Asienkrisen: många likheter med den svenska krisen

Ari Kokko i Ekonomisk Debatt nr 2/1999, utdrag

Ari Kokko är professor i internationellt företagande vid Åbo Akademi, men för närvarande verksam vid Nationalekonomiska institutionen och European Institute of Japanese Studies vid Handelshögskolan i Stockholm. Hans forskning behandlar effekter av utländska investeringar internationell handel och ekonomisk integration.

Den svenska krisen

Man kan tala om åtminstone fyra steg i den svenska finans- och valutakrisen.

En första fas utgjordes av kollapsen på tillgångsmarknaderna. I Sverige hade fastighetspriserna stigit kontinuerligt under 15 års tid, till en kulmen som nåddes 1989. Under de följande fem åren sjönk priserna med 75 procent. Tre fjärdedelar av det fyrtiotal fastighetsbolag som noterats på Stockholmsbörsen under 1980-talet hamnade i så allvarliga problem att de gick i konkurs eller fick rekonstrueras (Affärsvärlden [1992, s 9]). Ungefär samtidigt sprack bubblan på börsen. Mellan 1980 och 1989 steg kurserna på Stockholmsbörsen med 1144 procent, att jämföra med ett vär1dsgenomsnitt på 333 procent (Affärsvärlden [1992, s 79]). Under de följande tre åren halverades kurserna.

Nästa fas var en djup kris på finansmarknaden. Tyngda av stora kreditförluster från dåliga lån till fastigheter och aktieköp gick tre stora banker - Nordbanken, Första Sparbanken och Gota Bank - i konkurs, medan de två största bankerna, SE-Banken och Handelsbanken, såg sina börskurser falla med omkring 80 procent. 200 av 300 finansbolag försvann från marknaden. De sammanlagda kreditförlusterna under perioden 1990 - 93 uppskattas till närmare 200 miljarder kronor (Lybeck [1994, s 23]).

För det tredje tillkom en valutakris. Den fasta växelkursen, som sågs som ett ankare för Sveriges ekonomiska politik, kunde inte längre upprätthållas i och med att överhettning och finanskris hade försvagat ekonomin. Trots ett hårdnackat försvar av kronan - med korta räntor som nådde 500 procent, flera krispaket som skulle stärka Sveriges internationella konkurrenskraft, och en satsning av 160 miljarder kronor för stödköp av valutan - blev riksbanken tvungen att släppa den fasta kronkursen den 19 november 1992. Under de följande månaderna sjönk den flytande kronan med 25 procent mot D-marken och 40 procent mot den amerikanska dollarn.

Den fjärde fasen var en real och statsfinansiell kris. Bankkrisen medförde en hårdare kreditpolitik, med högre räntor och striktare krav på säkerhet. Samtidigt ledde kollapsen av förmögenhetsvärdena till minskad privatkonsumtion och lägre investeringsvilja hos företagen. Till exempel halverades industrins investeringar mellan 1989 och 1993. Resultatet var en minskning av den samlade efterfrågan på den inhemska marknaden, och därmed också en minskning av efterfrågan på arbetskraft.

Stimulansen från exportsektorn, som gynnades av devalveringen, räckte inte till för att få igång den inhemska efterfrågan. Den öppna arbetslösheten steg från 1,1 procent i juni 1990 till 9 procent tre år senare, och den reala bruttonationalprodukten minskade varje år under perioden 1991 - 1993, med sammanlagt sex procent (Lybeck [1994, s 15]; Bäckström [1998]).

Detta ledde i sin tur till statsfinansiella problem. Den snabbt växande arbetslösheten ökade på statsutgifterna, samtidigt som skatteintäkterna minskade. Som mest, under 1994, hade den offentliga sektoms budgetunderskott vuxit till nästan 12 procent av BNP (Bäckström [1998, s 11]).

Varför uppstod kriserna?

Även om de exakta orsakerna till den svenska krisen fortfarande diskuteras finns det inget tvivel om att den tillgångsbubbla som först blåstes upp under flera års tid och sedan plötsligt punkterades var av central betydelse. Orsakerna till att bubblan uppkom kan analyseras på ett systematiskt sätt. Däremot är det svårt att vara lika metodisk när det gäller frågan om varför bubblan sprack. Eftersom tillgångspriserna var “onaturligt” höga var kollapsen oundviklig: förr eller senare skulle marknaden hitta en anledning att tvivla på om priserna kunde fortsätta stiga.

Orsakerna till bubblans uppkomst återfinns i en samtidig ökning av utbudet och efterfrågan på kapital och krediter.3 I Sverige var de viktigaste faktorerna på utbudssidan avregleringen av den finansiella sektorn som genomfördes 1985 samt en expansiv penning- och finanspolitik under stora delar av 1980-talet. Även efterfrågesidan stimulerades av avregleringar och expansiv finanspolitik - bland annat innebar avregleringen lägre krav på säkerhet, vilket innebar att fastigheter och andra tillgångar kunde belånas högre - men framfor allt hölls efterfrågan på krediter uppe av den högkonjunktur som började med devalveringarna 1981 och 1982 och varade genom hela 1980-talet.

Ökat utbud av krediter

Avregleringen av den svenska finansmarknaden 1985 ledde till en mycket omfattande ökning av kreditgivningen. På bara fem år steg den privata sektorns skuldsättning från 100 procent till 150 procent av BNP. Samtidigt ökade också den genomsnittliga risken i utlåning. Till exempel höjde bottenlåneinstituten belåningsgraden från 75 procent till 85 - 90 procent.

Gradvis ökade också internationaliseringen av den svenska kapitalmarknaden, och en stor del av bankernas utlåning var finansierad på den internationella interbankmarknaden. Nästan en tredjedel av Gota Banks inlåning 1990 kom till exempel från utländska banker (Urwitz [1998, s 56]). Detta introducerade ett viktigt element av valutarisk.

Ökningen av den privata skuldsättningen möjliggjordes av en expansiv penning- och finanspolitik. Under hela i 980-talet hade Sverige en fast växelkursregim, vilket innebar att penningpolitiken inte kunde användas för att motverka kreditexpansionen. En striktare penningpolitik skulle ha inneburit högre räntor och ett inflöde av kapital från utlandet, vilket skulle gjort det svårt att hålla växelkursen oförändrad. En åtstramning borde därför ha kommit från finanspolitiken. Några sådana förslag kom emellertid inte. En anledning var att statens budget såg ovanligt stark ut i mitten på 1980-talet, tack vare full sysselsättning och högkonjunktur.

Förutom den expansiva finanspolitiken var den långvariga högkonjunktur som startade med devalveringarna i början av 1980-talet den viktigaste faktorn på efterfrågesidan. Vinsterna i exportindustrin fördubblades både 1983 och 1984, och förblev höga under de följande fem åren. Trots stora investeringar, både hemma och utomlands, hade flera av de ledande exportföretagen problem med sin "överskottslikviditet”, som placerades på aktie- och penningmarknaden. Både investeringarna i kommersiella fastigheter och de finansiella placeringarna bidrog till att höja tillgångspriserna. Dessutom resulterade den höga allmänna efterfrågan i hög inflation och löneökningar. Tillsammans med den fasta växelkursen skulle kostnadsstegringarna så småningom bidra till att urholka industrins konkurrenskraft och punktera bubblan. Innan detta hände hade inflationen hunnit bidra till att bubblan blåstes upp ännu mer.

Den reala låneräntan (efter ränteavdrag) sjönk kontinuerligt under andra hälften av 1980-talet, från ungefär 2 procent 1986 till minus 1 procent 1990. Detta bidrog till att hushållens finansiella sparande sjönk under perioden 1985 - 1990 till bottennoteringen minus 8 procent av BNP 1990 (Bäckström [1998, s 14]).

Asienkrisen - nästan som i Sverige

Till det yttre uppvisar Asienkrisen ungefär samma faser som den svenska krisen. Precis som i Sverige föregicks krisen av spekulationsbubblor på börsen och fastighetsmarknaden.

Utvecklingen av valutakurserna underlättade inte situationen, utan snarare det motsatta. Flera av länderna i regionen hade bundit sina valutor till dollarn, som började apprecieras vid mitten av 1990-talet. I de länder där växelkurserna formellt var rörliga bidrog stora inflöden av utländskt kapital - både lån och direktinvesteringar - till att valutorna förblev starka. Men inflödena av utländsk valuta byggde på förväntningar om hög tillväxt och hög avkastning.

Thailand var det första land som drabbades av en valutakris. De vikande fastighetspriserna ledde till att flera thailändska finansbolag fick så stora problem att myndigheterna var tvungna att ingripa för att öka bolagens egna kapital. Kostnadsökningarna och valutans appreciering bidrog också till att exporten, som vuxit med uppemot 20 procent per år sedan slutet av 1980-talet, stod stilla 1996. Det var uppenbart att antingen tillväxten eller den fasta valutakursen måste ges upp.

De utländska finansiärerna började backa, och kortfristiga lån som förföll till betalning förlängdes inte. När inflödet av kapital sinade försvagades också valutan, och spekulationerna om en devalvering kom i flera vågor med början sommaren 1996. Det upprepade försvaret av bahten urholkade valutareserverna, och i juni 1997 gick det inte längre att stå emot marknaden: valutan släpptes fri och började snabbt att sjunka.

Deprecieringen av bahten förvärrade den finanskris som börjat med aktie- och fastighetsmarknadernas fall, eftersom utlandsskulderna omedelbart blev betydligt tyngre. Turbulensen och osäkerheten på marknaden var dessutom för stor för att nytt kapital skulle komma in på kort sikt. Minskningen av importkapaciteten och finansmarknadens problem med kapitaltäckning och likviditet ledde istället till en minskning av produktion och sysselsättning - en real kris. I stora drag var processen densamma som i Sverige ett halvdussin år tidigare.

Bakgrunden till Asienkrisen: utbud och efterfrågan på kapital

Ser vi lite mer noggrant på hur bubblorna på de ost- och sydostasiatiska marknaderna blåstes upp förstärks intrycket att problemen utvecklades på ungefär samma sätt som i det svenska fallet. Samtidiga ökningar i utbud och efterfrågan på kapital bidrog till de snabba ökningarna i tillgångspriserna.

Liksom i Sverige var avreglering en viktig faktor för ökningen av kreditutbudet, men på ett mer omfattande sätt än i Sverige.

En anledning till att efterfrågan på utländskt kapital ökade särskilt mycket var den stora ränteskillnaden mellan inhemska och utländska lån. På grund av högre inflation och olika konkurrensbegränsningar var de inhemska räntorna flera procentenheter högre än de internationella. 1993 var till exempel den thailändska korta räntan omkring 10 procent per år, medan utländska finansiärer kunde erbjuda dollarlån med under 5 procents ränta (Kobayashi [1997, s 16]). Så länge valutakurserna var fasta var det därför mycket förmånligt att låna i dollar snarare än i lokal valuta. I Thailand skapades till och med en särskild finansmarknad för att slussa internationellt kapital till lokala investerare - the Bangkok International Banking Facility. Med både stort utbud och stor efterfrågan på kapital fanns alla förutsättningar för att det skulle kunna skapas bubblor.

Bankreformer och återhämtning

I stort sett alla stora svenska banker drabbades av svåra förluster under krisåren, och sex av de sju största bankerna behövde kapitaltillskott från staten eller från sina ägare. De växande kreditförlusterna var också en bidragande anledning till valutakrisen under hösten 1992, eftersom det minskande internationella förtroendet för det svenska banksystemet ledde till att flera banker fick svårt att klara sin utländska upplåning.

Bortfallet av utländska krediter ledde inte enbart till att kronan försvagades när inflödet av valuta minskade, utan det hotade också likviditeten i det finansiella systemet. I september 1992 introducerade därför regeringen en bankgaranti som innebar att alla fordringsägare - utom aktieägarna - skyddades från förluster. En särskild bankstödsnämnd inrättades för att administrera garantin.

Syftet var att undvika en likviditetskris - riksbanken använde en stor del av sin valutareserv för insättningar i bankerna - samt att upprätthålla eller återställa förtroendet för det svenska banksystemet.

Top of Page
Början på sidan