Home - Index - Finanskrisen - Krisen 1992 - EMU - Cataclysm - Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Biggles - HSB - Löntagarfonder - Skuldkrisen - webtips - Links - Contact

Göran Persson

Den hemska sanningen om John Hassler, Göran Persson och kronkursförsvaret
Rolf Englund blog 7 mars 2012

Göran Persson visar runt på sitt älskade Torp,
den 370-hektarsgård som enligt vissa kostade Socialdemokraterna valsegern 2006.
Den förre statsministern lägger också ut texten om sitt nya privata bolag, livet som bonde och dagens mesiga politiker.
DI 2009-07-18

Ni köpte Torp för 12,5 Mkr och har dessutom köpt två granngårdar och byggt ett stort hus. Varifrån kommer pengarna?
"Från Oppunda sparbank. Min fru har tjänat bra med pengar under sin karriär och har bidragit med ryggraden av vår insats. De senaste åren, efter att jag lämnade politiken och kom in i konsultvärlden, har jag också kunnat lägga in en del."

Vad anser du vara din största framgång inom politiken?
"Den omfattande sanering vi gjorde av svensk offentlig ekonomi. Det har hjälpt oss enormt i den här krisen.
Jag tror inte folk förstår vilken utsatt position Sverige hade varit i i dag om vi inte hade gjort det grundjobbet."

Början på sidan

Statsminister Persson bygger all sin trovärdighet på påståendet att
de borgerliga skapade den ekonomiska krisen på 1990-talet och att han fick reda upp den.
Det är den största politiska lögnen i Sverige det senaste decenniet
Johnny Munkhammar 29/6 2005

Persson fick motta välförtjänta hyllningar.
Varje svensk har skäl att tacka Persson för den sanering av statsfinanserna som han genomförde på 90-talet.
Det är hans i särklass största politiska prestation.
K-G Bergström Rapport 17/1 2007

Herr Persson i Stjärnhov. Hur har han lyckats?
På den första punkten - statsfinanserna - är framgången odiskutabel.
Sverige har tagit sig ur en finanskris och fått kontroll över den offentliga skuldsättningen.
DN ledare 18/9 2007

Dessutom visade sig socialdemokraterna osentimentala nog för att hejda utgifterna i de offentliga välfärdssystemen, främst pensionssystemet. Här hade Göran Persson skäl att tacka andra för hjälpen

Den hållbara utvecklingen då? Ett vet vi: det finns inget annat ämne som Göran Persson talar så utförligt och så engagerat i. Så också i hans sista partiledardebatt. Han menar sig också ha varit bland de första att inse allvaret i klimatförändringen och behovet av att ställa om till ett hållbart samhälle.
Kanske blir han faktiskt främst ihågkommen som upphovet till det gröna folkhemmet.

Förre statsministern Göran Persson om det ekonomiska stålbadets betydelse.
Godmorgon Världen 16 maj 2010

Läs

Lyssna

Finanskrisen - Kronkursförsvaret 1992

Göran Persson om EMU och federalismen

Början på sidan

Persson sammanfattade sin tioåriga gärning med tre ord: statsfinanserna, arbetslösheten, klimathotet.
Att han lyckades med budgeten råder inga tvivel om, inte heller att han drev miljöfrågan.
I början försiktigt, i slutet med allt större övertygelse. För detta vill han bli hågkommen, det märktes tydligt.
PM Nilsson Expressen 17/1

Vägen in i och ut ur Krisen
ekonomisk politik från Feldt till Persson,
Peeter-Jaan Kask

Hur hamnade vi i krisen?
Utdrag ur Göran Persson, Den som är satt i skuld är inte fri, sid. 24ff

Jfr Kask, Vägen in i och ut ur krisen

Många har en väldigt bestämd uppfattning om vad det var som skapade krisen i den svenska ekonomin. Det var den borgerliga regeringens fel, säger man. Eller så skyller man på socialdemokratisk politik. En del hävdar att det berodde på välfärdsstaten. Andra är säkra på att det var finanskrisen som drev fram den ekonomiska krisen.

Det är uppenbart att den borgerliga regeringen, som styrde landet under de år då Sveriges ekonomi krympte, bär ett stort ansvar. Inte bara för att dess ekonomiska politik bidrog till att nedgången fördjupades utan också för att den var oförmögen att hantera de problem som uppkom.

Man valde dessutom en parlamentarisk strategi - beroendet av ny demokrati - som i sig själv genererade instabilitet.

Den borgerliga regeringens felgrepp är inte den enda förklaringen till att krisen i den svenska ekonomin blev så djup. Jag menar att det inte finns en enda och enkel förklaring. Som alltid när det gäller ekonomi och politik är orsakerna och sammanhangen lite mer komplicerade.

Den finansiella bubblan utlöste krisen, den borgerliga regeringen fördjupade och förvärrade den, det är sant. Men botten fanns synder som successivt byggts upp under 1970-och 1980-talen. Många har del i den utveckling som på kort tid förvandlade Sverige från ett föredöme i sysselsättning till ett land med massarbetslöshet på europeisk nivå.

Offentliga sektorn. Det är en vitt spridd uppfattning att storleken på den offentliga sektorn bär skulden till problemen den svenska ekonomin. Sverige hör förvisso till de länder som enligt statistiken har de största offentliga utgifterna och den största andelen av BNP som produceras inom den gemensamma sektorn.

Även om bilden bör nyanseras i jämförelser med andra länder - den offentliga sektorns storlek i Sverige blåses t ex upp av att bidragen i socialförsäkringssystemen är beskattade - finns hur som helst inga belägg för att en stor offentlig välfärdssektor skulle hämma tillväxt och produktion.

Författningen och den oheliga alliansen. Ska vi finna orsakerna till Sveriges djupa 90-talskris måste vi gå ett stycke tillbaka tiden. Jag tror att en av de viktigaste förklaringarna till chockerna i den svenska ekonomin ligger i 70-talets författningsreform. En stor svaghet i den nya författningen är den försämrade möjligheten att bilda de starka regeringar som krävs för att klara en långsiktigt uthållig tillväxt.

I lågkonjunktur har det varit lätt att öka på de offentliga utgifterna. När konjunkturen vände saknades styrkan att ta hem dessa pengar till statskassan igen.

Slutsatsen av de senaste 25 årens utveckling är tydlig: ‘Vi skötte inte den gemensamma ekonomin, den som är basen för hela välfärdsbygget. Alltför många glömde bort att när nya förmåner ska beslutas måste också betalningen, på kort och på lång sikt, vara ordnad.

I pensionssystemet och i socialförsäkringssystemet infördes nya förmånsinslag utan att finansieringen samtidigt ordnades. Det var inte socialförsäkringarna som var problemet utan hanteringen av dem.

Socialförsäkringssystemet är tvärtom många gånger överlägset andra försäkringslösningar.

Socialförsäkringar är enkla, billiga att administrera och effektiva. De rymmer ingen individuell prövning. Alla försäkras och riskerna utjämnas. Det är både socialt rättvist och ekonomiskt rationellt.

Dessa system överlastade vi och det höll på att knäcka dem. Det tydligaste exemplet på det är pensionssystemet där den faktiska pensionsåldern sänktes samtidigt som också medellivslängden ökade kraftigt. Med den sanering vi nu genomfört har stabiliteten återställts.

Sedan 1970 kan man se att så fort den svenska ekonomin kommer in i en högkonjunkturfas går två koalitioner igång i svensk politik: skattesänkarkoalitionen som leds av högerpolitiker och utgiftskoalitionen som leds av vänsterpolitiker. Mellan den nyliberala vågens ekonomer och politiker och de mest hängivna traditionalisterna formades en ohelig allians. De båda grupperna fann varandra i gemensamt lättsinne med offentliga medel.

Det ena lättsinnet grundat på uppfattningen att man av ideologiska skäl inte ansåg sig behöva vara särskilt noga med de offentliga utgifterna. Det andra på uppfattningen att den offentliga sektorn är så viktig att den får kosta vad den vill.

Vi beskriver gärna Sverige och svensk politik som ett under av stabilitet. Men perioden från 1970 fram till idag rymmer hela elva regeringar.

Underskott behöver inte alltid och i alla sammanhang vara något negativt. En aktiv konjunkturpolitik - som bedrivs både i nedgång och uppgång - är en central del av varje framgångsrik ekonomisk politik.

Kommentar RE:Observera att Göran Persson inte här nämner penningpolitiken.
Räntan. Det är räntan som är 80 procent av konjunkturpolitiken, lågt räknat.

Lån till investeringar i infrastruktur eller till utbyggnad av verksamheter som ger god avkastning innebär att vi förmerar vårt realkapital och ökar våra gemensamma tillgångar. Det är inget statsfinansiellt problem.

Problemen uppstår när vi lånar stora belopp till löpande konsumtion i såväl god som dålig konjunktur. Det var det som skedde under de nio borgerliga åren.

Utgifter blir förr eller senare skatter.

För att illustrera det här, och för att skoja lite med ekonomerna, har jag uppfunnit ett begrepp som hämtat inspiration från deras egna facktermer. Jag kallar utgiftskvoten — utgifternas andel av BNP — för den primära skattekvoten. Vad jag därmed vill ha sagt är att det är utgifternas andel av BNP som styr skatternas andel av BNP, d v s utgifterna blir förr eller senare alltid skatter.

Tesen demonstreras tydligt om skatter och underskott, som andel av BNP, helt enkelt läggs ihop. Finansminister Anne Wibble har skrutit omåttligt med att skattekvoten sänktes under den borgerliga regeringens tid vid makten. Men då räknade hon inte med de obetalda räkningarna —underskotten. Gör man det visar kurvan att utgiftskvoten nådde en topp 1993 och vändes först efter regeringsskiftet en klar nedgång.

Både inkomstsidan och utgiftssidan försvagades samtidigt i de offentliga finanserna, men effekten var kraftigast på utgifterna.

Sverige har en offentlig ekonomi som är oerhört känslig för svängningar i tillväxten. När aktiviteten i ekonomin dras ned, minskar inkomstskatter och momsintäkter samtidigt som utgifterna för arbetslösheten och socialbidragen ökar.

De tre åren av negativ tillväxt, 1991-1993, slog med två års fördröjning hårt på skatteintäkterna. Mellan 1990 och 1994 sjönk de offentliga inkomsterna med över fem procent. Under samma tid steg utgifterna med det dubbla.

1994 låg de offentliga utgifterna på 70 procent av BNP. Då krävs inga särskilt avancerade beräkningar för att förstå att vi aldrig skulle klarat att möta en ny konjunkturnedgång utan att sanera de offentliga finanserna.

Man kan naturligtvis ha förhoppningen att det går att driva en mer aktiv konjunkturpolitik, som håller emot lite i konjunkturnedgången och stimulerar efterfrågan. Men att lita till lån för att öka de offentliga utgifterna i en situation då de redan ligger på närmare tre fjärdedelar av BNP hade varit oansvarigt.

En lönebildning som spårat ur. En viktig förklaring till att krisen blev så djup var att Sveriges konkurrenskraft urholkades under slutet av 1980-talet. Arbetskraftskostnaderna steg snabbare än i omvärlden vilket ledde till att svenska jobb slogs ut. Lönebildningen medverkade inte till stabilitet och låg inflation.

Medan lönekostnadsökningarna i de nio viktigaste EU-länderna bromsades upp till 4-5 procent under 1980-talet låg Sverige nästan på det dubbla innan Rehnberg-överenskommelserna 1991 växlade ned löneökningstakten radikalt.

Mellan 1983 och 1992 steg priset på svenska varor 15 procent mer än konkurrentländernas. Det goda konkurrensläget som åstadkoms genom den stora devalveringen 1982 var så gott som borta i början av 1990-talet.

De höga löneökningarna bidrog till att svenska företag fick allt svårare att konkurrera. Mellan 1983 och 1992 sjönk deras marknadsandelar med 20 procent.

Omvärldens förtroende för den svenska ekonomin underminerades när man under 1990-talets första år såg hur kostnaderna i Sverige ökade snabbt samtidigt som realräntorna sköt i höjden. Man förstod att en sådan utveckling var ohållbar i längden.

Inflationsbekämpningen borde ha inletts tidigare. Genom den fasta växelkursen slog inflationens skadeverkningar direkt mot vår export. Nu, med flytande valuta, blir sambanden inte lika tydliga. En hög inflation kan kortsiktigt kompenseras av en svagare krona.

Men det är en döbelnsmedicin. Problemen på lång sikt ökar. Med osäkerhet om inflationen stiger räntorna, hushållens kostnader för boendet och företagens investeringar blir dyrare. Framtida priser blir svårare att förutsäga vilket hämmar investeringar och nyanställningar. Långsiktigt riskerar en hög inflation också vid rörlig växelkurs att leda till färre jobb.

Till detta kommer inflationens fördelningspolitiska skadeverkningar.

I det arbete som nu pågår med att finna nya och bättre former för lönebildningen i Sverige har LO centralt och enskilda LO-förbund som vanligt gått i spetsen. LO-ekonomen P 0 Edin har varit den pådrivande kraften bakom försöken att ta fram en ny svensk lönebildningsmodell. Det vittnar om den betydelsefulla roll LO fortfarande spelar på den svenska arbetsmarknaden.

Ekonomerna. Under lång tid har ekonomerna gjort anspråk på att förestava lösningar för politikerna. Alltför mycket av politiken har kommit att bestämmas av ekonomernas ensidiga perspektiv.

Jag måste erkänna att jag har väldigt litet förtroende för den ekonomiska professionen och dess företrädare. Ekonomi framställs ofta som något som står över alla intressen. Ekonomer säger att de bara presenterar vetenskapligt bekräftade sanningar. Så är det inte. Alldeles för många ekonomer är alltför nära lierade med olika intressen för att vara någonting annat än välbetalda lobbyister. Undantag finns, men de flesta är ju i tjänst hos någon och deras prognoser råkar alltid stämma överens med uppdragsgivarnas intressen. Om de agerar som lobbyister, varför inte erkänna att de är det, istället för att klä ut sig i vita forskarrockar.

Ekonomerna är trots det inte oviktiga. Deras bidrag i debatten är värda att uppmärksammas, särskilt de som kommer från den akademiska världen. Så har exempelvis Lars Calmfors givit värdefulla bidrag till vår EMU-debatt. Men ekonomerna speglar bara en del av verkligheten.

Alla andra grupper har skalats bort. Det har fördummat och förgrovat debatten. Jag saknar statsvetarna, beteendevetarna och teknikerna i debatten, alla de som utifrån sina särskilda kunskaper kan tillföra nya perspektiv på samhällsekonomin.

Krisen utlöses. En rad samverkande faktorer slog botten ur den svenska ekonomin och ledde till tre år av fallande produktion på 1990-talet. Först kom fastighetskrisen, som på kort tid raderade ut 1980-talets stora värdestegring.

Efterfrågan hade under lång tid drivits upp med hjälp av lånade pengar. När bubblan sprack fick hushåll och företag bevittna hur värdet av deras tillgångar snabbt rasade. Rehnberg-överenskommelsen och skattereformen förstärkte den prisnedpressande effekten. Den svenska ekonomin gick på kort tid från höginflation till prisras. När värdet på fastigheterna sjönk kraftigt utraderades bankernas säkerheter och krisen spred sig till banksektorn.

I 1980-talets inflationsekonomi hade det gällt att låna, belåna och konsumera. Ju mer man lånade och konsumerade desto rikare blev man. Det var en ekonomi som gynnade spekulation och stora skulder. Efter kraschlandningen gällde plötsligt det omvända - det var tillgångarna som var viktiga, sparandet gynnades och det blev dyrt att låna.

Den dramatiska förändringen skapade ett stort behov av anpassning. Hushållen behövde fylla igen hålen i sina balansräkningar, amortera sina lån och spara mer. Därmed tvärdog den privata konsumtionsefterfrågan. Det var egentligen inget märkligt med det. Hushållen gjorde en nykter kalkyl över sina resurser - vad de hade i plånböckerna, hur mycket deras tillgångar var värda och hur stora skulderna var - och fann att deras lånebörda var för tung. De anpassade sig genom att öka sitt sparande.

Det är den anpassningsperioden vi gått igenom och som vi nu sätter punkt för.

Kreditmarknadsreformernas inverkan på hushållens sparande underskattades grovt av så gott som samtliga ekonomer. Kanske är det symtomatiskt att Kjell-Olof Feldt endast ägnar några få sidor i sin bok »Alla dessa dagar...» åt de finansiella utsvävningarna och effekterna av kapitalmarknadens avreglering.

Den borgerliga regeringens ekonomiska politik förvärrade läget. Man hade gått till val på sänkta skatter och på att det var ekonomins utbudssida - tillgången på kapital och arbetskraft - som behövde stimuleras. När problemet istället visade sig vara ett stort efterfrågebortfall reviderades inte planerna.

Den borgerliga regeringen hade en moderat skatteminister, Bo Lundgren, som höjde vissa inkomstskatter och därmed stramade åt efterfrågan men sänkte kapitalskatterna och därmed stimulerade sparandet. En fullständigt bakvänd ekonomisk politik, som ledde till att de offentliga inkomsterna minskade.

Samtidigt steg de offentliga utgifterna i konjunkturnedgången. Den folkpartistiska finansministern Anne Wibble orkade inte med att genomföra en normal budgetprövning utan släppte fram nya utgifter. Summan av detta blev snabbt stigande offentliga underskott.

Ovanpå detta ett kronförsvar som gjorde krisen total.

Det läge vi försatt oss i åskådliggjordes dramatiskt av Riksbankens 500-procents ränta. De skuldsatta hushållen utsattes för den ena chocken efter den andra. Det är klart att de blev både försiktiga och rädda efter att ha utsatts för sådana ekonomiska rysare.

Den sortens chocker i ekonomin tar det några år innan man smälter. Nya värderingar och beteenden skapas. Den generation som gick igenom 90-talskrisen tänker sig säkert ordentligt för innan den lånar igen.

Krisen kulminerar. När räntan drogs upp till 500 procent, samtidigt som den offentliga ekonomin drabbades av akut chock, förstod alla att någonting måste göras. Men den borgerliga regeringen agerade inte utan sköt problemen framför sig.

Hade vi gjort som Storbritannien och låtit valutan flyta tidigare hade vi visserligen inte kunnat undvika alla problem, men de hade varit betydligt mer lätthanterliga.

Ett annat misstag som i efterhand är uppenbart är att Riksbanken efter kronfallet inriktade penningpolitiken på att hålla kronans värde uppe. Riksbanken sänkte styrräntan mycket långsamt, vilket sannolikt bidrog till att Sverige under lång tid fick dras med onödigt höga räntor.

Avregleringamas betydelse för den ekonomiska instabiliteten och svårigheterna för penningpolitiken att i en ny avreglerad miljö hantera en fast växelkurs är två frågor som skulle behöva belysas bättre i samhällsdebatten.

Avregleringen var en internationell trend. De krafter som släpptes loss i Sverige hade Riksbanken och finansdepartementet fullständigt underskattat. När väl effekterna blev uppenbara stod man handfallen och hade inga instrument att ta till för att klara situationen.

Dessutom skulle jag vilja se en ordentlig diskussion om de alternativ som stod till buds när kronan väl fallit.

Inte för att jaga syndabockar utan för att lära av den svenska nutidshistorien.

Kommentar RE: Jaga syndabockar? Det är väl ändå skillnad på att göra en oskyldig person till syndabock och att fastställa vem som är skyldig. Misstag har gjorts. Vilka har gjort misstagen? Det måste väl anses legitimt att försöka fastställa vilka de äro? Även om de nu råkar vara chefsekonomer på SEB, avlidna, moderatledare eller f.d. moderatledare, riksbankschefer eller före detta riksbankschefer? Avsikten är inte att de skall fängslas. Men de kunde gott få sitt goda anseende devalverat, tycker jag, och har därför gjort en lista på “The Usual Suspects”.

En särskild tanke bör man också sända till alla dem som teg, mot bättre vetande, t ex Assar Lindbeck.

Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150 Torsten Sverenius

Mer om Göran Persson