Home
Rolf Englund i Inblick-ruta på ledarsidan i SvD 85-07-23
OLOF PALME uppträder på torsdag i Almedalen. I sitt tal där inför valet 1982 tog han upp frågan hur löntagarfondernas styrelser skall väljas i framtiden. LO-kongressen hade beslutat att löntagarna, inte medborgarna, bör vara fondernas uppdragsgivare. LO vill ha löntagarfonder, inte medborgarfonder.
I sammanfattningen till det socialdemokratiska kongressbeslutet stod att läsa att partikongressens beslut överensstämmer helt med det beslut om löntagarfonder som LO-kongressen 1981 antagit.
Därtill uppmanad av partiorganet Arbetet i anledning av att författaren P.O. Enquist tagit till orda i Expressen, förklarade Olof Palme som sin personliga mening att det skall vara direkta val till löntagarfondernas styrelser.
Direkta val betyder att löntagarfondernas styrelser skall utses i val, inte, som LO vill, av facket.
Men vem skall ha rösträtt i valen? Enbart löntagare, säger LO. Men vem är löntagare? Det är svårt att fastställa. Därför ansåg Olof Palme att det borde bli allmänna val, precis som till riksdagen, landstingen och kommunerna.
En begåvad ledarskribent i den då ännu inte nerlagda Stockholms-Tidningen, med största säkerhet Anne-Marie Lindgren, skrev: “Visst rymmer frågan om vilka som skall rösta vid fondvalen åtskilligt sprängstoff. I koncentrat rymmer den nämligen en central tvistefråga i socialistisk teoretisk debatt: skall medborgarna ta makten över företagen, d. v.s. skall man förverkliga socialismen genom förstatligande? Eller skall löntagarna ha inflytande över produktionen enligt den gillessocialistiskt/syndikalistiska modellen?”
Statssocialism eller fackföreningssocialism, det är frågan.
Eller som P.O. Enquist hade skrivit: Vem skall ha makten över fonderna, regeringen, eller facket, eller folket i direkta val?
Sommaren 1983 klargjorde, om man kan använda det ordet, Kjell-Olof Feldt att något löfte om allmänna eller direkta val aldrig hade givits. P.O. Enquist, som tror att allmänna och direkta val till fonderna leder till något annat och bättre än statssocialism, blev rasande. Han hade lurats att rösta på fonderna och socialdemokraterna i 1982 års val av löftet om allmänna val till fondstyrelserna.
- Till detta gav vi mandat. Något mandat för det som nu kröp ut ur ormens ägg, det gavs däremot inte, skrev han upprört.
Nu blandade sig LO-ordföranden Stig Malm in i debatten. Vi skall ha direkta val till löntagarfondernas styrelser, men det är inte detsamma som allmänna val, vilket skulle leda till någon sorts medborgarfonder och det var ju aldrig meningen, sade han i Åmotsbruk.
Arbetet uppmanade ånyo Olof Palme att i Almedalen ge klart besked om att valen skall vara både direkta, utan mellanled i form av riksdag eller landsting, och allmänna, d. v.s. att inte bara den som enligt LO är löntagare skall ha rösträtt.
Stockholms-Tidningen, då fortfarande ännu inte försatt i konkurs av LO, var av motsatt uppfattning. Vill man, skrev ST, inrätta fem nya aktieköpande AP-fonder får de varken en sådan struktur, omfattning eller uppgift att det motiverar några allmänna val eller direkta val. Och, skrev ST, vilket är det viktigaste, om man gör det ändå (inför val) har man därmed också sagt att det i praktiken handlar om att på sikt inrätta ett annat och mer omfattande system.
- Om det inte är första steget (mot socialismen), utan bara steget, kan det inte göras trovärdigt om man samtidigt aviserar en ordning med direkta och då troligen allmänna val till fonderna. Säg nej till direktval, Palme, manade Stockholms-Tidningen i sin rubrik inför Palmes Almedalstal 1983.
Nu var Olof Palme tvungen att slingra sig. Det gjorde han också. Först skall fondstyrelserna utses av regeringen. Sedan skall vi utreda om och hur styrelserna för de fem aktieköpande AP-fonderna, benämnda löntagarfonder, liksom de övriga AP-fonderna, skall kunna utses i allmänna och direkta val. När det är utrett så kan direkta val införas, sade han.
Nu är vi där. Efter ett i rätt ordning icke protokollfört regeringsbeslut i maj 1984, illa granskat av konstitutionsutskottet, utsågs statsvetaren och socialdemokraten Björn von Sydow att göra den utredningen. Genom detta fiffel lurades den socialdemokratiska partikongressen samma höst på möjligheten att behandla frågan.
Handlingsfrihet (för honom själv) är viktigare för Olof Palme än öppen debatt.
Nu är det viktigt att alla, även på den borgerliga sidan, inser vad frågan gäller. Man skall inte utan att tänka sig för ropa på allmänna val till fonderna, även om det skulle kunna uppfattas som ett angrepp på fackföreningsfonder av LO:s modell.
Det är i stället just så som Stockholms-Tidningen skrev, innan tidningen försattes i konkurs och Anne-Marie Lindgren placerades i tystnadens disponibilitet i en korridor i Palmes Rosenbad.
Om det bara skall bli ofarliga och små fonder, då behövs det inga val. Hur skall man kunna ha val och valdebatt om hur fonderna skall placera sitt kapital? Om det skall placeras för att få högsta möjliga avkastning och inte för att bedriva planhushållning på regional- eller riksnivå? Det har ingen kunnat visa. Inte heller Björn von Sydow.
Det behövs val bara om det skall bli planhushållning. Och om det skall bli planhushållning och statssocialism, varför skall man då ha skilda val till riksdag och till fondstyrelser? Så länge man nu kommer att ha fria val i ett land med planhushållning?
Budskapen om små ofarliga fonder och val till fondstyrelserna är oförenliga.
Kanske Olof Palme inser den konflikten. Kanske inte. I vart fall vill han dölja den för att behålla sin handlingsfrihet och sin makt.
Denna artikel är, tycker jag, en av mina bästa - klicka här för fler av mina bästa opus.