Rolf Englund i Svenska Dagbladet 1968-12-16

Rörliga eller fasta växelkurser?

Herr Redaktör!

Det var med allra största intresse man tog del av bankdirektör Lars-Erik Thunholms artikel om fasta eller rörliga växelkurser. För att inte de läsare, som är för ett rörligare system än det nuvarande, skall känna sig nedslagna efter Thunholms tungt vägande ord tycker jag det är befogat att påminna om att tidskriften Economist är för en reform, att Veckans Affärer aktualiserat frågan och att sådana framstående ekonomer som t.ex. Milton Friedman, Gottfried Haberler, James Meade och vår egen Erik Lundberg propagerar för någon förändring mot ett rörligare system.

Det ingår i den fullständiga bilden att handeln inte skadas enbart av rädsla för kursfluktuationer utan också av de handelshinder och åtstramningar ett land inför i stället för en växelkursförändring.

Vidare måste väl våra exportföretags vilja att investera för att utvidga sin export på t ex. Tysklands påverkas i negativ riktning om man väntar sig en snabbare inflation i Sverige än i Tyskland. Kostnadsrelationerna skulle ju då ändras, något som inte skulle ske, åtminstone enligt läroboken, om vi hade ett rörligare system.

Det argument för fasta växelkurser, som Thunholm, enligt vad jag förstått, fäster störst vikt vid, är att det tvingar ett land till disciplin, d. v. s. att landet hellre tillgriper en restriktiv politik för att stoppa upp inflationen, i stället för att låta inflationen fortsätta och växelkursen åka utför. Det sägs vara en fördel att växelkursförändringen endast görs som en sista utväg.

Men man frågar sig om inte avvägningen mellan inflation och sysselsättning och framstegstakt borde vara en politisk fråga som avgörs av den av folket utsedda regeringen och inte av något blint verkande internationellt betalningssystem. Man kan visserligen vara tveksam till om politikerna skulle ha modet att ändå sätta penningvärdet främst, men ändå fråga sig om sådana institutionella hinder för en regerings handlingsfrihet bör sättas upp.

I ett rörligt system skulle en nedgång i ett lands valutakurs kunna tjäna som varningssignal för att inflationen går för fort. Man bör diskutera i vilken utsträckning uppoffringar i form av ökad arbetslöshet outnyttjade resurser och minskad framstegstakt ar ett rimligt offer för att uppnå en större prisstabilitet.

Sverige har lyckats rätt väl att med en hårdare, oppositionen säger för hård, ekonomisk politik komma till rätta med inflation och bytesbalans Men det är ingalunda självklart att det varit den bästa vägen. Det är heller inte självklart att det alltid är en framkomlig väg. England har ju, trots en exempellös åtstramningspolitik i tid räknat, inte lyckats få sina priser och kostnader under kontroll

Rolf Englund

Civilekonom

1:e vice ordf. i Högerns ungdomsdistrikt i Stockholm