Dennis vid Poltava
Men om nu kronan var felvärderad och det kanske inte alls hade gått att försvara den,
var kronförsvaret ändå rätt?
Ja, sade de ansvariga omedelbart efteråt, och ja, säger de ännu.
Barbro Hedvall i Expressen 1998-10-20
Hon skriver att ”det är något karskt karolinskt över honom” … ”hur de /i riksbanken m fl/ aldrig för ett ögonblick tvekade inför uppgiften utan marscherade på, duktiga som få - ända till Poltava.
Bengt Dennis bjuder en spännande och tydlig skildring inifrån fälttåget för kronan. Där höll en liten, skicklig krets ut och försvarade sig med jättelika stödköpsaktioner och himmelssträvande räntehöjningar.
Illa hjälpta var de. Visserligen förstod och stödde finansministern Anne Wibble deras kamp, men resten av politikerlägret förstod inte och/eller kunde inte se vad som krävdes. Det vill saga en gigantisk snabbantning av det stora budgetunderskottet.
Bengt Dennis bidrar knappast till att öka förtroendet för politikerkåren. Tvärtom är det något av en avklädning av Carl Bildts regering, “den mest kompetenta”. Och rätt hårda kängor mot en partipolitiserande opposition.
Kronförsvaret var rätt, felet var att det inte backades upp med en stram ekonomisk politik, skriver Dennis. Men hur kunde det vara rätt att försvara en kronkurs som sedan visade sig ligga mer än tio procent för högt? Kronan föll ju än mer efter den 19 november och återhämtade sig inte när marknaden fick bestämma priset.
Jag frågar Bengt Dennis.
Men det visste vi inte då, svarar han. Vi blev faktiskt förvånade. Under kronförsvaret trodde vi att den var riktigt värderad.
Men om nu kronan var felvärderad och det kanske inte alls hade gått att försvara den, var kronförsvaret ändå rätt? Ja, sade de ansvariga omedelbart efteråt, och ja, säger de ännu. Ty det var en investering i framtida förtroende. Omvärlden måste få klart för sig att Sverige hade bytt politik.
Det är en minst sagt tveksam förklaring. För som Bengt Dennis själv konstaterar: Det går inte att med framgång driva en ekonomisk politik som inte har förankring hos de breda folklagren. Och det hade inte inflationsbekämpningen före 1992. Men det har den nu. Om inte hos alla, så hos tillräckligt många för att det nu sedan ett par år ska gå att ha prisstabilitet som mål för Riksbanken.
I den meningen kan kronförsvaret sägas ha varit en investering, en investering hos oss själva för en sundare ekonomisk politik.
Men lusten att återvända till forna tider är inte kvävd. Steget till 500% kan vara kortare än vi anar. I alla fall så länge den svenska kronan ska fästa ensam utanför EMU.
Tomas Fischer: Med Bildt mot Poltava, Aftonbladet 91-12-22