Utdrag
ur Peeter-Jaan Kask, Vägen in i och ut ur Krisen,
ekonomisk
politik från Feldt till Persson, Tiden Athena
Den anti-kapitalistiskt inspirerade ståndpunkten bygger på
en fundamental missuppfattning som kom till klart uttryck i en bok av Ingvar
Carlsson och Tiden-redaktören Anne-Marie Lindgren. I den 1983 reviderade
upplagan av boken "Vad är socialdemokrati?" höll de fast vid
uppfattningen att "såväl Sovjetunionen som länderna i
Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en
hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot
systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att
kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt
välstånd."
Detta får anses vara en av de största
felbedömningar som gjorts, och överträffar i betydelse Olof
Palmes ord om hur man med pedantisk noggrannhet bygger de demokratiska
institutionerna i Iran.
Klicka här
Varför har Ingvar Carlsson dröjt så länge med
att berätta sin version?
Det har många undrat efter att den
tidigare statsministern Ingvar Carlsson nyligen kommit ut med sina
memoarer.
Citat även av Kjell-Olof Feldt och Bengt Dennis
Gunnar Örn, Dagens Industri 6/10 2003
Carlsson drev dåraktig politik
Kjell-Olof Feldt i en kritisk replik på Carlssons nya bok "Så
tänkte jag"
SvD Brännpunkt 1/10
2003
Varför har Ingvar Carlsson dröjt
så länge med att berätta sin version?
Det har
många undrat efter att den tidigare statsministern Ingvar Carlsson
nyligen kommit ut med sina memoarer.
Citat även av Kjell-Olof Feldt
och Bengt Dennis
Gunnar Örn, Dagens Industri 6/10 2003
Svaret kanske hänger ihop med den fråga han i boken själv ställer till sin gamle finansminister: Varför sätta ett vapen i händerna på sina politiska motståndare? För när man läser Ingvar Carlssons beskrivning av de stabiliseringspolitiska fiaskon Sverige gjorde under hans tio år som partiledare, är det uppenbart att den varme EMU-anhängaren ger sina meningsmotståndare ett tydligt erkännande.
Om den politik som ledde till inflation, överhettning och fastighetsbubbla under 1980-talet, skriver han:
"I efterhand står det klart vad läget egentligen krävde. Det fanns en snabb och effektiv åtgärd som i tid hade kunnat få läget under kontroll. Jag anser att den fasta växelkursen borde ha släppts och följts av en kraftig räntehöjning."
Till stöd för denna slutsats hänvisar han till ingen mindre än gamle riksbankschefen Lars Wohlin - känd som ett av de främsta affischnamnen i den borgerliga nejkampanjen. Sådana erkännanden hade EMU-motståndarna inte varit sena att utnyttja i sin kampanj inför folkomröstningen.
Men den som vill dra lärdomar för framtiden av 1980- och 1990-talets stabiliseringspolitiska misslyckanden, gör också klokt i att läsa de övriga huvudansvarigas memoarer parallellt.
Kjell-Olof Feldts "Alla dessa dagar" och Bengt Dennis "500%" ger intressanta och delvis motstridiga versioner av samma händelser. I slutet av 1980-talet är ekonomin extremt överhettad, men riksbankschefen anser sig inte kunna svalka av den med högre räntor:
"Jag är inte säker på att Ingvar Carlsson förstod att under fast växelkurs kunde endast finanspolitiken användas för att hejda utvecklingen mot en överhettning i ekonomin, penningpolitiken var låst", skriver Bengt Dennis.
Och finansministern väljer medvetet att avstå från finanspolitiska åtstramningar i syfte att få igenom den stora skattereformen:
"Detta var således mitt vägval. Jag kunde röra upp himmel och jord för att försöka åstadkomma ett stort och hårt åtstramningspaket... Men utsikterna att nå detta resultat var minst sagt osäkra... Att mitt i en sådan strid samla partiet och fackföreningsrörelsen bakom en omvälvande och svår skattereform föreföll mig helt enkelt omöjligt", skriver Kjell-Olof Feldt.
När Feldt och Dennis diskuterar det ekonomiska läget vid en lunch i november 1988, går meningarna i sär totalt.
Så här lyder Feldts version:
"Riksbankschefen förmanade mig i vanlig ordning att skärpa finanspolitiken. Jag försökte förklara för honom att det nu gällde att hushålla med de politiska resurserna. Vi orkade inte öppna två fronter samtidigt - för svensk ekonomi var det trots allt viktigare att vi så snart som möjligt fick ett nytt skattesystem, som hjälpte till att öka produktiviteten och sparandet i stället för att motverka dessa goda ting."
Och Dennis:
"Feldt anförde en rad motargument, huvudsakligen politiska vilka jag inte ansåg mig kunna värdera, men också ekonomiska, bland annat att efterfrågan i Sverige var ojämnt fördelad geografiskt sett. Jag minns att jag tappade humöret och replikerade att det självklart alltid fanns någon jävla torvmosse i Jämtland där efterfrågan nu var låg men att sådana förhållanden aldrig tidigare hindrat svenska regeringar från att driva stabiliseringspolitik."
En lätt uppgiven Ingvar Carlsson konstaterar femton år senare:
"Riksbankschefen och finansministern var inte överens om vem som hade ansvaret i den uppkomna situationen... Den ouppklarade ansvarsfrågan ledde till att regeringen inte blev informerad om att finanspolitiken ålagts en ny och oberäknelig uppgift."
Faktum är att varken Ingvar Carlssons eller Carl Bildts regeringar orkade driva kortsiktig stabiliseringspolitik och långsiktiga strukturreformer på samma gång. Något som fick förödande konsekvenser i form av inflation, överhettning, bankkris, skyhöga räntor, skenande budgetunderskott och galopperande arbetslöshet.
Nu är den ordningen borta. Sedan mer än tio år är det Riksbanken som sköter den kortsiktiga stabiliseringspolitiken. Då borde regeringen ha tid och kraft att ägna sig åt de långsiktiga strukturfrågorna - om bara viljan finns.
Kjell-Olof Feldt - Bengt Dennis
- Vi skulle ha släppt den fasta
växelkursen och låtit räntorna stiga kraftigt
Ingvar
Carlsson, intervjuad i DN 24/9 2003
Ingvar Carlsson bestrider att orsaken skulle vara att den regering han ledde förde en svag ekonomisk politik. - Huvudorsaken är helt klart avregleringen av kapitalmarknaden, säger Ingvar Carlsson. Då släpptes det loss krafter av enorma mått.
Ett kapitel i boken kallas "Inbjudan till köpfest" och beskriver effekterna av en händelse som inte var särskilt uppmärksammad då den inträffade i november 1985, Riksbankens beslut att avreglera den svenska kapitalmarknaden. Reformen, som kallats "novemberrevolutionen", gav bankerna chansen att drastiskt öka utlåningen.
I boken berättar Carlsson hur han tre år senare skrek åt finansminister Kjell-Olof Feldt efter ett regeringssammanträde: "Det går inte att öppna en tidning utan att möta jätteannonser om förmånliga lån. Tacka fan för att det blir överhettning i ekonomin."
Feldt var under novemberrevolutionen finansminister i Olof Palmes regering, och har i sina memoarer beklagat sig över att Palme inte intresserade sig för frågan. Men Carlsson anser att det var Feldts ansvar att se till att frågan fick en ordentlig politisk beredning i regeringen och partiet.
Ordförande för riksbanksfullmäktige var Erik Åsbrink, som senare skulle bli finansminister i Göran Perssons regering, men som vid tillfället också tjänstgjorde som Feldts statssekreterare. Carlsson skriver att Åsbrink ville hantera frågan "i en liten krets med minsta möjliga debatt".
Ingen av de utpekade ville på tisdagen kommentera den bild
Carlsson ger av deras ansvar för den svenska ekonomins kollaps.
- Jag
kommer under inga omständigheter att kommentera boken innan jag har
läst den, säger Erik Åsbrink medan Feldt försäkrar
att han "skall läsa boken med stort intresse".
Ingvar Carlsson friskriver inte helt sig själv från ansvar. Hans "största politiska misstag" var att inte agera när avregleringens effekter var uppenbara.
- Vi skulle ha släppt den fasta växelkursen och låtit räntorna stiga kraftigt, säger Carlsson.
- Kraften i den ekonomiska nedgången och de offentliga finansernas
sårbarhet underskattades. Kronan skulle ha släppts tidigare efter
andra krispaketet 1992 och räntorna sänkts snabbare.
Carl B Hamilton i intervju i DN
98-05-12, sid A 10
Rolf Englund på Internet 99-11-08
Ingvar Carlsson började som skolminister och raserade skolan.
Därefter blev han bostadsminister och genomförde miljonprogrammet.
Efter det förstod väl Palme att Carlsson var för riskabel och satte honom som framtidsminister att ordna seminarier under ledning av Anders Isaksson.
Men så blev Ingvar Carlsson statsminister och som sin första åtgärd gjorde han Hans Holmér till spaningsledare.
Därefter ledde han en regering som släppte loss kreditregleringen samtidigt som han band kronan till den fasta växelkursen och skapade 80-talets överhettning och utlandsuåålåning.
Därefter försvarade han den fasta kronkursen sida vid sida med Carl Bildt.
Därefter gjorde han Göran Persson till finansminister.
Därefter lurade han, tillsammans med Carl Bildt och Marit Paulsen, svenska folket att rösta för EU under förevändning att EMU inte alls ingick i EUs Maastrichtavtal.
Som sista åtgärd försökte han göra Mona Sahlin till sin efterträdare.
Få personer torde ha tillfogat det svenska samhället så mycket skada som Ingvar Carlsson.
Hur dum han är framgår bl a av följande citat:
I
den 1983 reviderade upplagan av boken "Vad är socialdemokrati?" höll
de /Ingvar Carlsson och den annars förträffliga Anne-Marie Lindgren/
fast vid uppfattningen att
"såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd."
Pengarna som försvann (Fischer & Co) gör verkligen skäl för undertiteln Missbruk av det svenska biståndet.
SvD ledarsidan 26 maj 2008
Han är som en igel, den där Mosander. En grävande igel. Det har jag tänkt många gånger efter att ha lyssnat till Jan Mosanders Eko-inslag om biståndspolitiken i praktiken. Det har varit public service i högform, också därför att han har tillåtits att bita sig fast i ämnet år ut och år in.
Till en början var föreställningen att den här boken skulle komma att visa att en stor del av det svenska biståndet går till länder som för en vänsterinriktad politik. Dessa länder är dessutom för det mesta enpartistater med låg ekonomisk tillväxt. Genom att lämna bistånd till sådana stater gör sig Sverige medansvarigt till att befolkningen i dessa länder lever i såväl ofrihet som fattigdom. Andra länder, som Syd-Korea, Taiwan och Singapore, som gått den marknadsekonomiska vägen, har däremot som regel kunnat visa upp betydligt bättre resultat i såväl ekonomiskt som politiskt avseende. Det är, kort sagt, bättre med marknadsekonomi i frihet än med planhushållning i en enpartistat.
Ganska snart tycktes detta tema, ehuru riktigt och viktigt, inte vara nog. Det är klart att det inte är bra med socialism och alla vet ju redan att socialdemokraternas bistånd i första hand går till länder med röda flaggor och ledare i olivgröna uniformer. Den fråga jag inte kom ifrån var hur det hade kommit sig att socialdemokraternas biståndspolitik hade fått en sådan inriktning. Hur kom det sig att biståndet gick till stater som Kuba, Nordvietnam, Tanzania, Angola och Etiopien? Socialdemokraterna är ju ändå inte anhängare av kommunism. Till slut kom jag fram till något som kanske kan vara en förklaring.
Problemet var att socialdemokraterna inte ville att Sverige skulle höra, ekonomiskt sett, till det västra lägret. Man ville gå en tredje väg och ha en tredje ståndpunkt och man lämnade villigt bistånd av skattebetalarnas pengar till socialistiska experiment i den tredje världen. De följde därvidlag den i alla läger omfattade principen om att "min fiendes fiende är min vän". För oss på högerkanten var Sovjet och kommunismen min fiende och då blev mina vänner ibland lite konstiga. Men för socialdemokraterna var det på 60- och 70-talen inte Sovjet, utan det kapitalistiska USA, som var Den Store Satan. Då blev fiendens fiende min vän på Kuba, i Hanoi och bland de ledare i Etiopien och Angola som fört sina folk till svält och umbäranden.
Hösten 1989 skrev Tiden (s) om östeuropa att vi i Sverige kan vara till bestående nytta för det nya samhälle som tar form i öst bara under förutsättning att vår neutralitetspolitik består. Genom den understryker vi, skrev Tiden, att vi inte står i tjänst hos de aggressiva elementen inom NATO, och i den har vi en talande symbol för den medelväg som vi även ideologiskt beträder.
Försvarsministern Leni Björklund samtalade på måndagen i Washington med sin amerikanska kollega Donald Rumsfeld om att Sverige kraftigt ska öka sitt engagemang och fördubbla personalen i Afghanistan.
- Det tyckte han skulle vara mycket bra, att vi som är medlemmar i Partnerskap för fred får ta större del i mer krävande uppgifter, säger Björklund till TT efter mötet.
DN 3/5 2005
Den anti-kapitalistiskt inspirerade ståndpunkten bygger på en fundamental missuppfattning som kom till klart uttryck i en bok av Ingvar Carlsson och Tiden-redaktören Anne-Marie Lindgren. I den 1983 reviderade upplagan av boken "Vad är socialdemokrati?" höll de fast vid uppfattningen att "såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd." Detta får anses vara en av de största felbedömningar som gjorts, och överträffar i betydelse Olof Palmes ord om hur man med pedantisk noggrannhet bygger de demokratiska institutionerna i Iran.
Under det senaste året har vi dagligen på TV kunnat se verkligheten i Sovjet och dess före detta Trabant-stater. Denna verklighet har visat sig vara vida värre än vad de flesta kunnat föreställa sig. Det har ovedersägligen bevisats att kapitalismen har monopol på att skapa välstånd.
forts. nedan
Ur "Carlsson - En samtalsbok med Ingvar Carlsson", av Göran Färm, Tidens Förlag, 1991- Blev du överraskad över hur illa ställt det var i Östeuropa- oanade miljökatastrofer, ruinerad ekonomi, t o m rena svältfenomen?
- Nja, successivt har vi väl börjat ana hur det var. Jag har sett en del av Östeuropa, jag har varit i DDR och sett deras vägar, deras levnadsstandard, känt av luftföroreningen osv. Jag har varit där både privat och officiellt. Jag har också varit i Jugoslavien och Ungern. Men dessförinnan fanns det en period då vi i väst bedömde framförallt Sovjets styrka som mycket större än den var. Uppgifterna från CIA om det gjorde ju att USA satsade hårt på upprustning.
Att deras kommunikationer var så erbarmliga att man inte ens kan transportera skörden till städerna, det var en överraskning. De har ju ändå kunnat skicka folk till månen, då borde man kunna transportera sina jordbruksprodukter. På Chrusjtjovs tid visste alla att i den kommunistiska ekonomin härskade ofrihet, men vi trodde att man ändå var på ekonomisk frammarsch. Nu har det ju visat sig att verkligheten var en helt annan. Det är möjligt att det också gick bättre ett tag, under 60-talet och 70-talen, men att det sen har gått allvarligt snett.
Kanske det är en amerikansk kvinna, Anne O. Kreuger, professor i nationalekonomi vid Duke University, North Carolina, Världsbankens chefsekonom 1982-1986, som har formulerat den viktigaste lärdomen från kommandoekonomins sammanbrott. I en intervju hösten 1990 (DI 24/10) i samband med sitt besök i Stockholm för årets Ohlin-föreläsningar sade hon: - På 1950- och 1960-talen underskattade vi nog hur mycket skada en felaktig ekonomisk politik kunde åstadkomma.
När man på dagen studerar ekonomin i Sveriges biståndsländer och på kvällen på TV följer det ekonomiska sammanbrottet i öst, slås man av de dominerande likheterna i både orsaker och resultat dessa länder emellan. Den här boken försöker överbringa den insikten, och övertygelsen om att det som gäller för oss i Europa, att marknadsekonomi ger frihet och välstånd, även gäller andra länder och folk.
Kommunismen håller på att avskaffas i Albanien. Snart finns den, utöver i länder som Nord-Korea och Burma, bara kvar på en ö i Karibiska havet - Kuba - och i två länder i Asien som brukar beskjuta varandra med artilleri, Peking-Kina och Vietnam, och de av Vietnam dominerade Laos och Kambodja. Redan av det skälet kan Sverige inte längre fortsätta att lämna stöd till kommunistiska enpartistater i samma utsträckning som hittills. Därmed aktualiseras också behovet av en mer grundläggande debatt om u-hjälpens mål och medel.
Det finns de som säger att miljöopinionen och känslan att vi alla lever i samma värld började växa fram när NASA sände de första blåskimrande bilderna av vår ensamma planet i rymden. När nu socialismens sammanbrott gör att det snart inte längre finns någon socialistisk andra värld kan det heller inte finnas någon Tredje Värld. Det finns bara en värld. Och den skimrar i blått.
Stockholm i mars 1991
Rolf Englund
