| News Rydenfelt om EMU Jonung Rolfs Gurus Home |
Nils-Eric Sandberg om Sven Rydenfelt och hyresregleringen
1991–1994 kom realräntechocken. Det rationella vore att släppa den fasta växelkursen. Kronkursförsvaret 1992 The debate over post-crisis monetary and fiscal policy has been heating up, on both sides of the Atlantic. Nuförtiden skriver Nils-Eric Sandberg i Kristianstadsbladet, i det Skåne han har återvänt till Riksbanken och börsrallyt Anders Borg tycker att det beslutade bolånetaket visar att Finansinspektionen tar sitt uppdrag på allvar. Nils-Eric Sandberg, DN 1996-10-18 Sommaren 1991 hälsade jag på min gamle gode vän Sven Rydenfelt. Vi talade om fastighetskrisen som då startat på allvar, och den tanklösa överbelåningen. Ja, det är ju märkligt att människor inte tänker på vad som hände 1907, sa Rydenfelt. Då fick vi nämligen en fastighetskris i nästan samma stil. Piraten skriver i sin novell “Millionären” om hur de med högbelånade fastigheter fick lämna husen till banken, hur taklagskransarna vissnade på halvfärdiga byggen. Det historiska perspektivet är inte lika levande för de yngre ekonomerna. Lars Calmfors, professor i nationalekonomi, erkände detta villigt på ett seminarium om boken “Ekonomerna i debatten - gör de någon nytta?” (Ekerlids Förlag). En rad ekonomer diskuterar där varför deras yrkesgrupp fått så mycket kritik de senaste åren, trots att deras disciplin haft större inflytande än andra på debatten, kanske också på politiken, de senaste decennierna. Ekonomin har till skillnad från andra samhällsvetenskaper en fast central teoretisk kärna, och de stora stridsfrågorna i Sverige har i huvudsak handlat om ekonomi. Ändå skäller många nu på ekonomerna. (Här finns kanske ett viktigt samband.) Vad beror kritiken på? Lars Jonung, bokens redaktör, gick igenom ett antal populära bilder av ekonomerna: de ses som dåliga prognosmakare, de har gett politikerna dåliga råd om t ex avregleringar, i nedskärningstider står de för ett hårt och omänskligt budskap (de säger att resurserna är knappa, vilket många kanske håller med om men absolut inte vill höra). Etc. En viktig förklaring till kritiken mot ekonomerna, förmodar jag, ligger i att de inte förutsåg krascherna på fastighets- och finansmarknaderna. Delvis kan detta bero på att så få hade det historiska perspektivet och kunde se parallellerna mellan åttiotalet och boomen under första världskrigets avslutande år, då en utlåningsexplosion bidrog till den fastighets- och finanskris som startade 1921. Delvis kan det vara så att processen var svåranalyserad medan den ännu pågick. Kreditregleringarna slopades 1985 och valutaregleringen 1989. 1990 kom skatteomläggningen. Effekterna av dessa tre förändringar kom att samspela med den räntechock som ekonomin drabbades av utifrån från början av 1990. Den här kombinationen hade vi inte haft tidigare. Till detta kommer trögheten i det politiska beslutssystemet. Calmfors pekar på att det tar lång tid innan systemet kan ta till sig en ny idé; därefter tillämpar det idén utan flexibilitet, utan att kunna bromsa i tid. Man kan tillägga att denna tröghet till stor del beror på själva omfånget av de politiska besluten och att staten mer eller mindre växt samman med välorganiserade särintressen. Det är public choice-skolan som analyserar och i viss mening skapar förståelse för beslutsprocessens inbyggda svårigheter. Den skolan borde höra hemma inom statsvetenskapen men har i praktiken hamnat hos ekonomerna. |