Jojo-ekonomin, den svenska, DI om
DI-ledare 1998-09-15
Dolkstötslegender
En "ledande" amerikansk
finansanalytiker varnar svenska folket för en borgerlig
koalitionsregering på Dagens Nyheters debattsida. En borgerlig
minoritetsregering skulle innebära den sämsta av alla världar
för Sverige. Ja, den förra borgerliga regeringen drev nästan
Sverige till konkurs, hävdar denne expert som så lägligt i
valspurten ansluter till socialdemokratins version av historien.
Dolkstötslegender brukar de ibland kallas, myter om hur helt
andra bär skulden för egna katastrofer och misslyckanden.
Arbetarrörelsen har haft makten och tolkningsföreträdet i
Sverige ända sedan början av 1930-talet med två korta
avbrott 1976-1982 och 1991-1994, vilket gör att det går ett
borgerligt år på sju socialdemokratiska. Att gå så
långt bak i tiden kan synas orättvist men ekonomiska strukturer
byggs faktiskt över lång tid.
Men skulden till dagens problem, alltså enligt den
socialdemokratiska liturgin, ligger hos de borgerliga regeringar som under
sina korta perioder i solen lyckats slösa bort våra gemensamma
tillgångar. Det gäller att hindra dem att göra sådant
en gång till. Socialdemokraternas verkliga roll har varit att två
gånger komma in och "rädda svensk ekonomi från
katastrof".
Psykologer kan säkert diskutera om huruvida denna
historieskrivning sprids av cyniska röstfiskare eller av politiker
som ärligt tror på sin version.
Det är sannerligen inte lätt att vara borgerlig finansminister
i Sverige. När tillfället äntligen kommer är ekonomin
i djup kris. Först år 1976, när oljekrisens verkningar kom
med fördröjd och ökad kraft efter försök med
lagerstöd och annan överbryggningspolitik, först då
fick de borgerliga sin första chans på 44 år att ta
makten.
De ekonomiska problemens kraft överraskade alla, särskilt
den avgående statsministern Olof Palme som talade om att borgarna
gick till ett "dukat bord".
De svenska kostnaderna hade skenat iväg under år av
inflationspolitik vilket ledde till att praktiskt taget alla exporterande
företag hotades av konkurs och ropade på stöd.
Det blev några år med miljardrullningar till krisföretag.
På industriminister Nils G Åslings akutmottagning satt hela näringslivets
ledargarnityr med önskelistor.
Socialdemokratins stora stolthet Stålverk 80 fick läggas
ned och varven gick i kvav ett efter ett. Om socialdemokratiska
oppositionspolitiker begärde något var det snarare mer pengar
till varv än mindre.
År 1991 var det dags igen. Några månader före den
borgerliga valsegern trodde den nye finansministern Allan Larsson på
bättre tider. Men återigen var ekonomin i ett akut nödläge
efter 1980-talets överhettning, fastighetsbubbla, bankkris och uppätet
devalveringsförsprång.
Socialdemokraterna hade då under nio år "räddat
Sverige" med jättedevalvering, snabb utbyggnad av den kommunala
sektorn och en avslutande period av avreglering.
Den här gången medverkade socialdemokraterna i borgerliga
krispaket, något som underkändes av en senare partikongress.
Dagens Industri har visserligen kritiserat borgerliga finansministrar
för deras krishantering. Men sådana tillkortakommanden inom
brandsläckning har tämligen marginell betydelse för det
vanskliga läge som svensk ekonomi befinner sig i i dag.
Den ovan nämnde finansanalytikern, Joe Roseman, är faktiskt en
av de få internationella bedömare som inte förstått
att Sverige är ett praktikfall på vad som händer när
självgod socialdemokrati får husera utan täta maktväxlingar.
Eller också fruktar han bara att borgerliga finansministrar
signalerar att en ny recession är på väg.