Home - Index -
News - Krisen 1992 - EMU - Cataclysm -
Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Biggles - HSB - Löntagarfonder
- Skuldkrisen -
webtips -
Links - Contact
Rolf Englund om svenskt bistånd, Tanzania, Vietnam, Ingvar
Carlsson
om socialismen och kapitalismen samt om socialdemokraterna och
enpartistaten,
ur manus till boken Bistånd med slagsida, Timbro 1991
Palmes Kubaresa 1975
Han mer eller mindre kryper innanför Fidel Castros uniform och talar efteråt om hur imponerad han är av diktatorns ”enorma vitalitet och vilja att försöka bygga upp Kuba”.
Erik Helmerson, Signerat DN, 3 januari 2013
I skuggan av de viftande röda fanor som kantade Palmes kortegeväg i Havanna får hans starka ställningstagande mot diktatorerna i Spanien och Grekland – ”satans mördare” – en bismak av hyckleri.
"Den 27 augusti 1975 slog nyheten ned som en bomb i den svenska debatten"
"Revolution i Sverige" stod det på DN:s löpsedlar.
Boken "Löntagarfonder" hade kommit ut.
- Huvudförfattare var den då 61-årige LO-ekonomen /Rudolf Meidner/
Under Raúl Castro, Cuba has begun the journey towards capitalism
The Economist Special Report March 24th 2012, print edition
Raúl Castro, who formally took over as Cuba’s president in February 2008 and as first secretary of the Communist Party in April 2011, is trying to revive the island’s moribund economy by transferring a substantial chunk of it from state to private hands, with profound social and political implications
Arbetslinjen segrar på Kuba 2010
This week the government announced it is to shed 500,000 workers, who will instead have to become self-employed or start co-operatives in just six months.
Financial Times September 17 2010
As Raúl /Castro/ said: “We have to erase forever the notion that Cuba is the only country in the world in which people can live without working.”
The measures will eventually lead to 1m, or a fifth of the labour force, working in the private sector, and represents the biggest shake-up of the Cuban state since 1968, when all shops, from hamburger joints to street vendors, were nationalised.
Hatets och illviljans kolportörer
Mria Ludvigsson, SvD och Erik Helmerson, DN om boken
Kommentarer och länkar på Rolf Englund blog 27 mars 2012
Castro, 80, was seen early Sunday laughing, smiling and
standing without assistance in an apparent meeting with Vietnamese Communist Party chief Nong Duc Manh.
CNN June 2007
Barbro Hedvall om Claes Arvidssons bok:
Visst känns det oändligt avlägset detta Palmes uppmärksammade Kuba-besök 1975 och visst kändes dessa broderliga kontakter med herrar Castro, Ortega med flera egenartade.
Det är inte fel att påstå att det var lättare att vinna ett brett stöd för Vietnamprotesterna än för tredje-världen-vänskaperna.
Men länge sedan var det, historia är det. I arkiven ligger tal och bilder.
SvD 24/1 2007
1975 var också det år som Nordvietnamesiska trupper med ryskbyggda stridsvagnar intog Saigon
och det år då Meidner lade fram sitt förslag om löntagarfonder.
Hösten 1989 skrev Tiden (s) om östeuropa att vi i Sverige kan vara till bestående nytta för det nya samhälle som tar form i öst bara under förutsättning att vår neutralitetspolitik består. Genom den understryker vi, skrev Tiden, att vi inte står i tjänst hos de aggressiva elementen inom NATO, och i den har vi en talande symbol för den medelväg som vi även ideologiskt beträder.
Förord till boken "Till vänster om marknaden - Bistånd med slagsida" av Rolf Englund, Timbro 1991.
Enpartistatens sympatisanter
Man måste vara vaksam så att inte en
enpartistat
förvandlas till något som inte
är demokrati.
- Bengt Säve-Söderberg, statssekreterare hos
biståndsminister Lena Hjelm-Wallén
i Jönköping den 22 mars 1990.
Det socialdemokratiska partiprogrammet från år 1960 var mycket entydigt i sitt synsätt på socialism och demokrati:
- Ingen socialism är möjlig utan demokrati. Historien har gång på gång bekräftat att förändringar av det ekonomiska systemet, som inte åtföljes av demokratisk kontroll, endast utmynnar i nya former av tyranni. Socialdemokratin har ingenting gemensamt med dessa diktaturregimer, hur ofta de än missbrukar begreppet socialism, hette det då. På 1970- och 1980-talen blev formuleringarna mer mångordiga och mindre tvärsäkra vilket framgår av nedanstående citat:
I den mycket läsvärda boken av Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren "Vad är socialdemokrati?" först utgiven 1974 och med ny reviderad upplaga daterad i februari 1983 sades att ordet socialism hänger samman med det latinska ordet för samhälle. Det finns olika socialistiska uppfattningar, men alla betonar de nödvändigheten av att samhället - dvs medborgarna gemensamt - har kontroll över ekonomin och dess sätt att arbeta. Socialismen är alltså en uppfattning om hur näringslivet bör vara organiserat. Om man så vill kan man kalla den en ekonomisk teori... När socialister kräver att samhället skall styra ekonomin är det därför att man menar att endast därigenom kommer näringslivet att fungera på det sätt som bäst tillfredsställer viktiga sociala och mänskliga behov, ansåg Carlsson och Lindgren:
- Dagens nationella befrielserörelser i tredje världen, rörelser som kämpat för sina länders frihet från den koloniala överhögheten, är politiska likaväl som ekonomiska befrielserörelser. De kämpar inte bara för att landet ska få självständighet utan också för att alla landets medborgare ska ha rätt att delta i besluten om landets angelägenheter. Och med det menar man inte bara sådant som skatter och vägunderhåll, försvar och sjukvård. Man menar också frågor om vilka industrier man ska satsa på, hur resultatet av produktionen ska fördelas och hur man ska lägga upp arbetet i byarna och på fabrikerna. Om man när det gäller dessa angelägenheter är godtyckligt utlämnad till någon annans beslut - då har man inte frihet att påverka sitt eget liv. Och det är den friheten man kämpar för i tredje världen. Så vad skulle man då tjäna på att flytta över beslutanderätten från kolonialmaktens företrädare till personer som råkade ha tillräckligt mycket pengar?
Länderna i tredje världen vet vad det vill säga att vara utlämnade till beslut fattade med utgångspunkt i andra intressen än de egna. Det är därför naturligt att dessa länder blir socialistiska, menade de:
- Demokrati är på sätt och vis en utvecklingsprodukt. Det tar tid att bygga upp politiskt demokratiska institutioner, och för att de ska fungera krävs - det finns det många exempel på - både en någorlunda stabil ekonomi och en viss grundläggande utbildningsnivå hos medborgarna. Därför, ansåg de "när ett land är upptaget med att skapa dessa förutsättningar, som fallet är med många nyligen självständiga stater i tredje världen, har de inte möjlighet att tillämpa alla de demokratiska principerna på det sätt som vi kan göra. Man kan inte ställa samma krav på u-länderna som på i-länderna i detta avseende; det avgörande får i stället vara vilken inriktning landets politik har".
Reformismen brukar betraktas som det fredliga sättet att genomföra socialismen. Revolutionen däremot förutsätts kräva någon form av våld. Av tradition brukar reformismen stå för socialdemokrati, revolution för kommunism. Denna tradition går tillbaka på diskussionerna om sättet att genomföra socialismen som fördes omkring sekelskiftet av olika socialistiska grupper i Europa och det dåvarande Ryssland. Självfallet var dessa diskussioner starkt präglade av då rådande förhållanden inom dessa länder, ansåg Carlsson och Lindgren och ville göra en skillnad i förhållande till dagens läge:
- Men om man ser på befrielserörelserna och de nya staterna i tredje världen är de gamla skiljelinjerna reformism-revolution mindre tydliga. Och mindre meningsfulla. Befrielserörelserna tvingas ofta använda sig av väpnad kamp gentemot de utländska förtryckarna, som t ex PAIGC i Guinea-Bissau och FNL i Sydvietnam. Den sortens kamp måste också en reformist solidarisera sig med.
Carlsson och Lindgren behandlade också synen på socialdemokratin som en tredje kraft mellan öst och väst:
Lena Hjelm-Wallén
EMU är ju delvis
ett enormt experiment.För dem som vill ha
Europas förenta stater
är det enkelt. Men det vill inte jag.
SvD, familj, 11/1 2003
Fyller 60 år den 14 januari. Bor i villa i Sala. Familj maken Ingvar, f d metallarbetare, dottern Viktoria, butiksbiträde, tre barnbarn. Karriär lärare, riksdagsledamot, skolminister, utbildningsminister, biståndsminister, utrikesminister, vice statsminister.
Fortfarande har hon ett och annat uppdrag kvar, trots att hon lämnade regering och riksdag efter valet i höstas. Främst bland dem uppdraget som regeringens företrädare i EU:s så kallade framtidskonvent, som förbereder regeringschefernas konferens 2004 då framtiden för den europeiska unionen läggs fast.
EU-konventet ägnar hon sig åt på "drygt halvtid" fram till sommaren.
Mentalskötare Hjelms dotter blev Lena Hjelm-Wallén, sedan hon gifte sig som 22-årig med metallarbetaren Ingvar Wallén. Namnet har kommit att stå för en av efterkrigstidens mest framträdande politiker i Sverige. Yngst när hon kom in i riksdagen, yngst i regeringen. Utbildningsminister, biståndsminister, utrikesminister, vice statsminister.
- Jag var aktiv i SSU men hade aldrig drömt om att bli riksdagsledamot. Efter fyra år i riksdagen frågade Olof Palme om jag ville sitta i regeringen. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig. Jag tvekade i nästan tre månader innan jag svarade ja.
Hon har aldrig övervägt att hoppa av tåget mellan hållplatserna. Inte ens under de tuffa åren som skolminister, då hon fick ta emot mycket klander.
- Ja, jag fick enormt mycket kritik, beskrevs som en komplett idiot som var emot kunskap och allt möjligt. Det var ganska fruktansvärt. Men jag visste vad jag ville. Nu är det ju normal skolpolitik. Och jag har blivit hedersdoktor för vad jag gjorde under de åren.
Med större behag minns hon åren som utrikesminister. Då hade hon också, säger hon, fått större erfarenhet och "kunde parera bättre". Egentligen var det väl först då, efter 25 år i politiken, som hennes politiska motståndare betraktade henne med respekt? Det håller hon med om.
Om EMU har hon länge uttryckt sin tvekan inför ett svenskt medlemskap. Det gör hon fortfarande, även om hon har ställt sig bakom partistyrelsens beslut att verka för ett ja.
- Jag tycker att argumenten väger över till förmån för att vi ska vara med. Men jag har stor förståelse för dem som tvekar. Jag har själv ett stort mått av tveksamhet. EMU är ju delvis ett enormt experiment. För dem som vill ha Europas förenta stater är det enkelt. Men det vill inte jag.
Så sitter hon och funderar hemma i Sala, där hon har bott hela sitt liv.
Det blir inga Europas förenta stater, det kan jag lova! utbrast Lena Hjelm-Wallén
Hon har inte bestämt sig om
EMU. Det är så svårt att veta vad som är rätt och
fel, säger hon.
Hon är biträdande statsminister. Hon har
nyss varit utrikesminister, Svegfors om LHW
Biståndsminister Lena Hjelm-Wallén och den reellt existerande demokratin
Socialdemokratins aktuella syn på enpartistater torde ha fått ett auktoritativt uttryck i artikeln "Demokratimålet i biståndspolitiken" av biståndsminister Lena Hjelm-Wallén i Tiden nr 3/1988.
Tyvärr, skrev hon, används ibland demokratimålet för att komma åt biståndet till några av våra samarbetsländer. Detta synsätt kommer kanske tydligast till uttryck i moderaternas riksdagsmotioner. Där argumenteras för minskat bistånd till en rad fattiga afrikanska länder och som skäl anförs bl a att dessa länder inte uppfyller våra krav på en demokrati.
Sedan blir det mer å ena sidan och å andra sidan:
- Endast några få u-länder har vad vi menar med ett demokratiskt styrelsesätt. Men demokrati kan inte heller ses som något statiskt vare sig till innehåll eller över tid, vilket för övrigt betonas i formuleringen av demokratimålet för svenskt bistånd. Det finns, fortsatte hon, flerpartistystem, där ekonomiska klyftor, våld och korruption försvårar för de fattiga att utnyttja de formellt demokratiska styrelseformerna. Det är ofruktbart att tro att man främjar en demokratisk samhällsutveckling i u-länder genom att trä över dem en viss färdig demokratimodell. Man kan inte bortse från landets förutsättningar, unika för varje land. Att utveckla demokrati handlar om en process. Det gjorde det i Sverie, och det gör det i u-länderna.
Lena Hjelm-Wallén anser att främja demokrati kan handla om bistånd för att utveckla t ex folkrörelser, förvaltning, valsystem liksom stöd till utbildning, något som främjar både utjämnings-, och demokratimålet. Det är ett historiskt faktum, att en demokratisk samhällsutveckling ofta hör samman med en ekonomisk utveckling, som kommer folkflertalet till del. Bistånd som syftar till att öka u-ländernas tillväxt skapar därför förutsättningar för en demokratisk utveckling, skriver hon med en formulering som skulle henne beröm av IMF.
Lena Hjelm-Wallén gör sig även till tolk för demokratins svårigheter som mången medlem av ståndsriksdagen skulle le igenkännande åt:
- När den svenska ståndsriksdagen avskaffades i Sverige 1866, hade vi redan haft allmän skolplikt i flera år. I Afrika är skolgång för alla barn fortfarande ett avlägset mål. Andelen sysselsatta i jordbruket var lägre i Sverige än den är i Afrika nu.
Lena Hjelm-Wallén behandlade också vad man skulle kunna kalla "den reellt existerande demokratin":
- Demokratins ideal är naturligtvis inte okända i u-länderna, och de påverkar skeenden och beslut. Men politik, samhällsliv och relationer mellan människor bygger också på de reella (kurs här) förållandena i respektive land. Det kan gälla ekonomisk utveckling, traditioner, historia, skillnader i utbildning och inkomster, liksom tillhörighet till etnisk grupp och klass snarare än nation.
I vårt internationaliserade samhälle påverkas u-ländernas utvecklingsprocess naturligtvis också utifrån. Men attityder, styrelseskick och institutioner är ändå något, som ytterst måste formas i och av varje land, anser hon, men folkrörelser, som varit bärare av demokratiska ideal i vårt eget land, har goda möjligheter att stödja likasinnade rörelser i Latinamerika. Ett gott exempel är samarbetet mellan den svenska kooperationen och den nicaraguanska bonderörelsen UNAG, som förstärkt en folkrörelse som företräder böndernas intressen och samtidigt bidragit till att höja jordbruksproduktionen i Nicaragua.
Hon behandlar även hur hon anser att vi skall påverka dessa länder i demokratisk riktning:
- För det första handlar det om dialogen med mottagarländerna, dvs att vi för en diskussion om frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter i samband med officiella kontakter kring biståndet. Vi ska klargöra vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Vi ska naturligtvis också påtala när mänskliga rättigheter kränks. För att detta skall vara ett bra instrument krävs både ingående kunskaper och förståelse.
Ja, någon större brist på förståelse har det då inte varit när regeringens representanter samarbetat med de styrande.
Om bara viljan finns, och den finns hos Lena Hjelm-Wallén, kan nästan allting vara bra för en demokratisk utveckling:
- Det finns - beroende på situationen i olika länder - insatser som på olika sätt är strategiska för att föra utvecklingen av demokrati framåt: utbildning, stöd till forskning, kultur och massmedia, kvinnoprojekt osv. Andra insatser kan inriktas mot att t ex utveckla styrelseskick och förvaltning eller att främja sysselsättning och fördela inkomster jämnare. Folkrörelserna erfarenheter som "idé-bärare, folkbildare, kamporganisationer och samhällsbyggare i Sverige kan vara inspirerande för systerorganisationer i u-länderna. Sådana finns i varierande grad bl a beroende på tradition och utvecklingsnivå. Där organisationer saknas, finns ändå många av de problem, som var grunden för att våra folkrörelser uppstod.
Speciell förståelse har hon för demokratins brister i Zimbabwe:
- Det var ett oerhört steg i demokratisk riktning att vinna självständighet och kunna avskaffa rasåtskillnadspolitiken. Ändå är självständigheten bara ett nödvändigt första steg på en lång väg mot demokratisering. Effekterna av seklers och decenniers rasåtskillnadspolitik röjs inte undan med ett penndrag. I Zimbabwe försöker man nu skapa enhetliga kommuner av tidigare åtskilda svarta och vita områden. I biståndet är svenska kommunförbundet engagerat för att delge Zimbabwe erfarenheter av lokalt självstyre i Sverige.
Det låter väl hoppfullt?
Riksradions Bertil Romilson rapporterade i lunchekot den 17 maj 1990 om en annan uppfattning om enpartistater:
- Studenterna vid universitet i Zimbabwes huvudstad Harare skräder inte orden i sitt uttalande i går mot enpartistat: "Ett sådant system leder till en enmans fascistdiktatur. Det är ett brutalt, tyranniskt, föråldrat, byråkratiskt politiskt system, karakteriserat av personkult, ineffektivitet och korruption."
Senare infogat på Internet:
Mats Svegfors skriver inför det nya året
I dagens tidning (SvD 98-12-31) intervjuar vi Lena Hjelm-Wallén.
Det är en sympatisk politiker som tonar fram i trycksvärtan på
sidan 5. Hon har inte bestämt sig om EMU. Det är så svårt
att veta vad som är rätt och fel, säger hon. Hon är
biträdande statsminister. Hon har nyss varit utrikesminister. Hon skulle
lika gärna fortfarande kunna vara lärare i Sala. Det där
lät elakt, och hade kunnat vara det. Men min enkla avsikt är den
motsatta. Lena Hjelm-Wallén var en gång en helt vanlig lärare
i Sala. Så blev hon riksdagsledamot. Och därefter statsråd.
Någon gång under resan växte kraven och blev helt
orimliga. Hon ska tillfredsställa sitt parti i Europafrågan. Hon ska
svara mot kraven som näringslivet ställer, som hennes europeiska
kolleger ställer, som tjänstemännen på UD ställer och
som hennes statsministern ställer. Därtill ska hon vara sin egen
övertygelse trogen. Och hon ska vara uppriktig och ärlig när SvD
frågar henne. Och så naturligtvis konsekvent.
Jag avundas inte
adjunkt Hjelm-Wallén ifrån Sala. Hennes uppdrag är
omöjligt. Över huvud taget börjar det politiska uppdraget som
sådant att bli omöjligt. Den politiker som inte ständigt lyckas
förena oförenliga krav fördöms och avhånas.
Finns
någon lösning på dilemmat?
En del av lösningen ligger hos politikerna själva. De
måste värja sig mot en del av kraven. De kan börja med de krav
som partipolitiken som sådan ställer. Men en viktigare del av
lösningen ligger nog hos oss som medborgare. En fungerande demokrati
ställer inte bara krav på politikerna, den ställer också
krav på medborgarna. Vi måste erkänna de äkta dilemman
som samhälleliga beslut ställer samhälleliga beslutsfattare
inför.
Slut citat Svegfors
Vidare ur Boken:
Socialdemokratins anti-kapitalistiska agitation
- Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt.
Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.
Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren i boken "Vad är socialdemokrati?", 1983.
Medan privat ägande visat sig samhälleligt
värdefullt
över hela världen har vårt statliga
ägande bara visat
att det kan leda landet till
sammanbrott.
Stanislav Sjatalin,
medlem av Gorbatjovs presidentråd, i Pravda den 26 april 1990,
1968.
Statsrådet Olof Palme demonstrerar sida vid sida med den nordvietnamesiske Moskvaambassadören
Nguyen Tho Chyyan i Stockholms februarikyla. De protesterar mot USA:s krigföring i Vietnam. Fackeltåget väckte stor vrede i USA.
Olof Palme lämnade namn på svenska vänsteraktivister till USA 1950. DN kan i dag avslöja tidigare hemligstämplade dokument som visar Palmes nära samarbete med USA. Amerikanerna ville till och med försöka värva honom som CIA-agent.
Förberedelserna för krigstida militär samverkan med västmakterna fortsatte under 1970-talet och upphörde inte förrän i mitten av 1980-talet.
Palme valde att inte informera sin efterträdare Thorbjörn Fälldin
Robert Dalsjö, forskare vid Försvarets forskningsinstitut
DN Debatt 24/7 2006
I en doktorsavhandling som nyligen godkänts på Department of War Studies, King's College London och som kommer att ges ut på Santérus förlag, lägger jag fram en rad nya fynd och tolkningar.
I debatten har det hävdats att skillnader i teknisk standard skulle ha förhindrat direkt samverkan mellan svenskt flyg och Natoflyg. Emellertid kan jag visa att mellanmunstycken för tankning av Natoflyg lagrades vid de flesta flygbaser och att det svenska stridsledningssystemet runt 1964 försågs med sändare/mottagare för UHF-bandet, explicit avsedda för kommunikation med Natoflyg som befann sig svenskt luftrum.
Den politiska ledningen var - med ett viktigt undantag - informerad om förberedelserna och hade givit sitt medgivande.
Under Tage Erlanders tid rapporterade den militära ledningen normalt om detta till statsministern, försvarsministern eller utrikesministern, men 1949, 1959 och 1963 gjordes också föredragningar vid regeringssammanträden. Dragningen 1959 gjordes tre dagar före riksdagens debatt om Hjalmarsonaffären, där Erlander kategoriskt tog avstånd från alla former av förberedelser för militär samverkan med medlemmar av ett stormaktsblock.
Ett viktigt brott i den politiska kontrollen och insynen inträffade vid maktskiftet 1976, då Palme valde att inte informera sin efterträdare Thorbjörn Fälldin om de åtgärder som i hemlighet vidtagits för att säkra hjälp västerifrån om Sverige skulle utsättas för ett sovjetiskt angrepp.
Neutralitetspolitikkommissionen fann att det hade varit oförenligt med statsmakternas ansvar för landet om man inte hade vidtagit åtgärder för mottagande av militär hjälp utifrån för det fall neutralitetspolitiken hade misslyckats.
Mot denna bakgrund kan man fråga såg hur den statsledning bör betecknas som låter nationens livlina ruttna bort därför att statsledningen själv - åtminstone till del av inrikespolitiska skäl - hade skapat en retorisk bild av Sveriges ställning som gjorde det för känsligt att hålla livlinan i skick. Liksom hur man bör se på den militära ledning som medverkade till detta.
Olof Palme
Mannen bakom myten
Nils-Eric Sandberg i Kristianstadsbladet, 2006
(förkortad version)
Var den socialdemokratiske partiledaren och statsministern Olof Palme den fredens och demokratins förkämpe, den intellektuelle politiker som han nu framställs i alla hyllningsartiklar? Som ledarskribent i Dagens Nyheter följde jag hans roll i debatt och politik. Och jag har en rad reservationer mot hyllningarna.
Var Olof Palme den store intellektuelle? Nej, inte enligt min mening.
Palme var intelligent, snabb i repliken, skicklig på att hantera metaforer. Men intellektuell? Den som är intellektuell är intresserad av fakta och argumentation. Han försöker ta upp motpartens argument till logisk analys.
Jag har hört och läst väl hundra tal av Olof Palme. Och jag har inget minne av någon sådan analytisk ansats. Palme argumenterade inte. Han ersatte argument med metaforer, eller bara med hån av motståndaren - det var hans specialitet.
Palme hyllas särskilt för att han gav Sverige en ställning i den internationella debatten. Och hur gjorde han det? Han hyllade diktatorer, som Kubas Fidel Castro och Östtysklands Erich Honecker. Han jämställde Israel med nazismen men sa aldrig ett ont ord om arabiska diktaturer.
Den mannen var ingen tillgång för debatten och demokratin.
When high school students in Shanghai crack open their history textbooks this fall, they may be in for a surprise.
Discussion of socialism has been reduced to a single, short chapter in the senior high school history course. Chinese communism before economic reform in 1979 is covered in a sentence. The text mentions Mao Zedong only once, in a chapter on etiquette.
Joseph Kahn, The New York Times, August 31, 2006
The changes are at least initially limited to Shanghai. That elite urban region has leeway to alter its curriculum and textbooks and has in the past introduced practices that the central government subsequently instructed the rest of the country to follow.
- Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt.
Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.
Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren i boken "Vad är socialdemokrati?", 1983.
- För kampandan, för lusten att jobba i partiet och för att kunna fatta en del konfrontatoriska beslut, som måste tas, så behövs det fiender. Och det har alltid varit bekvämt och enkelt att utropa kapitalismen till fiende.
- Även om socialdemokratin i sin praktiska politik har accepterat
alla väsentliga element i kapitalismen och varken har möjlighet eller
vilja att avskaffa systemet, så spelar den antikapitalistiska agitationen
en stor roll för arbetarrörelsens sociala funktion.
Så lyder Kjell-Olof Feldts redan klassiskt blivna ord, hämtade ur boken "Samtal med
Feldt" av Berndt Ahlqvist & Lars Engqvist.
Men orsaken till att den anti-kapitalistiska agitationen är så viktig måste naturligtvis vara att den slår an djupt liggande strängar i Rörelsens själ. Ett tecken på det är att partiprogrammen, som just är avsedda att både spegla och slå an strängar i Rörelsens själ. Nedanstående citat visar exempel på sådana formuleringar, som onekligen uppfyller även högt ställda krav på anti-kapitalistisk agitation:
Ur SAPs förslag till partiprogram 1974:
Ordförande i programkommissionen var Olof Palme. Sekreterare var Enn Kokk. I sekretariatet ingick Anders Ferm, Allan Larsson och Anne-Marie Lindgren.
- Ända sedan begynnelsen finns i kapitalismen motsättningen mellan dess förmåga att utveckla starka produktivkrafter och dess oförmåga att tygla dessa krafter och nyttja dem till människornas bästa. Denna motsättning gör sig gällande över hela världen. Även de folk som lever i förindustriella produktionsformer drabbas med en ofta brutal kraft...
Världsomspännande företag styr i stor utsträckning den tekniska utvecklingen. De skaffar sig kontroll över naturtillgångarna och världshandeln. De påverkar de internationella kapitalrörelserna och medverkar därmed till kriser i det internationella betalningssystemet. De bär genom sin prispolitik en stor del av ansvaret för den allt svårare inflationen....
Kapitalismen går ofta i förbund med politisk diktatur, rasförföljelser och förtryck. Genom imperialistisk maktutövning undertrycks nationella frihetsrörelser och demokratiskt framstegsarbete, där det internationella kapitalet ser sina intressen utmanade.
Ur SAPs partiprogram 1975
med ändringar gjorda av 1984 års partikongress:
- De rika länderna har skapat en produktion utan like i världshistorien. Privatkapitalism - med ekonomiskt fåtalsvälde - eller en statligt dirigerad hushållning - med byråkratiskt fåtalsvälde - utgör de förhärskande ekonomiska systemen i de utvecklade industriländerna.
Mot dessa system växer sig nu kritiken och kraven på genomgripande förändringar allt starkare.
Den snabba produktionsökningen i den kapitalistiska världen sker i växande grad till priset av utslagning från arbetsmarknaden av stora grupper. Kapitalismen är oförmögen att förhindra uppkomsten av omfattande arbetslöshet och en stigande inflation.
Världsomspännande företag styr i stor utsträckning den tekniska utvecklingen. De skaffar sig kontroll över naturtillgångarna och världshandeln. De påverkar de internationella kapitalrörelserna. De bär genom sin prispolitik en stor del av ansvaret för den allt svårare inflationen.
- Kapitalismen går ofta i förbund med politisk diktatur, rasförföljelser och förtryck. Genom imperialistisk maktutövning undertrycks nationella frihetsrörelser och demokratiskt framstegsarbete, där det internationella kapitalet ser sina intressen utmanade.
För att förstå det stämningsläge som gjorde det möjligt för det svenska u-landsbiståndet att få den utformning som det har fått måste vi, som är gamla nog att ha upplevt det i politiskt mogen ålder, erinra oss hur det var. De yngre får försöka förstå det ändå. Låt oss i detta syfte återgå i tankarna till år 1972 och för vår inre syn vara med om den socialdemokratiska partikongressen. Olof Palme höll ett stort tal redan dagen innan kongressen officiellt öppnades, vid en stor kongressfest i S:t Eriksmässans lokaler i Älvsjö.
Låt oss för att komma i stämning börja med öppningsceremonin som enligt det officiella protokollet gick till så här:
De omkring 3 500 deltagarna samlades i stora mässhallen till en öppningsceremoni med följande program.
Den röda fanan (kör och unisont) under innmarsch av en fana.
Arbetets söner (unisont)
Tal av partiordförande Olof Palme
Potpurri på arbetarsånger
Orkester under ledning av E. Eckert-Lundin
Tal av FNL:s representant Madame Thi Binh, PRR:s utrikesminister och chefförhandlare i Paris
Befria Södern, FNL:s nationalsång (kör och unisont)
Ett rum nära drömmen
Ett spel för partikongressen av Bo Andersson. Regi:Östen Braathen. I rollerna: Theoharis, en grekisk invandrare-Stavos Kotuolas, Stickan-Stig Törnblom, Gustav, stins - Hans Erik Stenborg, Karin, kongressombud, Maj-Britt Lindholm.
Internationalen (unisont)
I sitt tal inför den socialdemokratiska partikongresssen lördagen den 30 september 1972 sade Olof Palme bl a att vid den förra kongressen ställde vi i utsikt ett omfattande hjälpprogram till Nordvietnam. Det står nu klart att vi inte bara håller utan också överträffar detta program.
Jane Fonda gör pudel om Vietnam
"It was the largest lapse of judgement that I
can even imagine"
Cit i Time magazine 11/4 2005
Jane Fonda, actress, apologizing for posing in 1972 on a North Vietnamese antiaircraft gun used to shoot down American planes as part of her protest against the U.S. war effort, in an interview with U.S. television program 60 minutes.
Hanoi Jane: Jane Fonda in Vietnam
Why we hate Hanoi Jane
Unscrupulous supporters of George W. Bush sought to discredit his rival John Kerry,
they did so by doctoring a photograph to show Ms Fonda and Mr Kerry standing together at an anti-war rally 35 years ago.
Christopher Caldwell Financial Times April 8 2005
Newt Gingrich, the Republican former speaker of the House of Representatives, tarred Mr Kerry as a "Jane Fonda liberal"
You cannot take a long drive in certain parts of the country without seeing bumper stickers reading "I'm not Fonda Jane".
Ms Fonda's gripping and sympathetic autobiography*, which appeared in American bookshops last week, gives us many clues. It is confessional. Ms Fonda details her bulimia, her Dexedrine addiction and the sexual threesomes her former husband, Roger Vadim, the French film director, talked her into joining.
In July 1972, Ms Fonda, intending to show that US bombers were targeting civilian dykes, travelled to North Vietnam. Other anti-war activists had done the same, but Ms Fonda made two mistakes. She allowed herself to be photographed clapping and singing next to an anti-aircraft gun and made radio broadcasts about US "crimes".
America lost, capitalism won
Last year, United Airlines resumed flights to Ho Chi Minh City—which still bears the code SGN.
The Economist print edition Apr 28th 2005
ON THE steps of the Reunification Palace in Ho Chi Minh City, a guide recounts the final, dramatic moments of the Vietnam war. On the morning of April 30th 1975, two tanks of the “liberation forces” crashed through the gates of what was then the presidential palace of South Vietnam, in what was then Saigon. One of the tank commanders raced to the roof to tear down the flag of the American-backed regime and raise a communist banner in its stead, symbolically reuniting the two halves of the country and putting an end to 30 years of conflict.
America and Vietnam restored diplomatic ties in 1995, and signed a trade pact in 2000. America is now Vietnam's largest export market. Disputes between the two countries hinge more on tariffs and market access than on war crimes or missing soldiers.
Last year, United Airlines resumed flights to Ho Chi Minh City—which still bears the code SGN. A pilot who was lionised during the war for bombing the presidential palace in Saigon is now looking forward to captaining Vietnam Airlines' first commercial flight to America—on one of the firm's ten Boeing jets.
Ho Chi Minh City, for example, has refurbished a beautiful colonial building as an investment-promotion office. English-speaking officials enumerate the city's many advantages with the help of PowerPoint displays and glossy brochures. The city government, explains one, can process applications for various business permits online.
Viet Cong - amerikansk benämning på sydvietnamesiska FNL-gerillan (av "vietnamesiska kommunisterna");
termen ogillad av svenska antikrigsopinionen men fullt gångbar i Vietnam. Källa: SvT
USA förlorade med tiden Vietnamkriget. Man kunde på TV se hur de sovjetbyggda nordvietnamesiska stridsvagnarna rullade in på gräsmattan framför presidentpalatset i Saigon. Detta mottogs som en folkets seger över imperialismen.
Det mesta talar för att man i framtidens skolböcker kommer att läsa om socialismen att den var en idériktning som samlade stora skaror anhängare under tiden 1880—1980 men senare vittrade bort på samma sätt som andra frälsningsläror har gjort och kommer att göra.
Socialismen kommer att visa sig vara en av de många historiens idéströmningar som med tiden avslöjades inte som vägen till framtiden, utan en återvändsgränd. En återvändsgränd som slutar vid en mur.
Ur Rolf Englund, Rosornas Krig, Timbro 1984
Se även artiklar av Lennart Stridsberg
Boken "De svarta åren - Minnen från andra sidan" av Mats Johansson
En annan viktig källa till kunskap om de stämningar som rådde i Sverige till vänster om mitten i början på 1970-talet är en bok av Lars Rudebeck som utkom samma år som den ovan refererade partikongressen, "Ideologier i Tredje världen" (Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1972). Av bokens baksida framgår att Lars Rudebeck är docent i statskunskap vid Uppsala universitet och innehavare av en s.k. särskild forskartjänst vid Statens råd för samhällsforskning. Ämnesområdet för tjänsten är "Politik och samhällsförändringar i u-länder.
Han förklarar redan i inledningen varför han som rubrik för sin dokumentsamling valt begreppet "Tredje världen" (och inte t ex U-länder). Dels, skriver han, därför att det skiljer de föga eller relativt sett mindre industrialiserade delarna från de två industrialiserade (den kapitalistiska och den socialistiska), och dels därför att det leder tankarna till det "tredje ståndet" i den franska revolutionen 1789 - dvs. till den uppåtstigande sociala kraften och klassen, som den gången var borgarna. Däremot vill han inte kritiklöst betrakta den 'nationella bourgeoisen' i den Tredje världens länder som den uppåtstigande sociala kraften. Han vill i sin bok ge en bild av hur de närmast inblandade i vår egen tids förmodligen mest betydelsefulla historiska förlopp, den anti-koloniala och anti-imperialistiska frigörelsekampen, själva ser på sin uppgift.
Resursmobilisering
Lars Rudebeck anser att kärnan i begreppet underutveckling är underutnyttjandet av mänskliga och materiella tillgångar i förhållande till behoven. Om vi accepterar det, skriver han, inser vi också att "den politiska utvecklingen måste gå ut på att förändra samhällets institutioner och strukturer i sådan riktning att de outnyttjade tillgångarna kan mobiliseras. Det gäller, menar han, att skapa en social och politisk miljö som mobiliserar folk att arbeta tillräckligt hårt och tillräckligt förnuftigt för att ett överskott kan uppstå, som man sedan kan kan återinvestera i sin egen nationella ekonomi på ett sådant sätt att vanliga människor får någon glädje av det.
Enligt Lars Rudebeck ser Tredje världens ledare resursmobiliseringsproblemet mot bakgrunden av de två existerande historiska modellerna för ekonomisk utveckling: den "västliga" liberal-kapitalistiska och den "östliga" socialistiska eller kommunistiska. Även de mer konservativa ledarna i Tredje värlen "får visserligen en del problem med argumenteringen, eftersom de alla erkänner behovet av politisk styrning och därmed också indirekt erkänner att de har mer att lära av den historiska socialistiska modellen än av den liberal-kapitalistiska i åtminstone ett grundläggande avseende: nämligen... att de nödvändiga förändringarna måste forceras fram med politiska medel. De måste komma som resultat av politiska viljeansträngningar, som på något sätt förmedlas till samhället och folket. Lars Rudebeck jämför 1700- och 1800-talens England, där "denna nödvändiga resursmobilisering, den ursprungliga kapitalackumuleringen, kunde ske i stort sett utan att hämmas av sociala och ekonomiska rättvisekrav" med motsvarande period i Sovjetunionen på 1930-talet, under den stalinistiska industrialiseringens tid. I det ena fallet, skriver han, hade vi alltså ett socialt och ekonomiskt tvång, som aldrig på allvar ifrågasattes av de inflytelserika, för att hindra människorna från att konsumera frukterna av sitt arbete och i stället återinvestera dem i produktionsapparaten, och i det andra fallet hårt politiskt, organisatoriskt och polisiärt tvång - mer eller mindre stalinistiska medel. Också Sovjetunionens östeuropeiska allierade har senare utsatts för ekonomisk omvandling med hårda politiska medel, erinrar han om.
Trots, forsätter han, att erfarenheterna från den stalinistiska industrialiseringen i Sovjetunionen inte kan framstå som särskilt attraktiva, måste vi ändå dra slutsatsen att något slags socialistisk eller planhushållande utvecklingsmodell ligger närmare till hands för den Tredje världen.
- Det går inte att strunta i vare sig historiens lärdomar eller i den aktuella verklighetens hårda tryck. Därför talar man mycket om "planering" och ganska mycket om "socialism" i den Tredje världens länder, samtidigt som man tvekar inför de svårgenomförbara och hårdhänta ingrepp i samhällslivet som en konsekvent planerad och tillämpad socialistisk utvecklingsstrategi tycks förutsätta. Förutom de redan nämnda Kina och Kuba är det i den Tredje världen ännu bara de två mindre asiatiska länderna Nordvietnam och Nordkorea som tagit avgörande steg i socialistisk-kommunistisk riktning. (Albanien är ett europeiskt specialfall, som kanske bör räknas in i denna kategori), skriver Rudebeck.
Lars Rudebeck är hoppfull. Resultaten på den grundläggande mänskliga och materiella resursmobiliseringens område i de fyra definitivt kommunistiskt inriktade länderna i den Tredje värlen tyder på att de vägar de valt är framkomliga. I samma riktning, fortsätter han, pekar naturligtvis det historiska faktum att ryssarna slutgiltigt har visat det genomförbara i att forcera en ekonomisk utveckling från agrart dominerat till högindustrialiserat samhälle med politiska medel, som konsekvent och systematiskt tillämpas på hela samhället.
Lars Rudebeck hänvisar till Gunnar Myrdals "Asian Drama" och begreppet "soft state". De stora majoriteter /av folket/ som skulle tjäna på förändringar är oftast splittrade, apatiska, okunniga och bundna vid det gamla. Bara i de få resolut kommunisktiskt inriktade länderna i den Tredje världen har den politiska viljan varit tillräckligt stark för att på bred front bryta igenom dessa hinder.
- Det är insikten om det nära nog omöjliga i genomgripande förändringar, utan att massorna engageras, som ligger till grund för det politiska arbetet i det fåtal ekonomiskt underutvecklade länder där man målmedevetet försöker nå folket genom breda och välförgrenade masspartier och andra liknande organisationer. Syftet med sådana ansträngningar är att bygga upp ett förtroendefullt förhållande mellan folket och ledarna, att länka människorna till utvecklingspolitiken och genom upplysning, diskussion, övertalning och ibland övervakning mobilisera dem till intresse för utbilding och produktivt arbete. Det finns mycket som tyder på att den vägen på ett eller annat sätt måste följas, om alla de stora hindren för en höjning av resursmobiliseingsförmågan hos många av den Tredje världens politiska system någonsin skall kunna undanröjas.
Demokrati - diktatur
Vad vi kan kalla den västliga eller liberala poltiska modellen karakteriseras som bekant av parlamentarism eller presidentstyre i kombination med folkrepresentation samt av regelbundna val mellan minst två politiska partier, som tävlar om att framställa sig själva som bärare av folkviljan. Denna modell är, menar Rudebeck, historiskt och geografiskt betingad och begränsad. Den har vuxit fram ur den liberal-kapitalistiska ekonomiska utvecklingens speciella historiska omständigheter i en ganska liten del av världen. Det är långt ifrån självklart att just denna modell under helt andra historiska omständigheter och i helt andra delar av världen skulle vara bäst ägnad att tillgodose människornas krav på människovärde, frihet och bröd för dagen. Det är heller inte självklart att det alls är möjligt att få den att fungera under omständigheter som är helt olika dem som givit upphov till den. Lars Rudbeck vill därför komma bort från "det starkt värdeladdade motsatsparet demokrati-diktatur". Som jag redan påpekat, skriver han, finns det mycket som talar för att mobiliseringsinriktade enpartiregimer ofta kan var den bästa lösningen på underutvecklingens politiska problem, och i så fall är det både meningslöst, pretentiöst och skadligt att moralisera över att andra länder kommer fram til andra lösningar än vår historiska erfarenhet, t ex i Sverige har vant oss vid.
Under rubriken Sydvietnam återger Rudebeck några avsnitt ur FNL:s program, antaget "vid extra kongress" i augusti 1967. FNL säger sig där vilja "återställa ett normalt liv och bygga upp ett oberoende, demokratiskt, fredligt, neutralt och blomstrande Sydvietnam". Efter att ha avskaffat "den maskerade koloniala regim som upprättats av USA-imperialisterna" avser FNL att det skall upprättas en "Nationalförsamling genom fria allmänna val på sant demokratiskt sätt i överensstämmelse med principen om allmän, lika, direkt rösträtt och ett valförfarande som garanterar valhemligheten". Vidare skall man "proklamera och tillämpa breda demokratiska friheter: yttrandefrihet, press- och tryckfrihet, församlingsfrihet, frihet för fackföreningsrörelsen, frihet att bilda organisationer och politiska partier, trosfrihet och demonstrationsfrihet, samt, givetvis "att strängt bestraffa USA-imperialismens grymma fascistiska agenter".
Vietnam måste återförenas, slog FNL fast. Detta skulle ske, hävdade man, "steg för steg och med fredliga medel genom förhandligar mellan de båda zonerna utan att någondera sidan över påtryckningar på den andra och utan utländsk inblandning".
- Kämpar och landsmän i hela Sydvietnam! Marschera hjältemodigt framåt under Sydvietnams nationella befrielsefronts ärorika fana, lyder den avslutande uppmaningen i FNL:s program.
Tanzania
Tanzania är Kenyas grannland i söder. Här möter vi en annan form av "afrikansk socialism", inleder Rudebeck sin behandling av detta stora mottagarland av svenskt bistånd. Tanzania har (genom sin fattigdom) "tvingats ta tjuren vid hornen och försöka genomföra en radikal socialistisk politik. Ett definintivt politiskt beslut av denna innehåll markerades i januari 1967, då president Julius Nyerere presenterade den s.k. Arusha-deklarationen. Originaltiteln på detta berömda, snarast mytiska (alla känner till det men få har läst det), dokument är The Arusha Declaration and TANU's Policy on Socialism and Self-Reliance. Den av Rudebeck använda översättningen är ur en svensk samlingsvolym med olika tal och skrifter av Nyerere, Socialism in Tanzania, (Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala 1968).
Deklarationens del ett inleds med vad som kallas TANU:s "trosbekännelse". Den börjar med orden "TANU vill bygga upp en socialistisk stat. Socialismens grundtankar är fastställda i TANU:s politiska program och de är följande:"
I del två under rubriken socialismens program sägs att en sant socialistisk stat är en, i vilken alla människor är arbetare och i vilken varken kapitalism eller feodalism existerar och att i en sant socialistisk stat ingen person utnyttjas av någon annan, utan var och som kan arbeta gör det och får en rättvis inkomst.
Vidare sägs att för att kunna bygga upp och bevara socialismen måste man se till att de viktigaste produktionsmedlen kontrolleras och ägs av arbetarna och bönderna själva med hjälp av deras regering och kooperativa föreningar. De viktigaste produktionsmedlen är följande: jord, skogar, mineraltillgångar, vatten, olja och elektricitet, kommunikationsmedel, transportväsen, banker, försäkringsväsen, import- och exporthandel, partihandel, stål, maskiner, vapen, bilar, cement, fabriker för gödningsämnen, textilindustri, andra stora industrier, vilka är livsviktiga för befolkningen eller vilka tillhandahåller viktiga beståndsdelar för andra industrier och stora plantager, i synnerhet de som producerar nödvändiga råvaror.
Men det är inte bara förhoppningsfulla människor på vänsterkanten som kan finna tröst och glädje i Arusha-deklarationen. Beskrivningen av hur alla vill ha PENGAR från regeringen och hur budgetprocessen inom regeringskansliet går till skulle nog än idag värma hjärtat på alla inom den s.k. Kanslihushögern med Kjell-Olof Feldt och Odd Engström i spetsen.
- Varje år gör varje departement en beräkning av kommande utgifter - dvs det penningbelopp, som erfordras kommande år för att möte de utgifter, som är ständigt återkommande, och som behövs för landets utveckling. Det är dock endast en minister och hans deparement som gör upp inkomstberäkningen, nämligen finansministern och finansdepartementet. När departementen framlägger sina beräkningar, tror man att det finns pengar att täcka de äskade anslagen med, men att finansministern och hans departement söker lägga hinder i vägen. Regelbundet varje år måste därför finansministern meddela de andra ministrarna att det inte finns några pengar. Och varje år klagar de olika departementen på finansdepartementet när detta skär ner deras anslagsäskanden.
Likadant är det, fortsätter Arusha-deklarationen, när parlamentsledamöter och andra folkledare kräver att regeringenskall utveckla ett visst område. De tror då att det finns gott om pengar för dessa planer, men att regeringen står i vägen för verkställandet av dem. Även om departementen, parlamentsledamöterna och andra ledare tror att det finns obegränsat med pengar, så ändrar det inte den nakna sanningen, nämligen att regeringen inte har några pengar.
Och varför har regeringen inga pengar? Även på det finner man ett svar i Arusha-deklarationen.
- Folk betalar skatt på den lilla inkomst de har; det är genom dessa skatter som regeringen kan möta sina löpande och utvecklingsbefrämjande utgifter och , får vi veta, om regeringen inte har mer pengar, så är det enda vi kan göra att höja skatten. Om någon alltså ber regeringen att använda mer pengar, betyder det att denna någon kräver att regeringen skall höja skatterna. Att be regeringen spendera mer pengar utan att höja skatterna, är detsamma som att fordra att regeringen skall göra ett underverk, heter det vidare i Arusha-deklarationen.
Om bistånd
Arusha-deklarationen trycker kraftigt på självtilliten. Gåvor som sätter i gång eller stimulerar våra egna ansträngningar är nyttiga gåvor, skriver man. Men gåvor som försvagar våra egna ansträngningar, bör inte mottagas utan att vi ställer oss en mängd frågor om nyttan av dem. Detsamma gäller lån. Det är sant, skriver man vidare, att lån är bättre än gåvor. Med hjälp av lån kan vi öka våra ansträngningar och göar dem mer fruktbara. Ett villkor när det gäller lån är att man måste visa att man kan betala tillbaka det. Det innebär att man måste kunna visa, att man verkligen ämnar använda lånet på ett vinstgivande sätt, och att man därför kommer att kunna återbetala det.
- Men även lån har sina gränser, slår Arusha-deklaratinen fast. Man måste beakta sin förmåga att kunna återbetala dem. Att pålägga landets invånare bördor i form av stora lån vilka de ej förmår återbetala är inte att hjälpa dem utan att förorsaka dem lidande. Ännu värre är det, påpekas det med rätta, om lånen endast har gagnat en minoritet och inte majoriteten av folket.
Folket och jordbruket
Utvecklingen av ett land, det slås fast i Arusha-deklartionen, åstadkoms av dess människor, inte med pengar. Pengar och den rikedom de representerar är resultatet av och inte grundvalen för utveckling. De fyra nödvändiga förutsättningarna för allt framåtskridande är: (1) folk; (2) jord; (3) riktig politik; (4) goda ledare.
Vårt land kan producera olika jordbruksprodukter både för hemmabruk och för export. Vårt land har också utmärkta betesmarker för kor, getter, får och är dessutom lämpat för hönsuppfödning m.m., skriver man understryker ökningen av jorbruksproduktionen som ett förstahandsmål.
- Vi talar ständigt om pengar och vårt sökande efter pengar bara ökar och tar nästan all vår energi. Vi borde visserligen ine minska ansträngningarna att få de pengar vi så väl behöver, men det vore trots allt bättre om vi tillbringade en del av vår tidi byarna för att visa människorna hur de skall åstadkomma framåtskridande genom egna ansträngningar. Detta vore bättre än att göra lång och dyra resor utomlands för att försöka få pengar till utvecklingsarbetet.
Om den andra resursen (folket) heter det att "vi måste hjälpa folket att förstå vad självtillit är och hur den utövas. Tanzanierna måste bli självförsörjande i fråga om mat, kläder och bostäder. I vårt land måste arbete bli något att vara stolt över och lättja, dryckenskap och sysslolöshet något att skämmas för. För att försvara vår nation är det nödvändigt att vara på vakt mot godtrogna personer, som kan utnyttjas av fiender som vill förgöra oss. Folket måste alltid vara beredd att försvara landet om så behövs.
Om den tredje resursen "en politik grundad på socialism och självtillit" skriver man i Arushadeklarationen:
- Idéerna om självtillit vandrar hand i hand med vår socialiseringspolitik. För att förhindra exploatering måste varenda en av oss arbeta och leva av sitt eget arbete. För att kunna dela nationalinkomsten så rättvist som möjligt måste var och en arbeta så mycket som han förmår. Ingen får bo hos släktingar en längre tid utan att arbeta, ty när han gör det så exploaterar han sina släktingar. Detsamma gäller för människor i staden, ingen får gå och driva i städerna och byarna utan att utför ett nyttigt arbete.
Om den fjärde förutsättningen för allt framåtskridnde (goda ledare) heter det i Arusha-deklarationen:
- TANU förstår fullkomligt att goda ledare behövs mer än väl. Problemet är att vi inte tillräckligt grundligt har förberett planer på utbildning av goda ledare. Partiets huvudkvarter måste nu förbereda noggranna planer på att utbilda ledare, från ledare på högsta nivå till ledare för minsta enhet, så att alla skall förstå vår politiska och ekonomiska målsättning.
Tiden är mogen
Om frågan om medlemskap i TANU anförs att "sedan partiet grundades har större eftertryck givits åt tanken att ha så många medlemmar som möjligt. Detta var berättigat under kampen för självständighet. Nu har emellertid partiets arbetsutskott känslan av att tiden är mogen att lägga större vikt vid medlemmarnas kvalitet än deras kvantitet. Kan man misstänka att en som söker om medlemskap inte helt och fullt accepterar partiets mening, mål och syften, måste man vägra denna person medlemskap. Varje TANU-ledare och regeringsledamot måste antingenvara jordbrukare eller arbetare och får på inga villkor ha något att göra med vare sig kapitalism eller feodalism. Ingen TANU-ledare eller regeringsledamot får äga aktier, inneha ledarställning i något privatägt företag, taga emot lön från flera olika håll eller äga hus som hyrs ut till andra.
Avslutningsvis uppmanar arbetsutskottet regeringen att inte bli beroende av utländska lån och bidrag, "såsom det varit under den nu löpande femårsplanen" och att regeringen skall verka för en även för oss i Sverige idag välkänd sak, nämligen "att inkomsterna för arbetare i privata företag inte skiljer sig så mycket från de inkomster som arbetarna har i statliga företag".
Arbetsutskottet vill även
1. Gratulera regeringen för de steg den tagit för att genomföra en socialistisk politik.
2. Uppmana regeringen att gå vidare för att fullständigt genomföra landets socialistiska politik såsom den beskrivits i del II av detta dokument utan att vänta på att presidenten tillsätter en kommitté som skall behandla frågan om socialism.
Lars Rudebecks bok avslutas med ett brev från Che Guevara. I inledningen erinrar Che om anfallet på Moncada-garnisonen. "Anfallet misslyckades", skrev Che, "misslyckandet blev en katastrof, och de överlevande fängslades, endast för att börja den revolutionära kampen på nytt så snart de blivit fria". Men enligt Che Guevara var Fidel Castro en oöverträffad mästare som folktalare:
Man erinar sig kanske orden om "The Best and The Brightest"
./.