Denna lilla skrift gjorde jag på uppdrag av "Informationsgruppen för Europeisk Gemenskap" som till ordförande hade Bo Siegbahn - som i decennier enträget påtalade att Kejsaren - neutralitetspolitiken - var naken.

Om Bo Siegbahn

Sten Ottosson, fil dr i historia disputerade 2000 vid Historiska institutionen, Uppsala universitet, på avhandlingen Den (o)moraliska neutraliteten

I believe in materialism. I believe in all the proceeds of a healthy materialism - good cooking, dry houses, dry feet, sewers, drain pipes, hot water, baths, electric lights, automobiles, good roads, bright streets, long vacations away from the village pump, new ideas, fast horses, swift conversation, theaters, operas, orchestras, bands,
I believe in them all for everybody. The man who dies without knowing these things may be as exquisite as a saint, and as rich as a poet; but it is in spite of, not because of, his deprivation.

Francis Hackett, Ireland

Det är märkligt att tänka sig att EEC sände chefen för sitt bistånd - en herre vid namn Brazza - för att vara med när vi lanserade denna lilla skrift, vilket skulle ske, hade något snille räknat ut, i Sundsvall.

Jag flög således från Bromma till Sundsvall sida vid sida med chefen för EEC:s biståndspolitik och försökte uppföra mig så världsvant och kompetent jag någonsin kunde.

Under vårt samtall under resan kom det fram att en förfader till honom, som också hette Brazza, var upphovet till Brazza i namnet på staden Brazzaville och staten ifråga med namnet Congo-Brazzaville.

Han blev nog lite förvånad när presskonferensens deltagare bestod av en journalist från lokaltidningen och, vill jag gärna tro, en från TT.

Brazza, Pierre Paul François Camille Savorgnan de

1852–1905, Franco-Italian empire builder.
He was born Pietro Paolo Savorgnan di Brazza but adopted the French form of his name in 1874, when he became a French citizen.
After visiting (1874) Gabon he returned (1875) on the orders of the French government to explore West Africa. In 1879, in an attempt to forestall the efforts of Henry M. Stanley to annex the Congo basin for Belgium, Brazza explored the upper Congo.
He founded (1880) Franceville (now in Gabon) and Brazzaville (now capital of the Republic of the Congo) and established a protectorate over the kingdom of Makoko.
Although he failed to deter Stanley, he added 499,900 sq km to the French empire in central Africa.
He served as a French colonial official from 1883 and was commissioner general of the French Congo (1886–98).

Read more here: http://www.bartleby.com/65/br/Brazza-P.html

Välstånd ger bistånd

Den genomgång av EEC:s biståndspolitik som gjorts i det föregående, skall ha underlättat för läsarna att bilda sig en egen uppfattning om EEC:s biståndspolitik. Förhoppningsvis har redogörelsen kunnat visa att mycket av kritiken pa denna punkt från EEC-negativisterna vilar på osaklig grund.

Det vore emellertid märkligt om alla vore helt nöjda med den politik som EEC idag för gentemot u-länderna. Dels går åsikterna isär om hur industriländerna bäst skall påskynda den komplicerade och fortfarande bara delvis kända utvecklingsprocessen i u-länderna. Dels är EEC:s u-landspolitik en kompromissprodukt utifrån en given historisk förutsättning och som sådan ofullkomlig som det mesta i världen. Men den är naturligtvis inte så systematiskt felaktig som ofta anfors från EEC-kritikerna, utan den representerar en lovvärd och framgangsrik ansträngning att göra det bästa möjliga utifrån vad vi idag vet och har möjlighet att uppnå.

Låt oss emellertid göra det tankeexperimentet att kritikerna av EEC:s u-landspolitik hade rätt och ställa oss frågan vad det skulle betyda för valet av svensk anslutningsform till EEC. Då får vi möjlighet att bedöma om slutsatsen att Sverige skall avstå från medlemskap nödvändigtvis följer av påstaendet att EEC för en »dålig» u-landspolitik.

Det första konstaterandet man då kan göra är att det faktum att Sverige skulle ställa sig utanför Europasamarbetet inte skulle leda till att EEC, djupt bestörta över detta, skulle ändra sin politik gentemot u-länderna. U-länderna skulle inte få sin ställning förbättrad. Tvärtom, EEC skulle inte utsättas för något svenskt tryck för att i framtiden förändra sin »dåliga» u-landspolitik till den »progressiva» synen i dessa frågor.

Låt oss fortsätta tankeexperimentet och utgå från hypotesen att EEC idag bedriver en »dålig» u-landspolitik. Även om så skulle vara fallet, utesluter detta inte att den kan komma att förandras till det bättre i framtiden. De bland EEC-kritikerna som själva är demokrater och också erkanner EEC-länderna som fungerande demokratier och som dessutom anser sig foreträda den upplysta väljarkåren, borde utgå ifrån att EEC- länderna u-landspolitik kommer att förandras till det bättre.

Volym och inriktning om bistandet beslutas ju av politiker - och inte av anonyma byråkrater - liksom politikerna urformar handelspolitiken gentemot u-länderna. De som förnekar detta, utgår antingen ifrån att demokratin inte fungerar inom EEC eller från att demokratin fungerar, men att väljarna inte vill lämna mer bistånd. Att låta dagens situation bestämma ett beslut som har räckvidd för decennier framåt, är därför inte särskilt klokt.

Det som således kan vara relevant för frågan om val av svensk anslutningsform är alltså icke i första hand EEC:s u-landspolitik, utan de bindningar som skulle uppstå för den svensk bistands- och handelspolitiken vid en svensk EEC-anslutning.

Verkningarna av ett EEC-medlemskap för Sveriges biståndspolitik blir mycket små. I reda pengar blir det kanske 100 miljoner kronor av vår biståndsbudget som Sverige skulle bidraga med till EEC:s gemensamma u-landsbudget. Då inställer sig frågan, vilket är till störst nytta för u-länderna, att Sverige som medlem i EEC anslår 100 miljoner kronor över EEC:s budget eller att Sverige med ett knapphändigt handelsavtal utanför EEC driver sin egen u-landspolitik?

I den bedömningen måste man ta hänsyn till det i och för sig beklagliga faktum, att u-landshjälp inte står särskilt högt på väljarnas önskelista. När det är ont om pengar i statens budget och valet står mellan lokaliseringspengar, daghemsbyggande eller u-hjälp, så kommer en kraftig väljaropinion att sätta u-landshjälpen sist.

När det blir bekymmer med sysselsättningen är det hart när omöjligt för politikerna att fatta beslut om lättnader för ytterligare import. De politiker som idag skulle föresla en ökad import från u-länderna av skor och textilier skulle riskera sitt återval. Den nu aktuella debatten om våra möjligheter att uppfylla 1%-målet på utsatt tid illustrerar tydligt detta beroende.

Det är också väl känt att finansministrar brukar ställa sig mycket kallsinniga till förslag om ökat u-landsbistånd när handeln med utlandet gått dåligt och betalningsbalansen är svag. Det är i just denna situation, med sänkt framstegstakt och sinande statsinkomster, med problem med sysselsättning och betalningsbalans, som Sverige riskerar att hamna i med en dålig uppgörelse med EEC. I ett sådant läge kan u-hjälpen komma att sitta trångt.

Det är tvärtom i en expanderande ekonomi som det finns både ekonomiskt och, framförallt, opinionsmässigt utrymme för en generös u-landspolitik. Ett svenskt EEC-medlemskap skulle hjälpa till att skapa dessa nödvändiga förutsättningar. Sedan ankommer det på politiker och andra opinionsbildare att skapa den insikt som behövs för den stora uppgift det är att göra en insats för att hjälpa u-ländernas miljoner människor att skapa sig en bättre framtid, utan hunger, förtryck och desperation.

Men den uppgiften kommer att vara omöjlig för opinionsbildarna om inte väljarna i gemen själva ser sin framtid tryggad och ser sitt eget välstånd växa. Även av detta skäl är ett svenskt EEC-medlemskap en förutsättning för att vi i Sverige skall kunna ta på oss vår del i arbetet att ge u-landerna en förbättrad framtid.