Hans Tson Söderström

Utdrag ur kapitlet:
Hur mycket kostade kronförsvaret 1992?
i Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150
av Torsten Svereniussid 275 ff.

Den 19 november 1992 såg man alltså sig på Riksbanken tvungen att låta kronan flyta, eftersom fortsatt intervention på valutamarknaden hade blivit orimligt dyr. Från politiskt håll var man uppenbarligen inställd på att fortsätta kronförsvaret, men på Riksbanken (Burenstam Linder, Dennis, Franzén) gav man nu upp de allt mer utsiktslösa försöken att med en begränsad valutareserv som enda vapen stå emot marknadens bedömning av kronans värde. Den sista veckan intervenerade man på valutamarknaden och höjde nu inte längre styrräntan.

Kommentar RE: "Den begränsade valutareserven" var redan slut och
dessutom hade man sålt runt 160 miljarder kr därutöver på termin.

Det var också detta intervenerande, att man stödköpte kronor, som enligt Hans Tson Söderström och Nils Lundgren blev det kronförsvaret som kostade skattebetalarna mest, frånsett de svårberäknade följderna för hela samhällsekonomin.

I den läsvärda boken Ekonomisk Politik. En vänbok till Assar Lindbeck (SNS Förlag 1995) bidrar de båda ekonomerna med ett intressant kapitel kallat Kronförsvaret hösten 1992- var det värt sitt pris?

Om kostnaderna skriver de:
Kostnaderna utgörs av valutaförluster och produktionsbortf all. Båda är svåra att kvantifiera av både begreppsmässiga och datamässiga skäl. Den svenska staten försämrade via riksbanken och riksgälden sin nettoställning i utländsk valuta med omkring 250 miljarder kronor under hösten 1992.

Kommentar RE: Under perioden 30 juni 1992 - 30 juni 1993
ökade statens utlandsskuld med 311 miljarder kr, har jag räknat ut.

Redan att beräkna kursförlusten för staten av detta handlande stöter på problem. Skall vi bara se till följderna av kronans omedelbara fall med omkring 10 procent, vilket ger 25 miljarder kronor, eller skall vi räkna med det fortsatta kronfallet i flera vågor långt därefter? Somliga valutor föll senare mot kronan, andra steg. Man hamnar snabbt i en analys av konsekvenserna av statsskuldspolitiken under senare år i stället för en analys av kronförsvaret under två höstmånader 1992. Om vi drar streck i december 1993 och antar att fördelningen motsvarar en MERM-vägd index, får vi en kursförlust på 38 procent, dvs, omkring 95 miljarder kronor.

En komplikation tillkommer genom att statens förluster förr eller senare måste täckas med skatteintäkter som ökar skattekilarna systemet. Kostnaden på marginalen för statliga medel är i de försiktigaste beräkningarna åtminstone 1,5. Detta betyder att intervallet för de samhällsekonomiska kostnaderna för kursförluster vidgas till lägst 12,5 miljarder och högst 142,5 miljarder kronor.

För mer härom, klicka här

De samhällsekonomiska kostnaderna av kronförsvaret utöver denna förmögenhetsförlust förefaller måttliga. Bortfallet av produktion och investeringar måste antas ha varit blygsamt av två skäl. För det första är två månader en kort tidsrymd, för det andra visar ju de höga räntenivåer som kronförsvaret krävde att växelkursfallet var väntat. De reala samhällsekonomiska kostnaderna tycks alltså domineras av statens kursförluster, eftersom det där kan röra sig om många tiotals och kanske över hundra miljarder kronor, medan BNP-effekten av två månaders alltför hög nominalränta och växelkurs knappast kan röra sig om mer än något tiotal miljarder kronor.

I sin slutsats skriver de:
Den absoluta lejonparten av de totala kostnaderna för Riksbanken åsamkades under den sista veckan före kronans fall, när Riksbanken frångick sin tidigare strategi att försvara kronan genom räntehöjningar för att i stället övergå till direkta interventioner på valutamarknaden.

Sedan kommer en anmärkningsvärd mening:

Detta strategibyte gav privata aktörer som litat på Riksbankens utfästelser om fast kronkurs möjlighet att gå ur sina valutalån, men öppnade samtidigt möjlighet för utländska och inhemska spekulanter att ta position mot kronan.
En kanske önskvärd omfördelning av oundvikliga växelkursförluster inom Sverige kunde genomföras endast till priset av ytterligare förluster för Riksbanken vilka motsvarades av privata spekulationsvinster i Sverige och omvärlden.

Meningen är sensationell, för den implicerar ju att Riksbankens strategibyte kunde tolkas som en signal till de invigda att Riksbanken nu såg slaget förlorat men att man ville ge de stora företagen och bankerna en chans att rädda sig från att få sina lån fördyrade med 10-20 procent över en natt, och att de också fick chansen att tjäna ytterligare pengar på att spekulera mot kronan.

Valutaförlusten för detta betalades av skattebetalarna, genom att Riksbanken i stället för många av de svenska företagen och bankerna, tog på sig valutaförlusten.

Vid intervjun med Hans Tson Söderström så jämförde han med den finska situationen. Finland hade ju devalverat 1991, och dessutom släppt sin valuta fri i september 1992.

Hans Tson kommenterar:
- Men när stormarna kom och vi själva höjde till 500 procent, då lät de den finska marken flyta, och ganska snabbt efteråt så började de lägga om till en lågräntepolitik.
De hade ett problem som vi inte hade, som gjorde att de inte kunde bedriva en hur lätt penningpolitik som helst, det var att de finska storföretagen hade lånat upp, under de glada åren i slutet av 80-talet, i utländska valutor, precis som svenska banker och företag också hade gjort.
Det betydde att de satt med oerhört stora utlandslån, mycket större än de svenska företagen, och om den finska marken föll ytterligare så skulle den här skuldbördan i de stora finska industriföretagen bli så överväldigande att de utländska bankerna som hade gett de här lånen kunde säga upp lånen, och då stod ju de här stora industriföretagen inför en betalningsinställelse.
Det var alltså växelkursförändringen som ändrade skuldbördan för företagen, i finska mark räknat. Tillgångarna fanns i finska mark och skulderna fanns i utländska valutor. Och föll då växelkursen dramatiskt...Det var en ganska intrikat situation som Finlands bank kämpade med dag för dag, att sitta och läsa av hur skuldkvoterna ändrades i de finska företagen när växelkursen ändrades, och de vågade inte släppa fram låga räntor hur långt som helst, av rädsla för just att det här skulle utlösa en finansiell kris i de finska storföretagen när skulderna blev för stora.

Om du jämför med den svenska situationen?

- Det var just fördelen som vi hade haft; att vi inte släppte kronan september, när vi höjde till 500 procent. Det sas ju då på många håll att nu krattar man i manegen för en kommande devalvering, och mycket riktigt var det ju så att många av de riktigt svenska storföretagen löste in sina utlandslån under den här perioden. Om det var det som räddade dem eller ej, men i vilket fall så vitt jag vet så var det inga svenska storföretag som satt så där väldigt på pottkanten.
Jag vet att Gustaf Douglas egen portfölj förlorade ungefär 60 miljoner kronor och att Rune Anderssons bolag förlorade ungefär 600 miljoner kronor den natt då kronan föll.

Men Wallenbergföretagen de hade ju ställt in sig på en devalvering och de gick ju i stort sett skadeslösa genom krisen.
Därför har jag också en annan värdering än många andra av det här kronförsvaret; att det faktiskt gjorde det lättare att bedriva politiken efteråt, för kronförsvaret var ingenting annat än en temporär respit där de svenska företagen fick tillfälle att gå ur sina utländska positioner, sina utländska lån.

Det blev en socialisering av skulderna, så att säga?

Ja, det kan man säga, visst. Valutaförlusten togs ju över av riksbanken.

Hans Tsons tolkning är värd att notera; att kronförsvaret “inte var någonting annat än en temporär respit där de svenska företagen fick tillfälle att gå ur sina utländska positioner, sina utländska lån”.

Resonemanget bygger också på att det finns ett slags A-lag och B-lag inom näringslivet, där A-laget, med Wallenbergföretagen och SE-Banken går skadelösa ur valutakrisen, medan en del andra bolag, som litat på de officiella uppgifterna att Sverige inte ska devalvera, de drabbas av stora förluster.

Till undertecknad säger Hans Tson:
- Jag försökte räkna på alla förlusterna, inte bara vad Riksbanken förlorade, utan vad landet förlorade på höga räntor och sådana saker. Och det visade sig att det är Riksbankens förluster som är det helt dominerande, om man försöker siffersätta det där, så debatten har hamnat alldeles rätt; skattebetalarna förlorade en jävla massa pengar.
Frågan är: var de där pengarna också förlorade för landet, eller räddade de en massa företag som annars skulle ha gått under, och som ändå hade fått räddas.
Det vet vi egentligen inte, det finns det fortfarande inga offentliga siffror om, det kan du säkert gräva fram om du vill, för så långt kom jag aldrig: vilka som var motparter, vid den här interventionen.
Om det var svenska företag, och inte George Soros, så kan det ha varit värt det hela.

Vad säger då Bengt Dennis om vilka som vann och förlorade på kronförsvaret, och vad säger han om den återkommande anklagelsen att han deltog i SAS omtalade sammanträde en kort tid innan kronan föll 1992. Jag återger en del av vårt samtal om detta:

Torsten Sverenius: Jag tänktepå den här konspirationsteorin som du också tar upp i boken, det här att man skulle “rädda storföretagen och att de kände till på förhand att den fasta kronkursen skulle falla. Det där tycker jag är rätt intressant, att du visar i boken att det faktiskt var fler företag som förlorade på kronfallet än som vann på det.

Bengt Dennis: - Du menar körningen av börsbolagens bokslut?

Ja. just det. Och så pratas det om det här med styrelsesammanträdet i SAS, hur det gick till där. Det är ju bara du och de närvarande som vet hur det gick till då. Även Staffan Burenstam Linder sa några ord om det där, att en riksbankschef inte bör sitta med vid sådana tillfällen. Men det rådde väl inget förbud för dig att sitta med i SAS styrelse?

- Nej, det var inget förbud, det var närmast en tradition att vid bytena i SAS styrelse på svensk sida så gick sittande riksbankschef in. Bakgrunden är ju ganska lustig. Jag ville inte sitta i SAS styrelse. Jag blev uppringd någon gång i februari 1983 utav statssekreteraren kommunikationsdepartementet, det var Monika Sundström. Hon sa: “Bengt, nu ska du sitta i SAS styrelse som suppleant.”. “Nej”, sa jag, “det vill jag inte och jag är ny riksbanken”, och vi hade en lång diskussion och jag sa nej till Monika Sundström. Då sa hon: “Ja, du, det här är egentligen en onödig diskussion, regeringen har redan beslutat det här!” “Jaha, i så fall så är det ju inte mycket vi håller på att diskutera”, sa jag. Bakgrunden till att de ville ha in mig SAS styrelse var att Krister Wickman var sjuk och man var rädd för att suppleanten skulle behöva gå in. Då följde man traditionen och gick till riksbankschefen och tog in honom. Sedan gjorde jag ingenting i SAS styrelse ända till Krister verkligen blev sjuk, jag var med vid något sammanträde, sedan blev han mer allvarligt sjuk och då satt jag ett halvår.

Efteråt framstod det ju även för mig som klart olämpligt att den traditionen fördes vidare under så lång tid. 1982 hade det väl ingen betydelse om riksbankschefen satt med där, men 1992 var det väl ganska olämpligt, och det insåg jag också när debatten drog igång. Jag hade en del samtal med fullmäktiges ordförande om detta, och andra i fullmäktige, och vi var ganska ense om det där. Men det är så klart, jag borde ha insett det lite tidigare, men där är det omständigheterna som vanligt. Jag hade aldrig räknat med att behöva tjänstgöra.

Men så finns det också en slags mytologi kring det där som bara du och de närvarande vet hur det var, det här med att SAS utlandslån dryftades under sammanträdet, och att du då satt med. Då menar folk att även om du inte sa något så kunde det ändå tolkas si eller så, att Sverige skulle devalvera till exempeL

- Jag markerade, och det framgår av protokollen, att jag inte deltog behandlingen av ärendet, och då finns det någon jurist i Göteborg som säger att man inte ska sitta med i rummet (medan ärendet behandlas), men det tror jag att större delen av juristkåren har en annan uppfattning om. Det finns ingen fast praxis i Sverige om detta, uppenbart, och jag har pratat med många jurister om det där efteråt, och de säger att “nej, det är nog inte en rimlig tolkning”.Ja, ingenting hände, så att...

Du fick ingen fråga om utlandslånen och du lade dig inte i diskussionen?

- Nej. Återigen, där fanns ju en praxis i SAS styrelse. Man var ju van att ha riksbankschefen med vid styrelsemötena och alla visste att riksbankschefen aldrig kunde delta i detta. Så i styrelsen där var det en etablerad kultur om hur de där frågorna hanterades, och den kulturen ingick att den svenske riksbankschefen inte deltog sådana frågor.

Däremot skulle han naturligtvis delta i frågor om hur man byggde upp organisationen för riskkontroll och sådant där och det gjorde jag ju också. Jag drev till exempel hårt frågan att vi skulle ha utländska konsulter som tittade på hur vi drev riskkontrollen, risk management, control and implementation och alltihop det där, det var jag mycket aktiv i.

- Det blev ju ingen stor debatt om det där, den försvann ju snabbt. Det är ju pikant att se att SAS var det företag som gjorde den största valutaförlusten.

Var det så?

- Ja. Vad jag har kunnat kartlägga. SAS är ju inte börsnoterat, men jag har ändå gått igenom SAS, och det finns i min bok också, det var det bolag som gjorde de största kursförlusterna på grund av deprecieringen av kronan. De har ju en väldigt svår situation, en svår svenska kronor/dollar-situation, och de hade svårt att hantera det där, det är uppenbart.

Men det förekommer hela tiden samtal om det här, och man talar om att det var väldigt mycket valuta som rann ut ur landet de sista dygnen. Det talas om att det var många som så att säga förstod att det skulle gå som det gick med kronan. Men då framstår det också som märkligt att det var så många som förlorade. Det ärju många som kanske resonerade just så; att “det här kommer inte att hålla”, men andra resonerade uppenbarligen inte så.

- Det är min konklusion också. De som gjorde stora förluster trodde inte att kronan skulle falla, det var olika riskbedömningar marknaden. Annars är det svårt att förklara en del utav resultatet.

Så långt Bengt Dennis version.

Ju mer som framkommer när det gäller bankkrisen och kronförsvaret, desto mer anmärkningsvärt framstår våra politikers sammanträden om karensdagar och försämringar för vanliga medborgare, medan stora företag och banker som lånat ut mångmiljardbelopp till fastighetsspekulation räddas av Riksbanken och skattebetalarna.

Till det bör läggas bankstödet, som räddade Nordbanken och Gota Bank, men också den statliga kreditgaranti som möjliggjorde för till exempel SE-Banken att förlänga sina utländska lån. Hade inte den offentliga sektorn stöttat bankerna och en del stora företag i denna process så hade vi kanske tvingats bevittna hur några av det svenska näringslivets tyngsta företag hade hamnat i en akut betalningskris.

Se även Lars Wohlin i Ekonomisk Debatt nr 1/98

Åter till startsidan för "Den svenska Bank- och Finanskrisen 1985 - 1992 - ? "