Home - Index -
1992 - EMU -
Löntagarfonder - Contact
Debt Crisis of the 80's - Financial Crisis 2007-
Ur Rolf Englund, Den Stora bankkraschen, Timbro, 1983
Slutord
- De som behöver hjälp nu är de mest oansvariga låntagarna och de mest oansvariga långivarna. Om regeringarna kommer att ta över kommer de att låta det svida i skinnet hos dem som behöver hjälp. Ungefär så uttryckte sig en anonym tjänsteman i en internationell organisation nyligen.
Till det kan man foga några reflektioner. Det är naturligtvis så att regeringarna i väst har viljan att förhindra en internationell finanskris. De kommer att göra allt i sin makt för att förhindra den. Frågan är om regeringarna också har förmågan att klara den uppgiften.
Regeringar har en sak som andra inte har. De har sedelpressar. De kan dränka banker, u-länder och allmänhet i sedlar. Är det en väg ur krisen?
Inflation är ett behändigt sätt att minska tyngande skulder. Men det fungerar bara så länge inte räntorna stiger lika fort som inflationstakten.
För att u-ländernas skuldbörda skall lättas den vägen måste realräntorna ner. Och vad betyder en kraftigt stigande inflation för västvärldens ekonomiska hälsa på lite längre sikt? Blir nästa åtstramning, som blir nödvändig för att senare äter få ner inflationstakten, sådan att den åtstramning vi nu har genomlevat och fortfarande befinner oss i kommer att framstå som "den gamla goda tiden"?
En annan fara som hotar är att om västvärldens regeringar tvingas överta de stora bankerna i händelse av en akut och allvarlig kris så kommer västvärlden plötsligt att befinna sig i den situationen att alla de stora bankerna är förstatligade, en utveckling som inte kan annat än bekymra var och en som tror på marknadsekonomi och fruktar de långsiktiga följderna av en ständigt växande statlig styrning av ekonomin.
Man skall inte heller underskatta farorna för Sverige, om man nu skall tillåtas ta ett så snävt perspektiv på ett globalt problem. Redan nu anser chefen för den svenska upplåningen, Riksgäldskontorets chef Lars Kalderén, att Sverige bara kan fortsätta tre-fyra år till med att låna i nuvarande omfattning innan bankerna utomlands kommer att säga stopp.
Utvecklingen kan bli mer dramatisk och snabb än så. Sverige lånar nu cirka 20 miljarder kronor per år för att täcka utgifter för import som inte motsvaras av export. Vi lånar snart lika mycket till för att omsätta förfallande lån. Skulle våra lånemöjligheter försvinna skulle det tvinga oss till en åtstramning av en omfattning som vi idag knappast kan göra oss en föreställning om.
Den slutliga bedömning som gjordes i en stor artikel om bankerna och skuldkrisen i Time i januari sammanfattar rätt väl den förhärskande inställning som då rådde i finansvärlden: "Allt som kan göras för ögonblicket är att förmå låntagarländerna att föra så mycket åtstramningspolitik som är praktiskt möjligt och att förmå bankerna att fortsätta att omförhandla lån och ge nya krediter även om det förlänger illusionen att låntagarländerna inte är bankrutt och lämnar dem med ständigt växande skulder."
Problemet är bara att det inte är en stabil situation. Förr eller senare tvingas en lösning fram. Vad den kommer att betyda för oss alla är det ingen som vet idag. Rätt hanterat borde det vara möjligt att lösa skuldkrisen utan någon katastrof. Högt räknat är u-ländernas och östländernas skulder cirka 1 000 miljarder dollar. Det är mycket pengar. Men det motsvarar bara något mer än en tiondel av OECD-ländernas årliga bruttonationalprodukt på drygt 9 000 miljarder dollar. Det betyder att u-ländernas och öst- ländernas totala skulder motsvarar ungefär tre års treprocentig tillväxt i industriländerna.
Det vore synd om skulder motsvarande tre års tillväxt skulle leda till en mångårig depression och finansiellt sammanbrott. Men det kan inte uteslutas. Depressionen på 1930-talet berodde inte på att kapitalismen hade misslyckats utan på att de amerikanska myndigheterna hastigt och drastiskt minskade penningmängden utan att riktigt veta vad de gjorde.
Risken finns att regeringarna i väst av bristande insikt eller politiska felslut gör ett motsvarande misstag. Missgreppen på 1930-talet ledde till Hitler och det andra världskriget och till att Sovjet flyttade fram sina positioner i Europa.
Det vore synd om västvärlden skulle drabbas av en djup ekonomisk kris just när Sovjetväldet håller på att vittra sönder ekonomiskt, politiskt och moraliskt.
Men det kan inte uteslutas.
Denna artikel är, tycker jag, en av mina bästa - klicka här för fler av mina bästa opus.
I sin bok Capitalism 4.0 skriver Anatole Kaletsky:
USA:s tidigare centralbankschef Paul Volcker är mest känd för att ha blivit tillsatt
av Ronald Reagan för att få ner inflationen, vilket lyckades genom en hård
åtramning med recession som följd.
Det ryktet kvarlever med märklig kraft.
Men Kaletsky menar att det var Paul Volcker som ledde återgången till "demand
management".
- In the United States, the return to demand management began as early as the
summer of 1982, when a three-year recession and the bankruptcy of the Mexican
government persuaded the Fed that its experiment with monetarism had gone
too far.
Det kommer mig att tänka på vad jag skrev under rubriken "Den annalkande stormen" i Svensk Tidskrift nr 9/1987.
Man har rätt att citera sig själv:
– Kanske är det på sidan 20 i den amerikanska affärstidskriften Fortune av den 28 september 1987 man skall börja leta efter den gemensamma förklaringen till skuldkrisen, börsuppgången och börsrasen samt vad man brukar kalla stagflationen (kombinationen av inflation och arbetslöshet).
– Där återfinns ett datum, längst nere i hörnet, alldeles i början på det diagram, som stiger mot höjderna över hela nästa sidan, som visar att den som satsade 100.000 dollar 1982 hade 395.000 dollar den 1 september 1987.
- Det datum som där angavs som utgångspunkt för uppgången på börsen var den 12 augusti 1982.
- Vad var det då, frågar man sig, som hände fredagen den 13 augusti, som satte fart på världens aktiebörser.
- Jo, det som hände den dagen var att Mexiko förklarade att man inte längre kunde betala sin utlandsskulder. Det var skuldkrisens födelsedag.
Den annalkande stormen
1987-10-26 För Svensk Tidskrift nr 9/1987
The Dow Jones industrial average first climbed above 4,000 in February 1995, which was then almost 50 percent above its 1987 peak.
It was 38 percent below the level of December 1996, when Alan Greenspan warned of irrational exuberance.
If the market’s value had increased in line with nominal G.D.P. since 1995, the Dow would be 105 percent higher, at 8,200 today.
If that sounds low, consider that inflating the Dow’s bear market low of 777 points in August 1982 gives it a current level of 3,600.
Several times in the past few months I have reminded readers of the problem that developed in 1980 when every major American bank was technically bankrupt.
They had made massive loans all over Latin America because the loans were so profitable. And everyone knows that governments pay their loans. Where was the risk? This stuff was rated AAA.
Except that the borrowers decided they could not afford to make the payments and defaulted on the loans.
Argentina, Brazil and all the rest put the US banking system in jeopardy of grinding to a halt.
The amount of the loans exceeded the required capitalization of the US banks.
John Mauldin April 5 2008
Not all that different from today, except the problem is defaulting US homeowners.
So what did they do then?
The Fed allowed the banks to carry the Latin American loans at face value rather than at market value.
Over the course of the next six years, the banks increased their capital ratios by a combination of earnings and selling stock.
Then when they were adequately capitalized, one by one they wrote off their Latin American loans, beginning with Citibank in 1986.
Is the 2007 US Sub-Prime Financial Crisis so Different?
(Different from the Debt Crisis of the 80's?)
Martin Wolf, FT January 8 2008
As interest rates increased in the United States of America and in Europe in 1979, debt payments also increased making it harder for borrowing countries to pay back their debts.
While the dangerous accumulation of foreign debt occurred over a span of years, the debt crisis began when the international capital markets became aware that Latin America would not be able to pay back its loans.
This occurred in August of 1982
when Mexico's Finance Minister, Jesus Silva-Herzog declared that Mexico would no longer be able to service its debt.
Wikipedia
Rolf Englund 1987-10-26 För Svensk Tidskrift nr 9/1987
Kanske är det på sidan 20 i den amerikanska affärstidskriften Fortune av den 28 september 1987 man skall börja leta efter den gemensamma förklaringen till skuldkrisen, börsuppgången och börsrasen samt vad man brukar kalla stagflationen (kombinationen av inflation och arbetslöshet).
Där återfinns längst nere i hörnet, alldeles i början på det diagram som stiger mot höjderna över hela nästa sidan, som visar att den som satsade 100.000 dollar 1982 hade 395.000 dollar den 1 september 1987, ett datum.
Det datum som där angavs som utgångspunkt för uppgången på börsen var den 12 augusti 1982.
Vad var det då, frågar man sig, som hände fredagen den 13 augusti, som satte fart på världens aktiebörser.
Jo, det som hände den dagen var att Mexico förklarade att man inte längre kunde betala sin utlandsskulder.
Det var skuldkrisens födelsedag. Paniken stod på lur, sammanbrott hotade västvärldens banksystem.
Den amerikanske centralbankschefen Paul Volcker agerade snabbt, fixade fram några kortfristiga miljarder dollar från kontot för stratgisk lagring av olja och betalade Mecico i förskott för framtida oljeleveranser. Men han gjorde inte bara det.
Han satte också högsta fart på de amerikanska sedelpressarna.
Läs mer här
A market correction is coming, this time for real
Mr. Rhodes gained a reputation for international financial diplomacy in the 1980s for his leadership in helping manage the external-debt crisis that involved many developing nations and their creditors worldwide.
William Rhodes, FT March 29 2007
