Carl Tham om EMU

I februari 1990 träffas Mitterrand och Kohl i Paris. Kohl kommer i ett angeläget ärende. Utvecklingen mot ett enat Tyskland går snabbare än väntat och Kohl är intensivt upptagen med att undanröja alla hinder - bl a den franska misstänksamheten. Mötet är inte helt hjärtligt. Mitterrand säger visserligen att han inte motsätter sig det tyska enandet. Men, det viktiga är nu att binda in de från kommunismen befriade länderna i ett europeiskt samarbete och han talar om en "konfederation" av alla europeiska stater. Vad han egentligen menar är att Tyskland måste bindas in. Kohl är behärskat entusiastisk och hänvisar till en fördjupning och utveckling av den europeiska unionen. (Samtalsuppteckningar utgivna av tyska UD.)

Carl Tham på SvD Brännpunkt 2000-01-04 (hela artikeln)

CARL THAM på DN DEBATT 22/2 1999, utdrag

“Vi borde hoppas att EMU misslyckas”

Det är viktigt att EMU blir framgångsrikt - det är den officiella svenska inställningen. Den är naturlig, något annat är svårt för regeringen att säga. Men vad innebär egentligen ett framgångsrikt EMU?

Penningpolitiken ska enligt fördraget syfta till mycket låg inflation. Man tänker sig att denna politik skall pressa fram omfattande strukturförändringar i näringslivet, avregleringar av arbetsmarknaden och minskad facklig makt.

Tanken är att detta leder till fler arbeten och i alla händelser högre tillväxt. Arbetskraften ska vara rörlig, människor ska vara beredda att bryta upp från sina hem och flytta till tillväxtområdena.

Samtidigt är de deltagande länderna bundna av stabilitetspakten som i praktiken håller nere de offentliga utgifterna och därmed den offentliga arbetsmarknaden. Stabiliseringspakten försvårar en aktiv konjunkturpolitik.

Ett framgångsrikt EMU skulle således leda till en hård valuta, låg eller obefintlig inflation och i bästa fall ökad tillväxt och möjligen minskad arbetslöshet.

Ett framgångsrikt EMU innebär vidare att den nya europeiska banken på intet sätt låter sig påverkas av medlemsländernas politiska påtryckningar eller krav. Den grundläggande idén är ju att penningpolitiken skall föras bort från allt demokratiskt inflytande och ersättas med beslut fattade av oavsättliga bankdirektörer.

Genom stabilitetspakten binds regeringarna vidare till en normpolitik som också begränsar det demokratiska inflytandet över den ekonomiska politiken.

Men, säger projektets tillskyndare, EMU är i grunden ett politiskt projekt, inte ett ekonomiskt. Det syftar till att cementera samarbetet mellan europeiska länderna och särskilt mellan Tyskland och Frankrike och därmed för evigt säkerställa den europeiska demokratin och freden. Vi vill alla att dessa mål skall uppfyllas. Men även om projektets grund är politisk har det ofrånkomligen ekonomiska följder, liksom för folkstyret. Man måste kunna ställa frågan om inte de sociala och ekonomiska följderna, just om projektet går enligt ritningarna, kan bli så besvärande att den politiska stabiliteten och enigheten, som var syftet, hotas.

Man kan också ställa frågan hur ett projekt som avsiktligt begränsar demokratins kraft ändå samtidigt påstås stärka den. Därför borde vi i stället hoppas att EMU inte ska fungera som det är tänkt utan utvecklas på ett annat sätt. Det finns redan lovande tecken i den riktningen. Vi kan i dag höra ledande europeiska politiker som kräver att också den ekonomiska politiken måste ha demokratiskt stöd och legitimitet.

Man kan tänka sig att bankens uppdrag vidgas till att omfatta hela samhällsekonomin och att låg arbetslöshet sätts upp som ett med inflationsmålet likvärdigt mål. Det innebär fördragsförändringar och sådana är inte sannolika även om de vore önskvärda.

En annan möjlighet vore att banken ändå tar visst intryck av verkligheten och för en penningpolitik som också främjar sysselsättningen.

Stabilitetspakten kan i praktiken tolkas mera vidlyftigt än vad som var meningen; man accepterar större nationella avvikelser och ger ett betydande utrymme för stimulanser när konjunkturen går nedåt.

Carl Tham på DN-debatt 97-01-29

Den franske historikern Emmanuel Todd förutspår att förverkligandet av den monetära unionen kommer att leda Europa in i en katastrof. Den gemensamma valutan har blivit en ersättningsgud, säger Todd. De kristdemokrater och högermän som styr Europa har tappat tron på den enda Guden och ersätter den nu med tron på Den Enda valutan och Centralbankens ofelbarhet.

Hårda tag. Todds ironier avspeglar den alltmer antagonistiska franska opinionen, mot EMU och mot Chiracs politik. Kritiken kommer inte bara från vänster eller en nationalistisk höger. Också ursprungliga förespråkare för projektet blir alltmer oroliga, så till exempel Jean François Kahn, som var en ledande liberal företrädare för Ja-linjen i Maastrichtomröstningen. Det nya Europa tycks bli ett Europa för finansmarknader och storkoncerner där ekonomiska framgångar betalas med social tillbakagång, säger Kahn.

I Tyskland ökar kritiken och de politiska svårigheterna. Klara och entydiga Europapolitiker som Helmut Schmidt - anhängare av valutaunionen som sådan - anser att den genomförs och byggs upp på fel sätt. Den deflationistiska politik som, enligt Schmidt, den tyska centralbanken påtvingar hela Europa kommer att leda in det europeiska samarbetet i en djup social och politisk kris, förutspår Schmidt.

När Herald Tribune i en artikelserie om EMU förra året sammanfattade sina iakttagelser konstaterade man att "Europas ledare tycks vara beredda att acceptera en oförändrat hög arbetslöshet åtminstone under några år för att genomföra den monetära unionen". Den europeiska arbetslösheten har många orsaker, men få bestrider att konvergenspolitiken förstärker problemen och deras sociala följder.

Vilka är vinsterna? Enligt planerna skall EMU leda till ökad ekonomisk stabilitet, underlätta handel och därigenom främja tillväxten. Ingen kan säga hur stora de gynnsamma effekterna egentligen blir. De finns, men är sannolikt förhållandevis begränsade. Det var också slutsatsen i den stora studie om valutaunionens ekonomiska verkningar som Europaparlamentet lät göra.

Däremot är de ekonomiska riskerna och problemen många, framför allt genom ökande regionala skillnader. Om inte EMU ska leda till oacceptabla sociala förhållanden i vissa regioner krävs det betydande strukturella stödinsatser på europeisk nivå, förklarade Europaparlamentets studie. Men några sådana är inte i sikte. Tvärtom har inte minst den tyska regeringen understrukit att den nya unionen inte får bli någon "subventionsunion".

Eller med andra ord: man vill ha en gemensam valuta för länder och regioner med vitt skilda produktionsförutsättningar utan utjämnande ekonomiska bidrag av betydelse. Hela anpassningsbördan kommer därmed att läggas på arbetstagarna.

Den planerade europeiska centralbanken (ECB) blir historiskt sett en helt unik institution - en centralbank med vittgående makt, men utan ansvarsförhållanden till ett omgivande samhälle.

Påhittet att penningpolitiken skulle vara en rent teknisk fråga, med bara ett enda angivet mål, nämligen prisstabilitet, saknar alla paralleller. Så är det förvisso inte i USA eller Japan - och så fungerar i praktiken inte ens den tyska centralbanken, trots alla deklarationer.

Den amerikanske ekonomen Paul Krugman påpekade i en artikel (Economist 31 augusti 1996) att allacentralbanker agerar i ett politiskt sammanhang i vilken tillväxt är ett lika viktigt mål som prisstabilitet. Centralbankerna måste ta hänsyn till detta - och gör det också (inte minst Federal Reserve).

Men EMU-banken (ECB) saknar en sådan politisk kontext och politiken kommer därför att bestämmas av de officiösa doktrinerna och de oavsättliga bankdirektörerna. Detta kommer enligt Krugman att driva upp arbetslösheten än mer. Därtill kommer de olyckliga följderna av att man vill låsa också budget- och finanspolitiken till mekanistiska modeller.

Också Calmfors noterar i sin utredning att ECB skulle bli unikt oberoende och i princip endast styras av prisstabilitetsmålet.

Som ekonomiskt projekt ter sig EMU således äventyrligt, med begränsade fördelar men stora risker. Att det ändå frenetiskt drivs vidare har framför allt rent politiska bevekelsegrunder och mål och nu har det dessutom blivit ett prestigeprojekt. Det betraktades av sina påskyndare som en väg mot den stora europeiska politiska unionen.

Den franska elit som drev projektet under 80-talet var övertygad om att det var enda vägen att "binda in" Tyskland och tesen fick en större styrka genom det tyska enandet. Det tyska politiska etablissemanget - framför allt Kohl - såg också projektet som "historiskt"; det skulle undanröja grannarnas oro för följderna av det tyska enandet och definitivt inlemma Tyskland i Europa.

Den tyska regeringen kunde bejaka projektet i övertygelsen att det ändå i grunden skulle modelleras efter de tyska kraven. Och nu är vi där. Men EMU är inte mer populärt i Tyskland än på andra håll och det säljs därför i den tyska inrikespolitiken som ett fullföljande av tysk politik på europeisk nivå. Det är inte längre tal om att Tyskland skall bli europeiskt utan att Europa skall bli tyskt, det vill säga föra den ekonomiska politik som Tyskland i grunden bestämmer. Det är också dessa tyska anspråk som mer än något annat har drivit upp den franska opinionen.

Det förefaller således som om EMU också politiskt leder till följder som är motsatta de man önskat eller utlovat. Den politik som skulle leda till att Tyskland "bands in" tycks snarare leda till att Tyskland dominerar än mer. Den monetära unionen skulle leda till ökad politisk och ekonomisk stabilitet men det är mycket som tyder på att den snarare kommer att leda till ökade konfrontationer: inom länderna med starka protester mot den förda politiken, mellan länderna när deras intressen kommer i kläm och mellan regioner som utvecklas olika.

Den politiska union som EMU tänks leda fram till har som yttersta mål att stärka demokratin. Men EMU kommer sannolikt att genomföras i strid med folkmajoritetens uppfattning i flertalet av de aktuella medlemsländerna. Misstroendet viftas undan som uttryck för "populistiska" reaktioner: folk förstår inte sitt eget bästa. Det är sannerligen jakobinsk politik, lyckligtvis utan giljotin.

Men inte nog därmed. EMU innebär avsiktligt en försvagning av demokratins principer och praxis genom att man vill ersätta ett politiskt ansvarstagande med mekanistiska system och oavsättliga bankdirektörer. Denna begränsning utvidgas till att delvis täcka finanspolitiken genom "soliditetspakterna".

Sanningen är att en gemensam valuta och demokrati och ekonomisk utjämning mellan regioner kräver en verklig federation - och en sådan vill ingen regering ha. Projektets påskyndare vill över huvud taget inte låtsas om dessa djupa inre motsättningar.

Det finns farliga tendenser i Europa i dag, inklusive Sverige. Den ökande arbetslösheten och de sociala försämringarna ökar spänningarna mellan Europas vinnare och förlorare, både mellan klasser och regioner. Invandrarhatet och rasismen har inte mildrats, tvärtom. En nygammal nationalism eller regionalism har fått liv och i en rad länder pågår en tvivelaktig "identitetsjakt".

Allt detta är utmaningar som det politiska systemet borde möta konstruktivt, också genom europeiskt samarbete.

Det finns mycket som skulle kunna göras på europeisk nivå för att leda utvecklingen i mer gynnsam riktning. Sysselsättning, miljö och utvidgningen österut borde stå i förgrunden.

Men EMU tar det mesta av den politiska kraften. Det är tragiskt att fixeringen vid EMU och dess tidtabeller har tillåtits ta över en mer pragmatisk europeisk integrationspolitik, en politik som omsorgsfullt vårdar gjorda framsteg, som tillåter och främjar en godartad pluralism i samarbetets ram och som inte med hänvisning till "globalism" eller "historien" vill stöpa allt i samma form.

Unionens förverkligande upphöjs till en fråga om krig eller fred, EMU är en ödesuppgift. Det är just den sortens retorik och falska historiska analogier som fört nationer och hela kontinenter i olycka.

De ledande europeiska regeringarna har avlägsnat sig från den reformistiska politikens grundregel, nämligen att samhällsbyggande bör ske stegvis och att stora utopiska mål inte får gå ut över de levande generationerna. Det borde i högsta grad gälla det europeiska bygget. Att över huvudet på människorna försöka driva fram en politisk union genom en valutaunion framstår för mig som fullständigt bakvänt och ett exempel på en utopisk social ingenjörskonst av sämsta märke.

CARL THAM

Om Zimbabwe:
Läget avseende mänskliga rättigheter har i förhållande till situationen före frigörelsen totalt sett förbättrats... En oroande faktor är emellertid att statschefen pläderat för införande av enpartisystem.

Generaldirektör Carl Tham i Sidas anslags- framställning för budgetåret 1991192

Källa: Rolf Englund, Bistånd med slagsida, Timbro, 1991

Ur boken: Lena Hjelm-Wallén om enpartistater, däribland Zimbabwe

Top of Page
Början på sidan