dollarn blodig.

Att den Europeiska centralbanken, ECB, organiserats med tyska Bundesbank som förebild ansågs vara en garanti för framgång. Enighet och styrka skulle prägla ECB och EMU-ländernas samarbete. Stabilitetspakten fanns. En enda penningpolitik för skilda länder med var sin finanspolitik var inget problem. Euron skulle lyfta Europa.

På snart sagt varje punkt har de första sex månaderna med euron blivit en besvikelse. Den nya valutan har fallit kraftigt. Den franska banken Paribas konstaterar i en rapport att “ECB:s offentliga uttalanden har i bästa fall varit förvirrade, ofta motsägelsefulla”. Sedan Italien beviljats ett avsteg från sitt budgetbalansmål är osäkerheten stor om stabilitetspaktens stabilitet. Inom EU och ECB har sprickor kunnat skönjas. Bundesbanks representanter är hårda i sin kritik av eftergifterna till Italien. En av dem, Klaus-Dieter Kühbacher, kallar överenskommelsen “katastrofal”. En annan, Edgar Meister, har beskrivit den som “ett knivhugg i ryggen på dem som ansvarar för penningpolitiken”. Hans Tietmayer, Bundesbanks chef, och Wim Duisenberg, ECB:s chef, talar förbi och ibland emot varandra.

Samtidigt har Euroland glidit isär. I ytterkanterna är konjunkturen god, eller t o m oroväckande stark. I Tyskland och Italien är den betydligt sämre än väntat. Som helhet har den ekonomiska upphämtningen i Europa kommit av sig. Det beror inte på euron, men den ger heller ingen draghjälp.

Det borde inte förvåna. De problem som nu är en realitet diskuterades, med få undantag, av sansade ekonomer och politiker redan innan euron blev verklighet. Någon katastrof har inte heller inträffat. Valutan är inte i egentlig kris. Och den har bara existerat i ett halvår - en mycket kort tid. Ändå är stämningen nervös och irriterad. Det är till stor del en följd av att eurons tillskyndare ägnade sig åt önsketänkande och propaganda, inte analys och argumentation, inför valutans lansering. När allt inte går som på räls framstår det därför som ett misslyckande.

Nu finns euron. Den intressanta frågan är då hur den uppkomna situationen hanteras i de kretsar som förberedde valutans tillkomst. Huruvida de förmår att lägga euroideologi åt sidan denna gång kommer att spela stor roll för eurons, och därmed EU:s, framtid.

Den välkände amerikanske ekonomiprofessorn Paul Krugman har skrivit en intressant kommentar i ämnet. I sin kommentar, som kan läsas på internet:

konstaterar han att “alla euroskeptikernas tvivel - all den oro de känt för att Europa kanske inte var lämpat för en enda valuta, eller om denna valuta skulle skötas väl - har, om inte blivit bekräftade, så åtminstone visat sig vara väl grundade i verkligheten”. Men det som oroar Krugman är inte i första hand detta, utan hur ECB och EMU-ländernas ledande politiker nu agerar.

Fixeringen vid eurons växelkurs gentemot dollarn är irrationell, menar Krugman. EU:s handel med omvärlden, jämfört med handeln mellan medlemsländerna, är relativt blygsam. Det gör eurons växelkurs mindre intressant. Målet att ge dollarn konkurrens som världsvaluta är ekonomiskt ointressant. Det spelar helt enkelt väldigt liten roll för EMU-ländernas välstånd, jämfört med penningpolitikens inverkan på den inhemska ekonomin. Ändå agerar eurorepresentanter som om växelkursen mot dollarn vore en huvudsak.

Krugmans budskap är att EU:s länder behöver fundera på sin ekonomiska politik, inte agitera mot “dollarimperialism”.

Financial Times, som följt spelet kring den fallande euron, delar inte alla Krugmans keynesianskt anstrukna idéer. Men tidningen delar hans oro för att sätta växelkursmystik före verkliga problem: “Det huvudsakliga skälet till oro borde inte vara eurons svaghet, utan snarare den europeiska ekonomins svaghet.” Dollarns styrka är en följd av amerikansk ekonomis styrka. Skall den europeiska ekonomin fås att fungera måste Europa lära av det framgångsrika USA, inte göra antiamerikanism till ideologi. Fungerar den europeiska ekonomin stärks också euron.

Vägvisaren Lafontaine

Ledare i SvD 1998-11-23

När EU:s finansministrar, Ekofin, möts i Bryssel i dag är det premiär för Tysklands Oskar Lafontaine. Under de veckor som gått sedan Lafontaine tillträdde har han hållit en hög profil. Skall man tro förhandsspekulationerna kommer den tyske finansministern att skruva ned volymen under Ekofinmötet. En del säger att hans radikalitet redan är på väg att slipas av. Kanske är det så. Men Lafontaines stormiga entré på den europeiska politiska scenen har trots allt gjort frågan om vart EU egentligen är på väg högaktuell.

En gemensam nämnare finns i alla Lafontaines förslag: en klockartro på politisk styrning. Han inledde med att utmana den Europeiska centralbanken, ECB, och i praktiken ifrågasätta dess självständighet. Därefter argumenterade han för en samordnad europeisk finanspolitik. Modellen är gammelkeynesiansk, med stora offentliga investeringar som kärna, och för att ge de politiska makthavarna ordentligt med svängrum väckte Lafontaine frågan om inte stabilitetspaktens krav på budgetdisciplin borde mildras. I sin retorik låter Lafontaine ofta som om han var på ett korståg mot "marknaden", och det inte bara i Europa. En annan av hans idéer är att införa ett slags fast valutakurs mellan euron, dollarn och yenen.

Oskar Lafontaines förslag har inte mötts av några stående ovationer. När han i förra veckan åkte på turné och sammanträffade med den franske finansministern Dominique Strauss-Kahn, den brittiske finansministern Gordon Brown och den italienske finansministern Carlo Azeglio Ciampi var bemötandet avvaktande. Till dels därför att genuina åsiktskillnader föreligger, men också därför att Lafontaine klampar in i några av EU:s känsligaste frågor vid en tidpunkt, en dryg månad innan EMU blir verklighet, som är extremt känslig.

Men Lafontaines utspel säger något om EU. Det är ännu är oklart hur stor del av det återhållsamma gensvar han fått som är betingat av tajmning, snarare än innehåll. Och det finns trots allt beröringspunkter mellan Lafontaines tankar och andra EU-länders ståndpunkter: Frankrike har t ex kontinuerligt arbetat för en politisering av EMU, och Italien ser gärna att stabilitetspakten mjukas upp. Det är bara den gigantomaniska idén att knyta ihop världens tre valutor som med all säkerhet är död. Ironiskt nog genom motargument som i många fall lika gärna kunde användas i EMU-frågan.
Även om just de förslag den tyske finansministern slängt fram skulle visa sig vara dagsländor är hans utspel ett tecken på att EU kan vara på väg in i en ny fas. En fas som är betydligt mer traditionellt aktivistisk och därför med nödvändighet mer centraliserad. Förutom att en sådan utveckling skulle vara skadlig för en redan hårt prövad europeisk ekonomi - det handlar i huvudsak om att göra den förstelnade välfärdsstaten till alleuropeisk norm - skulle den innebära ett mer inåtblickande och slutet EU.

Det är oroande att sådana signaler redan gör sig gällande. Och betecknande att de kommer just från Tyskland. På en konferens i Stockholm i torsdags sade en representant för den tyska regeringen att den inte var intresserad av en snabb utvidgning av EU, och att ansökarländerna har underskattat problemen i processen. Liknande uttalanden har tidigare gjorts av den tyske kanslern Gerhard Schröder.
En sådan reträtt tyder på att EU nu är på väg att välja väg, efter att länge ha förnekat att något val alls är nödvändigt. Trycket av gamla strukturer - som den gemensamma jordbrukspolitiken CAP - och nya strukturer - huvudsakligen EMU - samt en växande önskan om politisk aktivism, ökar för ledande europeiska politiker attraktionen av att fördjupa snarare än utvidga EU-samarbetet. Det är ett vägval. Det vore också ett historiskt misstag.

Ingen bestrider längre att EMU är ett projekt vars främsta mål är politiska, även om dess medel är ekonomiska. Tydligast framgår det av de bevekelsegrunder som driver EU:s maktaxel Paris-Bonn.

Från tyskt håll är EMU främst ett sätt att utan återvändo binda Tyskland till resten av Europa. Övertygelsen om att detta är nödvändigt är lätt nog att förstå i ljuset av Europas 1900-talshistoria. För Helmut Kohl är övertygelsen i högsta grad personlig, och det finns ingen anledning att ifrågasätta dess intensitet och idealitet.

Även för Frankrike är EMU ett sätt att få Tyskland under kontroll. Därtill präglas franskt politiskt tänkande av ett avståndstagande från liberala ekonomiska och kulturella idéer, samt en rädsla för globaliseringen. EMU är därför av flera skäl ett attraktivt projekt. Dels kan Tysklands styrka balanseras - förhoppningen är utan tvivel att en starkare politisk integration i Europa skall gynna fransk administration något som för närvarande speglas i kravet på en fransk chef för den europeiska centralbanken - dels är en av fördelarna med EMU, ur fransk synvinkel, att Europa därigenom kan stärka sin maktställning i världen.

Tanken är att ett politiskt enat Europa skall kunna utmana USA, Japan och Östasien om rollen som världens maktcentrum. Vid sidan av detta globala maktperspektiv, vars underliggande antaganden är tvivelaktiga och konfliktskapande, är det därför inte utan grund EMU kallas ett fredsprojekt. Och det är därmed inte heller en självklarhet att argumenten för EMU kan avfärdas enbart därför att de potentiella ekonomiska fördelarna av en monetär union är små i förhållande till alternativa reformer.

Under senare tid har också en början till diskussion om EMU som fredsprojekt inletts. I Bernard Connollys The Rotten Heart of Europe (Faber and Faber), som publicerades redan för två år sedan, beskrevs visserligen EMU som en konfliktrisk, men ett i många stycken intressant resonemang drunknade i den hätska polemiken.

Mindre tillspetsad är statsvetaren John Laughlands The Tainted source (Little, Brown & Co), som gavs ut tidigare i år. Laughland, som bl a undervisat vid Sorbonne och nu bor i Bryssel, visar i sin bok att ursprunget till rädslan för nationalstaten och idén om överstatlighet som en väg till fred är tvivelaktigt. I stället understryker han vikten av offentliga rum för demokratisk debatt och konstaterar att sådana är kopplade till nationalstaten.

Även mer udda personer har gjort inhopp i diskussionen om EMU som fredsprojekt under senare tid. Thrillerförfattaren Fredrick Forsyth, nyligen på besök i Sverige, är en av dessa. Forsyth skulle mest vara ett kuriosum i debatten om det inte vore för att han är något så ovanligt som en kontinental britt. Han känner Tyskland väl, och hans kritik av EMU-projektet är därför betydligt mer nyanserad och initierad än vad som är vanligt bland brittiska debattörer.

I mars i år skrev Forsyth en kort men intressant artikel på temat i the Spectator. Hans slutsats var dels att Helmut Kohl personligen spelar en alldeles avgörande roll, dels att en tyst oro över konsekvenserna av EMU är allmän i Tyskland, men att få vågar tala om det i rädsla för att stämplas som nationalister. Frågan är vad som kan växa ur denna oro efter 1999.

Till de mer udda deltagarna i denna diskussion hör också valutaspekulanten George Soros. I förra veckan skrev Sorosen kolumn i tyska Die Zeit där han varnar för att EMU är en rigid struktur som kommer att skapa olösliga spänningar. EMU riskerar att "rasera den europeiska unionen", menar Soros.

Ett av de längre inläggen om EMU som fredsprojekt publiceras i november/december-numret av Foreign Affairs. Författare är Martin Feldstein tidigare rådgivare till Ronald Reagan och nu professor i nationalekonomi vid Harvard-universitetet samt ordförande för den obundna forskningsstiftelsen National Bureau of Economic Research.

Feldstein börjar med att konstatera att EMU är att betrakta som ett avgörande steg på vägen till den politiska union som efterlyses i Maastrichtavtalet. Feldstein menar dock att tanken är förfelad: "[...] en politisk union av europeiska nationer är tänkt som ett sätt att minska risken för ännu ett inom-europeiskt krig mellan de enskilda medlemsstaterna. Men det är mer sannolikt att försöken att hantera en monetär union och den påföljande utvecklingen av en politisk union leder till ökade konflikter inom Europa och mellan Europa och USA."

Inom EU ser Feldstein uppenbara konfliktrisker vad gäller den gemensamma penningpolitikens mål och metoder. Han menar att en gemensam penningpolitik kommer att kräva en gemensam finanspolitik för att mildra de negativa effekterna av en enhetsvaluta.

Stabilitetspakten, som sätter snäva gränser för medlemsländernas budgetbeslut, har gjort detta än mer nödvändigt. Den centralisering av skatte- och utgiftsbeslut detta innebär är ytterligare en konflikthärd, liksom de överträdelser av stabilitetspakten som med all sannolikhet kommer att ske när EMU väl är i gång börjat också striden om makten över de överstatliga ekonomiska institutionerna, och då har inte längre Frankrike och Tyskland gemensamma intressen. Därtill kommer spänningen mellan de EU-länder som deltar i EMU och de länder som inte gör det, inklusive ansökarländerna i öst.

Den strävan efter standardisering och likriktning som EMU är ett exempel på minskar också EU-ländernas möjligheter att göra något åt de verkliga ekonomiska problemen, enligt Feldstein. Förbud mot skattesänkningar under vissa nivåer och enhetliga arbetsmarknadslagar berövar Europa positiva exempel och cementerar de strukturfel som är orsaken till Europas eftersläpning. EMU och dess konsekvenser riskerar således att befästa europeiska ekonomiska problem och då kommer kraven på protektionism och konflikterna med bl a USA som ett brev på posten.

Man behöver inte gå lika långt som Martin Feldstein som, med det amerikanska inbördeskriget som exempel, varnar för att politiska unioner byggda på felaktig grund snarare uppmuntrar till krig än fred. Men hans resonemang är alltför träffande för att bara avvisas som illa underbyggd undergångsretorik.

Det må vara i elfte timmen, men diskussionen om EMU som fredsprojekt är värd att föra.

Margit Gennser hör till en relativt liten grupp bland ledamöterna i Sveriges riksdag: hon tar sitt uppdrag på fullaste allvar. Som folkvald erkänner hon sitt personliga ansvar, i första hand gentemot väljarna och sitt eget samvete.

Följden av denna udda inställning är att Gennser då och då öppet går sin egen väg. Som t.ex. i den bok, EMU en kritisk analys (Fischer & Co), som publicerats i dagarna. Boken är en lättläst och direkt redogörelse på dryga 100 sidor av en Europavänlig EMU-skeptikers syn på det monetära projektet.

Angreppssättet är "jordnära, konkret och analytiskt" för att använda Trelleborgs styrelseordförande Rune Anderssons ord i bokens förord. Vid sidan av den befriande avsaknaden av pompös retorik är den stora behållningen av Gennsers analys att EMU-projektet sätts in i ett historiskt, ekonomisk och politiskt sammanhang. Det är naturligtvis inte ett komplett sammanhang- det vore omöjligt på så få sidor - men det är ett relevant sammanhang beskrivet utan något behov av att piffa upp bilden med idealistiska färger.

Gennsers huvudtes är att såväl de politiska som ekonomiska tankar som ligger bakom EMU-projektet dels är felaktiga på viktiga punkter; dels är i konflikt med en öppen och liberal samhällsordning. I en historisk genomgång visas hur drömmen om en monetär union växt fram och hur denna dröm är kopplad till en kontinental europeisk övertro på centralism, elitism och protektionism.

Som motbild redovisar Gennser sina egna sympatier för en anglosachsisk modell av öppenhet decentralisering och en skeptisk syn på alItför starka politiska makicentra.

Att utifrån dessa konstateranden utfärda något slags bannbulla över kontinental pollitisk tradition vore lika meningslöst som löjligt. För en stark Europavän som Margit Gennser är det också främmande. Däremot, påpekar hon, måste man vara medveten om skillnaderna inom den europeiska traditionen och kunna sätta dessa skillnader i relation till sina egna mål och värderingar. Är man inte förmögen att göra detta riskerar man att agera på ett sätt som skadar Europa och EU:s framtid.

EMU-projektets utformning, menar Gennser, tyder på att ett misstag av just denna art är i färd att ske. Ekonomiskt innebar projektet risker som mycket väl kan resultera i ökade motsättningar mellan Europas länder och mellan Europas medborgare och EU. Och oavsett vad projektet rent nationalekonomiskt må kräva i form av ytterligare samordning och överstatlighet är det alldeles uppenbart att en sådan utveckling är det politiska syftet med projektet.

Dessa federalistiska strävanden, syftande till att skapa en enhetligare och mer homogen union, kommer dock inte att leda till ökad samhörighet. Att man med en enda åtgärd - även om den kan vara lika långtgående som en monetär union - skall kunna ändra grundläggande uppfattningar och handlingsmönster hos miljoner människor är orealistiskt", skriver Gennser. "Det är samma tankefel som behäftar stora ideologiska system, som anser sig innehålla förklaringsmodeller för alla eller de flesta företeelser inom ett område, som t ex marxism och freudianism.

Mer sannolikt är att försök att via EMU göra Europa till en politisk enhet skapar spänningar, som vänder det påstådda fredsprojektet till något helt annat. Om man till detta lägger den på sina håll uttalade strävan att svetsa samman Europa i syfte att möta mer eller mindre ospecificerade 'hot" från USA och Asien, är det svårt att bortse från de protektionistiska undertonerna i EMU-diskussionen.

I en debatt som alltför ofta präglas av festtalens svulstiga tomheter eller lätt hysteriska domedagsprofetior är Gennsers bok ett salt. Den är dessutom tillgänglig även för de flesta, utan att för den skull vara trivial.

Moderaterna kan glädja sig åt att i Gennser ha en företrädare som lever upp till idealet om ett öppet parti.

Dagens Nyheters kulturskribent Maciej Zaremba har ryckt ut till försvar för sin nye läromästare, spekulanten George Soros, och går till angrepp mot mina synpunkter (16/1) på den gigantiska Soros-artikel DN införde i onsdags.Till skillnad från Friedrich Hayek vars förnuftskritik Soros, sannolikt ovetandes, anammar - är Soros en god människa. Ja, det står inte precis så, men ett lösryckt Hayek-citat illustrerat med en bild på svältande afrikanska barn ger en tydlig vink om vad Zaremba vill ha sagt.

Nå, att Zaremba väljer att låta kniven gå på denna ledd är förståeligt. Skulle han ägnat sig åt det som var huvudpoängen i den artikel han bemöter skulle han ha tvingats ställa Hayeks förnufts- och rationalitetskritik mot Soros suddiga kopia.

En sådan jämförelse skulle ha gjort klart att DN:s tresidiga Sorosspecial uteslutande motiverades av författarens status som fantasikittlande kändis.

Dessutom skulle Zaremba dels ha tvingats förklara hur Soros analys leder fram till de slutsatser DN tycker sig se i hans text (DN:s kulturredaktion alltså. DN:s ledarredaktion gör en helt annan tolkning), dels tvingats läsa de relevanta Hayek-texter jag hänvisade till.

Nu dammade Zaremba i stället av "Det stora misstaget", en bok som innehåller en erkänt spekulativ teori om moralens evolutionära utveckling.

Jag har ingen aning om vad George Soros har för syn på moralens uppkomst. Om han har en är det naturligtvis fullt möjligt att den är klokare än Hayeks. Men nu var det, så vitt det gick att avgöra, inte det Soros artikel handlade om, utan om det mänskliga förnuftets begränsningar och nationalekonomins vetenskapliga anspråk.

Att Zaremba ändå väljer att citera några ord ur just "Det stora misstaget" kan förstås ha en enkel förklaring: att det är den enda bok av Hayek han läst.

Den teorin spricker tyvärr på att "citatet" - en mening från en sida, en halv från en annan - är missvisande. Zaremba avser att med hjälp av det hopplockade citatet visa att Hayek var en socialdarwinisi som ansåg det riktigt att fattiga människor i u-länderna svälter ihjäl.

Även även om Hayeks resonemang i detta stycke mycket väl kan ifrågasättas handlar det om något annat: att västvärlden skapar större problem än den löser om den tror att regional kulturell och ekonomisk utveckling kan ersättas med global fördelningspolitik.

Att George Soros, som satsat många miljoner just på regional utveckling i riktning mot västlig demokrati och marknadsekonomi, i motsats till Hayek skulle vara en stor vän av rena resursöverföringar ter sig osannolikt.

Om Zaremba vill ifrågasätta innehållet i min artikel skulle det vara betydligt mer intressant om han bekvämade sig till att läsa de texter jag åberopade, istället för dem han råkar ha i bokhyllan.

Och om han prompt vill diskutera någon annan text än de jag stödde mig på så går väl det bra, även om mina åsikter då sannolikt är okända för honom eftersom jag inte är obrottsligt lojal med varje ord Hayek satt på pränt. (Jag skulle på motsvarande sätt inte våga ta för givet att Zaremba står bakom Soros hundramiljonerkronorssatsning på rörelsen för narkotikalegalisering i USA.)

Under alla omständigheter skulle det underlätta om Zaremba åtminstone läste de texter han själv valt först.

(Maciej Zaremba försvarar DN:s två rubriker i Sorosutgåvan, "Kapitalismen som hot" och "Kapitalismen hotar demokratin", med att Soros orginalrubrik var "The capitalist threat". Det styrker min misstanke om att DN:skultursida behöver hjälp med översättningen.)

Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser, sade Dr Johnson. Och apropå det är nog vägen till finansmiljardären och filantropen George Soros vid det här laget stenlagd med nedtrampade opinionsbildare. Sådana som försökt slå sig fram för att sluta honom i sin famn men överraskats av en hord kollegor på väg åt motsatt håll.

När Soros lät förstå att han nog tyckte att EMU var en god idé strömmade försvararna för detta projekt till honom för att intervjua och skaka tass. Financial Times-kolumnisten Samuel Brittan, EU-kommissionären Leons bror; publicerade till och med vid sidan av intervjun en bild på tasskakningen. Lyssna på Soros! var uppmaningen. Han borde veta, eftersom han kan så mycket om valutahandel att han blivit miljardär.

Så lät Soros genom en artikel tidskriften Foreign Affairs förstå att han tvivlade på det kloka EMU-projektet. Horden av EMU-kramare gav sig då genast av så fort det nu var möjligt med tanke på den mötande strömmen av EMU-skeptiker. Sveriges egen Anne Wibble klarade av reträtten i en debattartikel där spekulanten Soros tövan gjordes till ett argument för EMU Om den största valutaspekulanten är mot projektet måste det naturligtvis vara bra, var slutsatsen av en sårad banerförare ur kronförsvarets upplösta armé. (Även Göran Persson, eller åtminstone hans talskrivare, tog intryck av Foreign Affairs-artikeln. En passus i det linjetal om EU statsministern höll i senhöstas överensstämmer i vart fall nästan ordagrant med ett stycke i Soros artikel.)

Nu har spekulanternas konung fått än mer udda lekkamrater nämligen DN:s kulturredaktion. Nära tre helsidor i gårdagens kulturbilaga ägnas åt George Soros: förstasidan för att introducera honom, två sidor därefter för att ge honom ordentligt med plats för sina tankar. Frågan är om DN,och de andra tidningar runt om i världen som också publicerat Soros artikel, riktigt vet vad de tryckt. Karin Bojs skriver i sin inledning att texten är "ganska krävande". Så kan man uttrycka det, och att döma av kvaliteten på Bojs översättning är det säkert en mycket uppriktig uppfattning. Men man skulle också kunna säga så här: hade samma artikel skickats in av en lektor från Värnamo hade den omgående gått i retur. Det är inte helt lätt att säga vad den gigantiska textmassans poäng är.

DN gör dock ett tappert försök. "Kapitalismen hotar demokratin" lyder rubriken (satt inom citattecken trots att citatet inte återfinns i texten, DN:s ovana trogen). Så där alldeles rättvisande är det inte. Soros säger sig plädera för Karl Poppers "öppna samhälle", och vilket annat ekonomiskt system ån marknadsekonomin är förenligt med ett samhälle där medborgerliga rättigheter och friheter sätts i högsätet?

Nej, skall Soros budskap sammanfattas är det snarare en blandning av vetenskapsteoretiska åsikter, referenser till vikten av värden som inte är ekonomiska (en slags lightversion av kommunitär analys), konstateranden om att nationalekonomi inte är eller kan bli en vetenskap i naturvetenskaplig mening, den välkända sanningen att Sovjet i brist på traditioner och institutioner blivit en rövarekonomi samt blandade önskningar om ospecificerade statsingripanden.

Ändå är artikeln inte ointressant. Men det intressanta i den har nog DN:s kulturredaktion inte riktigt förstått.

En enda 1900-talsekonom nämns i texten: nobelpristagaren Friedrich Hayek. Han beskrivs som "en av Iaissez-faires apostlar". Den beskrivningen skulle väl i och för sig Hayek inte haft så mycket mot. Men det komiska är att Soros huvudsakliga resonemang - från den förnuftskritik som baseras på att den absoluta sanningen inte är tillgänglig för människan, via kritiken av nationalekonomins försök att efterlikna naturvetenskapen, till framhävandet av de icke-ekonomiska värdenas betydelse - är klockren Hayek. Den österrikiska nationalekonomiska skola Hayek var en företrädare för särskiljer sig från andra ekonomiska skolor just på dessa punkter. Standardverket för kritik av nationalekonomins "scientism", The Counter-Revolution of Science, skrev t ex Hayek redan under fyrtio- och femtiotalen. Och Hayeks Nobelföreläsning, med titeln The Pretence of Knowledge, handlade uteslutande om detta ämne.

Fast inte riktigt. Soros hjul, eller "historieteori" som han själv blygsamt kallar det, är aningen kantigt. Det beror på de slutsatser han drar.

Tolkar man dessa som DN gör - och textens vaghet medger det - blir hjulet rentav kvadratiskt. Att från konstaterandet att ingen kan besitta absolut kunskap om samhällsfenomen dra slutsatsen att politiken måste dirigera mer än vad den redan gör den genompolitiserade västvärlden är direkt obegripligt. Politiska beslut är ju mer beroende av absolut kunskap än andra beslut just därför att de ersätter flera och decentraliserade beslut med ett enda och centraliserat sådant. Tolkar man å andra sidan Soros så att han vill att staten skapar bättre institutioner för att samhället inom dessa ramar skall fungera smidigare, är det han säger helt okontroversiellt bland dem DN tror han angriper.

Men oavsett vilken tolkning som är den rätta har det Soros skriver i övrigt skrivits bättre, klarare och mer sammanhängande av Hayek redan för ett halvsekel sedan. Men det vet nog inte DN:s kulturredaktion om. Och skulle den göra sig besväret att läsa "laissez-faire-aposteln" Hayeks Nobeltal, och därmed komma till insikt om hur Soros grumliga tankar ter sig då fällningarna filtrerats bort, lade redaktionens medlemmar nog benen på ryggen fortare än kvickt. I den mån nästa våg av sorositer släppte fram dem, förstås.

I ett flertal ekonomiska analyser under de senaste veckorna har det påpekas att riksbanken verkar ha kompletterat det officiella prisstabilitetsmålet med ett inofficiellt valutakursmål. Det kan dels utläsas ur de tal riksbankschefen och hans närmaste medarbetare regelbundet håller, dels spåras i riksbankens agerande på valutamarknaden.

I slutet av september månad meddelade riksbanken att dess aktivitet på valutamarknaden skulle öka. Sedan dess har kronor köpts och sålts på ett sätt som är svårt att tolka på annat sätt ån att riksbanken vill hålla kronans värde inom ett smalt intervall kring 4:30 Skr per D-mark. Riksbanken tycks således ha en riktkurs för den svenska kronan, även om den förnekar det.

Det är inte särskilt svårt att lista ut vilket syftet är med en sådan riktkurs. Inom riksbanken, dvs i dess ledning och styrelse, finns en stark önskan att Sverige skall gå med i EMU. Men för att detta skall vara möjligt vill man så snart som möjligt se att kronan knyts till ERM.

Visserligen hävdar riksbankschefen, liksom statsministern och finansministern, att en ERM-anknytning inte är ett rimligt konvergenskrav så långe kronan är någorlunda stabil. Men insikten om att ERM-kravet ändå kan komma att tolkas strikt har infunnit sig. Alltså måste kronan knytas till ERM så snart som möjligt, helst före årsskiftet eller åtminstone strax därefter.

Problemet är att det finns ett politiskt motstånd mot detta. Risken för att en ERM-anknytning av väljare och partiaktiva skulle tolkas som att ett beslut om EMU-deltagande redan är fattat (en inte helt felaktig tolkning) är stor.

Om riksbanken redan i förväg stabilisera kronans värde kring en inofficiell kronkurs skulle dock steget in i ERM kunna avdramatiseras. "Se", kunde riksbanken och finansministern säga "vi har ju ändå en stabil kronkurs. Varför skulle vi då ingå med i ERM?"

Om det är detta som är tanken bakom riksbankens inofficiella valutakursmål spelar den ett högt spel.

I lördagens Dagens Industri varnar förra finansministern Anne Wibble i en debattartikel för en snar ERM-anknytning. Dels av politiska skäl - en sådan åtgärd "kunde riskera att uppfattas som ett trick att bakvägen smyga in Sverige i EMU" - men också av ekonomiska skäl.

Anne Wibble, liksom de flesta ekonomer; anser att "halvfasta växelkurser" av ERM-slag är destabiliserande. De "inbjuder till spekulation och konflikter mellan försvar av det fasta riktvärdet och en penningpolitik som värnar prisstabilitet".

Om en ERM-anknytning skulle uppfattas som ett försök att smyga in Sverige i EMU finns det därför en betydande risk för Sverige placerar sig i den sämsta av penning- och valutapolitiska världar: Riksdagen säger nej till EMU under det negativa opinionstryck ERM-anknytningen skapar, men kronan blir kvar i ERM.

Skulle så ske har Sverige övergivit den nuvarande stabilitetsskapande penning- och valutapolitiken på obestämd tid för en destabiliserande sådan. Detta utan att ha vunnit något.

Dessutom skulle den politiska instabiliteten riskera att öka till följd av väljarnas misstänksamhet gentemot politiker som de kan tycka har försökt smyga in Sverige i EMU och misslyckats.

Detta är den insats riksbanken spelar med, om den försöker jämna marken för en ERM-anknytning.

Men ytterligare ett problem skulle kunna uppstå i en sådan situation. Ett argument för en ERM-anknytning är att denna skulle ge "handlingsfrihet". Tanken är att riksdagen, endast om Sverige uppfyller alla konvergenskriterier, inklusive kravet på ERM-anknytning, kommer att ha en reell möjlighet att välja mellan ett ja eller ett nej till svenskt EMU-deltagande.

Men detta argument kan ställas på huvudet. Många EMU-anhängare, även i Sverige, hävdar att Sverige inte har någon juridisk rätt att säga nej till ett EMU-deltagande om samtliga konvergenskriterier är uppfyllda.

Till skillnad från Danmark och Storbritannien har Sverige inget juridiskt undantag som tillåter detta.

Förhåller det sig på detta sätt är det riktigare att säga att Sverige har handlingsfrihet genom att stanna utanför ERM. Endast då kan vi stå utanför EMU med en sund ekonomi utan att begå fördragsbrott, och ändå ha en framtida möjlighet att bli EMU-medlem genom att senare knyta kronan till ERM.

Det är visserligen i en mening sant att det slutgiltiga beslutet om Sveriges deltagande i EMU avgörs i riksdagen, ERM-anknytning eller ej. Till syvende og sidst är beslutet politiskt. Inget annat EU-land eller överstatligt organ kan tvinga in Sverige i den monetära unionen.

Men om tolkningen av den fördragstext som föreligger blir strikt och om Sverige uppfyller samtliga konvergenskriterier, inklusive det om ERM-anknytning, är priset för denna politiska frihet att Sverige stämplas som fördragsbrytare av övriga EU-länder. Det stärker inte vår position i EU.

Vid sidan av de politiska och ekonomiska argumenten mot en knytning av kronan till ERM finns således ett juridiskt argument mot en sådan knytning. Ett argument som inte bara är en spetsfundighet, utan vilar på den verkliga grunden för hela Europasamarbetet: förtroendet.

En känd näringslivsprofil uttryckte offentligt sin skepsis inför ett svenskt deltagande i den europeiska monetära unionen, EMU, från dess planerade start den 1 januari 1999. Strax därefter stötte han ihop med en god vän. Finansminister Erik Åsbrink hade precis skrivit en debattartikel som antydde att Sverige inte har för avsikt att delta i EMU fr o m 1999, och att det inte heller finns något rationellt skäl att ansluta kronan till den europeiska växelkursmekanismen ERM.

- Jaha, sade näringslivsprofilens vän, jag såg att du ville hjälpa Erik Åsbrink att höja räntan.

Den ironiska frågan speglar rätt väl den inställning till EMU-frågan som återfinns på många håll i näringslivet. De verkligt centrala frågeställningarna vad gäller EMU - dvs de politiska - diskuteras knappast alls, trots att de är av största vikt även för näringslivet.

Om EU kommer att präglas av samarbete eller konflikt, om frihandel eller protektionism kommer att dominera och om Central- och Östeuropa, med sina enorma potentiella marknader, skall kunna stabiliseras inom EU:s ram eller ej, kan inte vara oväsentligt för företagen.

Inte heller de mer långsiktig nationalekonomiska bevekelsegrunderna för EMU diskuteras särskilt ingående. Den allmänna inställningen är att EMU blir av, att alla beslut är fattade och att det därför är meningslöst att diskutera beslutens lämplighet.

Lämpligheten av ett svenskt deltagande EMU, efterkrigstidens viktigaste enskilda ekonomisk-politiska beslut, har därmed reducerats till en fråga om räntepunkter på kort sikt.

Detta är i sig olyckligt. Men illa är också att den vällovliga strävan efter låga räntor i detta fall grundar sig på ytterst tvivelaktiga antaganden. Det har blivit ett axiom att Sverige kom mer att drabbas av en räntechock utan ett deltagande EMU redan från början.

Finansmarknader är framåt blickande. Priser och räntor på värdepapper och valutor avgörs inte i första hand av känd historia, utan av prognostiserad framtid. Oförutsedda händelser kan således mycket hastigt förändra priset på en aktie, en valutas värde i förhållande till en annan, eller marknadsräntan för ett räntebärande papper med viss löptid. Förutsedda händelser, däremot, har teoretiskt ingen effekt alls, och i praktiken en mycket marginell effekt, på priser och räntor.

Ett svenskt beslut att inte delta i EMU från den första januari 1999kan av detta skäl knappast förväntas påverka det svenska ränteläget på ett avgörande sätt. Redan innan Erik Åsbrinks artikel publicerades antog en stor del av finansmarknadens aktörer att det mest sannolika var att Sverige skulle avvakta i EMU-frågan. Och efter Åsbrinks inlägg torde få spekulanter vara beredda att satsa sina pengar på ett annat händelseförlopp än detta.

Att det förhåller sig så bekräftades senast igår, då Sparbanken presenterade en s k EMU-panel. Ett hundratal europeiska ekonomer inom finans, industri och forskning fick bl a svara på frågan om EMU kommer att starta 1999 som planerat och vilka länder som i så fall kommer att ingå. Den allmänna uppfattningen är att EMU blir av, men att Sverige inledningsvis inte deltar. Sveriges "nej tills vidare" är således redan diskonterat. Det blir ingen räntechock.

I själva verket skulle den från räntesynpunkt mest riskabla strategin vara den motsatta: att den svenska finansministern lät förstå att Sverige till varje pris skall tillhöra EMU från första början. EMU-panelen visar nämligen också att förtroendet

för den svenska ekonomiska politiken inte år särskilt stolt, trots att budgetunderskottet snabbt pressats ned. Ett sådant kvardröjande misstroende, kombinerat med en strävan efter EMU-deltagande, skulle skapa osäkerhet och därmed räntefluktuationer. Lades ett ERM-deltagande till detta skulle drivkrafterna för spekulation starkas väsentligt.

Detta innebär inte att den svenska räntan nödvändigtvis blir stabil eller svagt sjunkande under de närmaste åren. Det finns t ex en uppenbar risk för att de ekonomiska oklarheterna kring EMU-projektet skapar en ränteoro som, liksom så många gånger tidigare, smittar av sig på svenska räntor. Nya utspel från regering och riksbank, som i går då riksbankschefen Urban Bäckström i ett tal signalerade att frågan om en ERM-anslutning fortfarande är öppen, kan skapa osäkerhet. Och vad som händer efter 1999 vet ingen. Men poängen är att det finns få, om några, skäl att anta att det skulle vara bättre om regeringen nu lade sig till med en mer "offensiv" EMU-strategi.

I några korta stycken skisseras klockrent en liberal-konservativ hållning till EU på ett sätt som tvivelsutan kommer att reta gallfeber på ett antal borgerliga partikoryféer och europeiska ordningsmän.

Resonemanget är mycket enkelt. EU får inte bli en arena för pyramidbygge där ständigt nya jätteprojekt görs till samarbetets kärna. De samhällsförändringar som är eftersträvansvärda, så som t ex östutvidgningen, sker bäst utan prestigeladdad utopism och måste grundas i individers frivilliga beslutsfattande.

EU skall inte ägna sig åt sådant som bättre kan skötas på lägre beslutsnivåer, även om färdriktningen i vissa fall är den rätta i ett borgerligt perspektiv. Ökad centralism leder till bristande demokrati, inte på grund av att EU-parlamentet har för lite makt - det har det inte - utan därför att det inte finns någon europeisk offentlighet värd namnet. Ett mångfaldens decentraliserade Europa är den rimliga borgerliga visionen, som dessutom för det goda med sig att vi kan lära av varandra genom att prova olika lösningar på liknande problem.

Bättre kan det inte skrivas. Det är bara att hoppas att de som, i Smedjans ord, "har till yrke att vara européer" tar sig tid att läsa påplanet till Bryssel.

Bernard Connollys kritik av den europeiska valutaunionen En av de hetaste inläggen i debatten om den europeiska valutaunionen är den brittiske ekonomen och EU-tjänstemannen Bernard Connollys bok "The rotten heart of Europe: the dirty war for Europe´s money".

Boken diskuteras i denna rapport av Johan Hakelius, ledarskribent på Svenska Dagbladet.

EMU handlar mer om makt och politik än om rationellt ekonomiskt tänkande. Det är en av lärdomarna av den mest kontroversiella och samtidigt mest initierade bok om den monetära unionen och Europasamarbetet som utkommit på många år. De fyrahundra sidorna dryper bildligt talat av blod, skriver Hakelius.

Du kan för 30 kr (inkl moms och porto) beställa rapporten hos Timbro: tel 08-670 35 00, fax 08-660 27 09 eller via FC-adress: Annica Hallne,Timbro

Johan Hakelius i ruta på ledarsidan SvD 95-12-12 "Snarare splittring än konvergens"

: Professor Magnus Blomström, som anordnat seminariet /på Handelshögskolan/ hade lyckats locka dit de tre främsta auktoriteterna på området. Giuseppe Tullio, verksam vid Bresciauniversitetet, fick representera övertygelsen om EMU:s förträfflighet. Paul de Grauwe, universitetet i Leuven, representerade en unionsvänlig men Maastrichtkritisk inriktning. Roland Vaubel, Mannheimuniversitetet, levererade den mer genomgående skeptiska hållningen.

Tullios bedömning att EMU måste kombineras med väsentligt ökade centraliserade transfereringar var väl värt att notera...

Paul de Grauwe kritiserade det sätt på vilket den monetära unionen skapas enligt Maastrichtfördraget... Den utdragna processen skapar dessutom osäkerhet och därmed spekulation. Av bl a detta skäl är risken stor för att EMU-projektet leder till europeisk splittring snarare än konvergens...

Tillfället för att genomdriva EMU är t ex sällsynt illa valt, sade Vaubel. Till följd av östeuropas öppnande står västeuropa inför de största strukturella förändringarna sedan andra världskriget. Då behövs flexibilitet - inte för evigt obönhörligt låsta växelkurser...

Utifrån denna ståndpunkt var förklarade dock Vaubel att han var optimist. Beslutet om vilka länder som skall delta i EMU:s tredje steg kommer inte att ske tidigt 1998 som planerat. Det vore nämligen politiskt självmord för regeringspartiet i EMU-skeptiska Tyskland att ta ett sådant beslut före det allmänna valet i oktober 1998. Troligare är att startdatumet den 1 januari 1999 skjuts på framtiden under våren eller sommaren 1997, på samma sätt som startdatumet 1997 övergavs tidigare i år.

En av de svenska deltagarna, professor Lars Jonung, förde ett resonemang som i mycket påminde om Vaubels. Sverige är i behov av stora strukturella förändringar vad gäller bl a arbetsmarknad och offentlig sektor. Sådana förändringar måste ske innan Sverige överväger att delta i EMU, då de kommer att kräva så stor flexibilitet i ekonomin som möjligt. Därför gör Sverige klokast i att låta kronan flyta snarare än att låsa kronkursen

Professor Carl B Hamilton visade sig i stort vara ense med Jonung om att de strukturella förändringarna i svensk ekonomi måste ske innan ett EMU-deltagande, inte som en följd av ett sådant.

En intressant skiljelinje kom i dagen mot seminariets slut då Magnus Blomström frågade om inte pressen på svenska politiker att bedriva en hållbar ekonomisk politik skulle minska om valutahandeln inom Europa upphörde. Vaubel och Jonung svarade ja. Även om valutamarknaderna inte fungerar perfekt är de bättre på att urvärdera och disciplinera den ekonomiska politiken än politikerna själva. De Grauwe och Tullio, och i viss mån Hamilton, intog motsatt ståndpunkt. Så kopplades tron på EMU till tron på politikens möjligheter och marknadens tillkortakommanden. Bara detta förtydligande gjorde seminariet värt besöket.

: Den som vill orientera sig i EMU-debatten ... behöver ett nytt rutnät som ersättning för det traditionella höger-vänsterbaserade. Och kanske finns, paradoxalt nog, ett embryo till detta i den roll EMU spelar som politisk symbol, både för de som vill se en utvidgad europeisk centralmakt, men EMU som en viktig beståndsdel, och de som motsätter sig sådana strävanden. Etablerade begreppspar som jämlikhet-frihet och fördelning-tillväxt får, då dessa åsikter bryts mot varandra, lämna plats för andra frågeställningar. Frågeställningar som har att göra med i vilken utsträckning och på vilka områden storskaliga projekt är önskvärda, eller ens genomförbara. På vilka områden de är nödvändiga och på vilka områden de är skadliga utopier.

Johan Hakelius i ruta på ledarsidan 95-10-19 "M och den monetära esperanton"

: Ludwig Zamenhof hade en dröm: att den språkförbistring som varit mänsklighetens lott sedan Babels torn skulle övervinnas. Med ett gemensamt språk skulle förbrödring mellan all världens folk bli möjlig. Därför publicerade Zamenhof 1887 sin bok Lingvo internacia. Det språk som i dag kallas esperanto, "en som hoppas", hade fötts.

Eller snarare konstruerats. För till skillnad från alla de språk som talas runt om i världen är esperanton ett medvetet konstruerat språk. Det har inte växt fram genom sekler av användning. Det har inga inkonsekvenser eller oregelbundenheter, vara sexton regler utan undantag. Det har inte en egen världslitteratur. Det har inga historiska eller etniska rötter. Det är ett rationellt universalspråk...

Liksom esperantisterna, liksom Bacon, Descartes och de franska upplysningsfilosoferna, visar de hängivna EMU-förespråkarnautopiska och idealistiska drag. De tror sig lyckosamt kunna förändra stora, komplexa system av organisk karaktär genom centrala, välplanerade beslut. Deras uppfattning om det mänskliga förnuftets förmåga att forma världen saknar ödmjukhet.

Att moderaterna, vid sidan av folkpartiet, är de främsta svenska förespråkarna för en monetär union ter sig ur detta perspektiv problematiskt.

De två ideologiska grundpelarna för partiet - konservatism och frihetlig liberalism - är svåra att förena med en så obegränsad förnuftstro.

Konservatismens kännetecken är just ödmjukhet. Den frihetliga liberalismen misstror det storskaliga, det centralstyrda och det planmässiga. Den är skeptisk till sin natur.

För folkpartiet, vars rationalistiska liberalism har sina rötter i den franska revolutionen, uppstår inte denna konflikt. Inte heller för socialistiskt influerade partier. Liksom tidigare esperanton är nu tanken på en monetär union populär i många socialistiska partier runt om i Europa.

När moderaterna i morgon inleder sin extrastämma... att otvetydigt ta ställning för EMU i dess nuvarande form är också ett ideologiskt beslut. Och om moderaterna inte skall vara konservativa och inte frihetligt liberala, vad skall de vara då?

Ett teknokratiskt europaparti har måhända en framtid, men är den ljusare än esperantons?