Rolf Englund på Nationalekonomiska Föreningen, januari 1989
Källa: Ekonomisk Debatt nr 2 1989, sid 170 ff
När finansminister KjeH-Olof Feldt lade fram årets budget pågick det en utställning i riksdagshuset ordnad av Kungliga Myntkabinettet. Där kunde man enligt Stockholms morgontidningar se att Johan IIIår 1570-1590 hade ett stort underskott i sin budget. År 1573 var det 650000 daler in, en miljon daler ut. År 1583 var det inkomster på 800.000 daler och utgifter på 1. 200.00 daler.
Enligt Dagens Nyheter byggde han ändå ständigt nya slott och krigade mot Ryssland, vilket enligt DN ledde till en inflation på 800 procent åren 1590-92. Ingen av tidningarna påpekade att det Johan III ägnade sig åt var att öka M 0, dvs sedlar och mynt, i det här fallet mynt. Statsmakten ägnade sig som så många gånger förr åt falskmynteri genom att sänka silverhalten i mynten. Det var på det viset han klarade underskottet i sin budget.
Ingen har väl hävdat att inflationen under Johan III berodde på att parterna på arbetsmarknaden dessa år skulle ha ingått ansvarslösa avtal. Det är emellertid nuförtiden en vanlig förklaring till inflationen. Det är en förklaring som alla parter drar fördel av. Regering och riksdag kan skylla inflationen på arbetsmarknadens parter. Dessa tar i sin tur gärna emot det ansvaret eftersom det ger dem stor betydelse i allmänhetens ögon.
Till och med TCO-ordföranden Björn Rosengren kan på det viset framstå som en viktig person med inflytande över priser, konkurrenskraft och sysselsättning. Och många ekonomer tar tillfället i akt att skriva rapporter och avhandlingar och arrangera seminarier om olika metoder att reformera lönebildningen. Att problemet med den för höga inflationen kvarstår år efter år är då bara en fördel.
Som framgår av Figur 6, som jag ritade 80-talets början, vad jag då kunde se hade ingen annan gjort sig besväret att göra det, var sambandet mellan penningmängden M 3 och inflationen mycket bestickande. Det bör understrykas att det inte är frågan om en samvariation. M 3 är nämligen förskjutet sju kvartal framåt i tiden.
Den så omtalade kostnadsexplosionen l974-75 var som man kan se helt prognosticerad av penningmängden sju kvartal tidigare.
Under senare år har sambandet varit sämre. Det kan ha sin förklaring i avregleringen på kreditmarknaden och kraftiga svängningar i oljepris och ränta. Monetarister världen över har snart haft sju svåra år. Men det börjar ljusna vid horisonten. Inflationen i England (6,8 procent december-december 1988) är nästan högst Europa. Det förvånar ingen monetarist eftersom Nigel Lawson har sett penningmängden M3 och M4 öka med en sisådär 15-20 procent om året de senaste tre åren. Financial Times kommentator Samuel Britten hade i torsdags (19/1) en artikel med rubriken "Monetarism's second co-ming", som kanske skulle kunna översättas med "Monetarismen går igen".
Det har blivit tradition att jag visat på motsvarande samband i Sverige här på Nationalekonomiska föreningen. Det framgår av Figur 7. Som synes pekar penningmängden överraskande nog på en lägre inflation under 1989 än under 1988. Där har vi kanske en förklaring till den oväntat dåliga julhandeln? M 5, som innehåller inte bara sedlar och bankinlåning, som M3, utan även statsskuldväxlar och allemanssparande, tyder på att inflationen mot slutet av 1990 och början av 1991 åter stiger till 8-procentsnivån.
Och nu till min fråga. Den tredje vägens hårda kärna var påståendet att vi i Sverige skulle ha förmågan att få ner inflationstakten till samma nivå som i våra konkurrentländer utan ökad arbetslöshet. Det är onekligen ett ädelt mål som det vore bra om man kunde nå. Men nu är frågan: Ar detta möjligt? Och om det inte är möjligt är det inte de monetaristiska budbärarnas fel.
Min fråga är alltså om finansministern fortfarande tror att vi Sverige har förmågan att få ned inflationstakten till konkurrentländernas nivå utan ökad arbetslöshet och i så fall varför vii Sverige skulle lyckas med något som man inte lyckas med i andra länder.