Bo Lundgren

Nya Moderaterna har sänkt skatterna mer än de gamla Moderaterna föreslog, visar regeringens egna siffror.
Förra M-ledaren Bo Lundgren anser att hans efterträdare Fredrik Reinfeldt i stort genomfört den politik han föreslog 2002.
Det finns ingen större skillnad, säger Lundgren till DN 15 oktober 2013

Han slutade i vintras som chef för Riksgälden. Numera arbetar han som konsult. I sin friare roll kan han reflektera varför han 2002 kom att leda sitt parti till det sämsta valresultatet på nästan 30 år.
Samtidigt har de skattesänkningar på 130 miljarder kronor som han föreslog – och som väljarna avvisade – överträffats av efterträdaren Fredrik Reinfeldt
och finansminister Anders Borg, som Lundgren själv anställde i riksdagskansliet.

Full text

Anders Borg

Kommentar av Rolf Englund:
Säga vad man vill om Bo Lundgren, och det har jag gjort,
men han föreslog i alla fall inte av man skulle avskaffa Fastighetsskatten

Eller gjorde han det? Rätta mig om jag har fel.

Statliga riksgälden har tjänat sex miljarder på att den svenska kronan stärkts sedan förra året.
Riksgälden passade nämligen på att ta på sig skulder i utländsk valuta,
något som blivit en god affär nu när kronan återigen har stärkts.
Ekot 7/9 2010

Full text

Början på sidan

Beräkningar från IMF och ett antal kreditvärderingsinstitut pekar mot att
de svenska utgifterna kan bli lika stora som under 1990-talskrisen.
Bo Lundgren avfärdar dessa beräkningar som "överslag".

Affärsvärlden 2009-06-12

Next week, Bo Lundgren, the head of Sweden’s debt office who played a central role in resolving his country’s banking mess in the early 1990s, will embark on a striking mission.
Washington’s Congressional Oversight Panel has summoned Mr Lundgren and others to explain how they fixed Sweden’s banks – presumably to glean tips on what Washington should do next.
Gillian Tett, Financial Times March 12 2009

Fredrik Reinfeldt har nästan samma goda utgångsläge som Blair.
Han har gjort rent hus med den nyliberala eran under Carl Bildt och Bo Lundgren och efter den borgerliga valsegern är den interna oppositionen närmast utraderad.
Mats Wiklund, signerat DNs ledarsida 19/9 2006

Bo Lundgren om sin bok: "När bubblan brast"
Ur Medborgaren nr 1/98

Men briljans har aldrig utmärkt Bo Lundgren, som nu leder sitt parti mot ett välförtjänt nederlag.
En dumhetens konspiration Expressen, Dagens Industri, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Bo Lundgren
Rolf Englund i Nya Wermlands-Tidningen 2002-03-22

Utdrag ur Peeter-Jaan Kask, Vägen in i och ut ur Krisen,
ekonomisk politik från Feldt till Persson, Tiden Athena

Stefan Ingves, m fl om Bank-och Finanskrisen

För en beskrivning av kristuppgörelsen hösten 1992 on kronförsvaret i
"Ingvar Carlsson - Erlanders sista pojke, klicka här

Om Bo Lundgren hos nejtillemu.com

Moderatledare i ny omgivning
DN-ledare (ovanligt enfaldig)
2002-10-14

Inflation can be too low
By Samuel Brittan
Financial Times, June 5 2002 20:42
Bo Lundgren är av annan mening

Moderatledare i ny omgivning
DN-ledare (ovanligt enfaldig)
2002-10-14

Hur djupgående blir den moderata eftervalsprövningen?

För dagen syns det klart att partiledaren Bo Lundgren väljs om på den extra partistämman i nästa månad. Visserligen har flera partidistrikt förklarat att de vill ha någon annan, men de lär få nöja sig med att ge Bo Lundgren en ny omgivning. Runt partiledaren har å andra sidan kvasten gått och det med en sådan hårdhet att förre partiledaren Carl Bildt sett sig föranlåten att tala om en "utrensningskultur" i partiet.

Det är en hel politisk generation som får dra sig tillbaka, en generation som varit mycket framgångsrik. Den trädde fram under Gösta Bohmans tid som partiledare och gav moderaterna en ny framtoning av modernt liberal-konservativt snitt, i takt med tiden som de själva sade.

Det sade de så länge och så ihärdigt att de inte märkte när det inte längre stämde. Nu förbereder sig en ny generation för att under Bo Lundgrens överrock ta hand om partiet. Den föregående hade sin bas hos moderata studentpolitiker, den nya har sin hos ekonomiskt liberala tankesmedjan Timbro.

Annars är parallellerna påtagliga - en grupp relativt unga personer med likartad bakgrund, stort intresse för ideologi och politisk strategi - och framför allt en stark övertygelse om att ha det rätta receptet för såväl partiet som samhället i stort.

Full text

DN och Hans Bergström var och är tappra kronkursförsvarare
och försvarar därför sin kumpan Bo Lundgren
som var bankminister i Bildts kronkursförsvararregering

Nu är det kris - Nu är det borgerlig regering
Rolf Englund på internet 2002-09-10

den 8 september

Början på sidan

Bo Lundgren berättar om ett möte i februari 1993
Han var biträdande finansminister och träffade Stefan Ingves, då avdelningschef på Riksbanken och Urban Bäckström som då var statssekreterare i finansdepartementet. Läget var extremt allvarligt i Sverige.
– Vi var helt övertygade om att staten skulle tvingas ta över Nordbanken, Gota bank, SEB, Föreningsbanken och Sparbanken.
Den enda bank som skulle vara privatägd var Handelsbanken.
SvD Näringsliv 28 januari 2013

En månad senare träffade han Peter Wallenberg på wallenbergarnas prestigefulla grosshandlarvilla Täcka udden på Djurgården i Stockholm. Den dåvarande biträdande finansministern och högermannen Bo Lundgren berättade för Peter Wallenberg att hans bank SEB antagligen skulle förstatligas.
”Är det så att staten måste gå in med pengar tar vi ägande i samma utsträckning. Innebär det en majoritet så blir det så”, sa Bo Lundgren.

Det blev tyst på Täcka udden.

Peter Wallenberg svarade efter en stund. ”Vill statsrådet verkligen socialisera banken?”
”Nej”, sa Bo Lundgren ”men om ägarna inte kan hantera det måste vi göra det.”

Sedan lättade det ekonomiska läget.

Full text

- Om man vetat då vad man vet nu så hade man släppt kronan runt den 8 september någon gång,
säger Bo Lundgren, moderaternas partiledare och då skatteminister.
Lundgren får medhåll av Olle Wästberg, dåvarande statssekreterare i finansdepartementet och
en av centralgestalterna under den dramatiska hösten.
- Med facit i hand skulle man ha valt att släppa i september, säger folkpartisten Olle Wästberg.
DN 13/9 2002

Olle Wästberg

Full text

Top

Det finns en rädsla för att nationalisera hos de europeiska politikerna
Framförallt tyska och franska banker satt med stora innehav av grekiska obligationer
Bo Lundgren interjuad i SvD Näringsliv 25 januari 2013

- Det är dumt. Det handlar inte om ideologi utan om krishantering, säger han, som nu summerar sina 8 år som riksgäldsdirektör.

Och Bo Lundgren är han inte nådig mot Europapolitikernas hantering av eurokrisen. Han säger att EU:s politiker tidigt sade att de skulle ge överbryggningslån till Grekland.
- Det var inte trovärdigt, ingen trodde på det, vilket är farligt för politiker.

Skälet till att man gjorde det, enligt Bo Lundgren, var en låsning hos framförallt tyska och franska banker som satt med stora innehav av grekiska obligationer.
- Om man i stället hade skrivit ner de grekiska skulderna med cirka 50 procent hade det visserligen blivit stora hål i balansräkningen på bankerna.

Då hade antingen ägarna fått gå in med nytt kapital - eller så hade staterna fått göra det, enligt Lundgren.
- Om det hade lett till att stater har fått ägarandelar eller till och med majoritet. Då hade det varit bra eftersom man hade fått ett fungerande kreditsystem. Bankerna har ju haft problem, säger Bo Lundgren.

Full text

Bo Lundgren talar sanning i
Svenska Dagbladet/Näringsliv, s. 12, 2002-03-02
Kommentar av Rolf Englund

- Bankkriserna i Japan och Sverige började ungefär samtidigt i slutet av 80-talet.

- Skillnaden är att vi hade så mycket krediter från utländska banker i vårt banksystem att vi tvingade ta tag i problemen ganska snabbt.

RE: Där pekar Bo Lundgren på något viktigt. Han bekräftar därmed att den analys som gjorts av Stefan Ingves och Hans Lind i Ekonomisk Debatt nr 1/1998 är riktig.

Det var utlandslånen som knäckte den svenska ekonomin, inte de många karensdagarna i sjukförsäkringen.

Ekon Dr Stefan Ingves var då vice riksbankschef. Under de första bankkrisåren var han chef för finansmarknadsavdelningen på Finansdepartementet. Han utnämndes 1993 till generaldirektör vid Bankstödsnämnden. Han är nu Director vid IMFs Monetary and Exchange Affairs Department

Ingves skrev att "när Gota AB, moderbolaget till Gotabanken (RE: med Lars F Tobisson som statlig styrelserepresentant), gick i konkurs den 9 september gick Finansdepartementet omedelbart ut med beskedet att regeringen garanterade att inga motparter till Gotabanken skulle lida några förluster... Denna garanti utvidgades den 24 september när regeringen meddelade att den i en proposition till höstriksdagen ämnade föreslå en allmän, statlig garanti för samtliga svenskägda banker samt några namngivna kreditinstitut med statlig anknytning".

Ingves skrev vidare: "En annan stabilitetsskapande åtgärd var likviditetsstöd från Riksbanken. Riksbanken använde en stor del, 57 miljarder som mest, av sina vlutareservtillgångar som likviditetsstöd i form av insättningar bankerna. Härigenom motverkades minskningen av utländska "credit lines", så att neddragningen av valutadenominerade krediter till svenska kunder kunde ske mera utdraget i tiden, vilket reducerade kreditförlusterna."

- Enligt vår uppfattning stod det finansiella systemet i Sverige inför en kollaps den 24 september 1992.

- Utländska långivare hade tappat förtroendet för det svenska banksystemet.

- Bedömningen var att utan ett omfattande statligt ingripande hade vi stått inför en finansiell härdsmälta av aldrig tidigare skådat slag. Utan åtgärder kunde även i slutändan statens upplåning komma att påverkas. Nationens hela finansiella funktionsförmåga stod på spel.

RE: Men hur kunde det komma sig att bankerna hade tagit så stora lån i utlandet och i utländsk valuta att nationen stod inför ett finansiellt sammanbrott?

Svaret är att de mot betalning hade hjälpt sina kunder att räntearbitragera.

Räntearbitragera, huh... kanske Du undrar?

Man lånade i utlandet, t ex i Tyskland, till låt oss säga fem procents ränta. Sedan placerades pengarna antingen i fastigheter eller i svenska statspapper som gav, låt oss säga 10 procents ränta. "Dom fem procenten lever jag bra på"

I ett land med marknadsekonomi på detta område, Reagans USA eller Thatchers England, skulle den som lånar i utlandet för att få lägre ränta behöva ta på sig en betydande valutarisk. Den som där lånar i utlandet riskerar nämligen att göra en förlust, om den utländska valuta, som lånet tas i, skulle stiga i pris. Men i Ingvar Carlssons Sverige har regering och riksdag givit riksbankschefen Bengt Dennis i uppdrag att se till att den svenska kronan har ett fast värde, i förhållande till de viktigaste utländska valutorna. Dessa valutor brukar sägas ingå i valutakorgen.

- De unga finanslejonen behöver därför inte ta särdeles stora valutarisker när de lånar i utlandet. De lånar nämligen valutor i en mängd som ungefär motsvarar valutakorgens sammansättning. Då står riksbanken, och därmed skattebetalarna, för finanslejonens valutarisker.

Det var således den fasta växelkursen som lade grunden för krisen - inte de många karensdagarna.

Rolf Englund sade på Nationalekonomiska Föreningen januari 1990
( Ekonomisk Debatt 1990, nr 3, sid 327 ff):

Affärsbankernas utlåning i kronor har sjunkit drastiskt under 1989, från 61 till 18 miljarder kronor. Därmed är affärsbankernas utlåning lägre än sparbankernas, även om även dessas utlåning har sjunkit från 27 till 19 miljarder. Detta beror dock inte på att vi har blivit sparsammare i Sverige efter skattereformen. Av Tabell 5 framgår istället att utlåningen i utländsk valuta nästan har fördubblats på ett år från 63 till 120 miljarder. Totalt har därför utlåningen ökat från 158 till 165 miljarder under 1989. Det är vidare en ökning med precis 100 miljarder på två år. Vi ser också att affärsbankernas lånestock i utländsk valuta är nästan lika stor som den är i svenska kronor.

Lånen i utländsk valuta hos affärs- och sparbankerna är tillsammans nästan 300 miljarder. Det är mer än dubbelt så mycket som sparbankernas utlåning i svenska kronor. Jag föreställer mig att de som har lånat upp dessa 300 miljarder inte avser att ha dessa lån när nästa devalvering kommer.
Jag vill nu fråga finansministern om denna lånestock, på 300 miljarder i utländsk valuta, som har byggts upp på kort tid, innebär någon förändring för Sveriges del och i så fall vilken?

Jag frågade Bo Lundgrens regeringskollega Anne Wibble, motsvarande fråga på Nationalekonomiska Föreningen januari 1992
Ekonomisk Debatt 1992, årg 20, nr 3, sid 263
Bekymret är hur långt stålbad villaägare, väljare och regering klarar. Det är den fråga många inom och utom landet ställer sig.

Anne Wibbles svar blev: Rolf Englund frågade i princip om vi klarar av ett längre stålbad. Jag kan inte se att vi har några alternativ. Självklart kommer vi att klara det eftersom vi måste klara det. Visserligen kan smärre justeringar bli nödvändiga men man måste bestämma sig för en långsiktig strategi och hålla fast vid den. Det är precis en sådan långsiktig strategi som ligger bakom planerna för de offentliga utgifterna i finansplanen.

Sedan gick det som det gick.

Statens utlandsskuld ökade med 311 miljarder

Hans Tson Söderström och Nils Lundgren:
Riksbanken frångick sin tidigare strategi att försvara kronan genom räntehöjningar för att i stället övergå till direkta interventioner på valutamarknaden. Detta strategibyte gav privata aktörer som litat på Riksbankens utfästelser om fast kronkurs möjlighet att gå ur sina valutalån, men öppnade samtidigt möjlighet för utländska och inhemska spekulanter att ta position mot kronan.
En kanske önskvärd omfördelning av oundvikliga växelkursförluster inom Sverige kunde genomföras endast till priset av ytterligare förluster för Riksbanken vilka motsvarades av privata spekulationsvinster i Sverige och omvärlden.

Bo Lundgren var en av de mest ansvariga ministrarna.

Denna artikel är, tycker jag, en av mina bästa - please, klicka här för fler av mina bästa opus.

Början på sidan

Bo Lundgren i Veckobrev 22 februari 2002:

På söndag åker jag till Tokyo för att diskutera den japanska och asiatiska ekonomin med regeringsföreträdare, akademiker och representanter för näringslivet.

Vad som krävs är strukturförändringar; liberaliseringar, avregleringar och ökad konkurrens. Därutöver krävs snabba och resoluta åtgärder för att hantera bankkrisen. På tisdag håller jag ett anförande i detta ämne på den svenska ambassaden i Tokyo.

Den borgerliga regeringens erfarenheter av den svenska bank- och finanskrisen i början på 1990-talet väcker fortfarande internationellt intresse. Bland annat har USA:s centralbankschef Alan Greenspan i olika sammanhang framhållit att hanteringen av den svenska bankkrisen starkt bidrog till den snabba återhämtningen i svensk ekonomi under senare delen av 1990-talet.

Återbetalningen av bankstödet förstärkte också de offentliga finanserna med åtskilliga miljarder kronor under andra hälften av 1990-talet.

Mer Japan

Torsdagsbrev nr 24/2001, 8 november 2001

När man läser Göran Perssons tal infinner sig stundtals frågan om man verkligen befinner sig på samma planet som statsministern. Och jämförelsen med 1987 skrämmer. Det var ju då spekulationsbubblan blåsts upp till bristningsgränsen samtidigt som den socialdemokratiska regeringen var oförmögen att vidta de åtgärder som kunde ha förhindrat raset i svensk ekonomi tre år senare.

Visst är det mycket osannolikt att nedgången nu blir så kraftig som 1990, men att den kommer och blir allvarligare än vad någon trodde för bara någon månad sedan står klart.

Mediocre, not miraculous /US economy/
Financial Times editorial, 2001-11-01
med citat av EMU-anhängarna Bo Lundgren, Mats Johansson och Klas Eklund

Bo Lundgren i Torsdagsbrev nr 21/2001, 11 oktober 2001

Vad gäller ekonomin lade Reagans marknadsliberala politik grunden för en uppgångsfas utan motsvarighet i amerikansk historia. Fram till idag har USA, med undantag för två kvartal under krisåret 1991, fått uppleva 17 år av oavbruten mycket stark tillväxt.

Nya ekonomin och bakmaskinen
Chefredaktören
Veckans Affärer nr 43/2001

Bo Lundgren - Klas Eklund - Mats Johansson
om Den Nya Ekonomin i USA

New Era - US Trade Deficit

Vårbudget, valbudget SvD-ledare, 2000-04-13
I en tankeväckande analys av den långa boomen i amerikansk ekonomi (Cato Policy Report, april) skriver en av USA:s ledande utbudsekonomer William Niskanen att den tioåriga tillväxtepoken har sitt ursprung i uppbrottet från stagflationspolitiken på 70-talet.
Reaganårens monetära sanering under ledning av Paul Volcker i Federal Reserve kuperade inflationen, samtidigt som avregleringarna stimulerade en uthållig expansion av företagsamheten.
Den tredje byggstenen var strategiska skattesänkningar, främst av marginaleffekterna. Sammantaget lade detta den politisk-ekonomiska grunden för den tredje industriella revolution, mikroteknologin och dess nyföretagande, som hela världen har dragit nytta av.

Bo Lundgren i Torsdagsbrev nr 16/2000, 31 augusti 2000

Efter ett sextiotal, då nästan alla trodde på den eviga uppgången, då skatterna höjdes dramatiskt och marknad efter marknad reglerades, kom ett sjuttiotal med ständiga kriser. Och efter det glada åttiotalet, då de offentliga utgifterna expanderade vilt, kom nittiotalet med den djupaste krisen under efterkrigstiden.

Nu är socialdemokraterna på väg att göra om samma misstag ännu en gång.

Efter ett nittiotal, som till stor del ägnades åt att hantera den spekulationsbubbla som byggdes upp med hjälp av skattehöjningar, stora budgetunderskott och hög inflation på åttiotalet, går det nu bra för Sverige.

Den enskilt viktigaste orsaken är förutom den internationella högkonjunkturen att inflationen knäcktes i mitten av nittiotalet. Vi moderater hade då länge sagt att det skulle ge högre tillväxt och fler jobb. Så småningom anslöt sig även socialdemokraterna till detta, och det är utmärkt att vi nu kan se resultatet av den politiken.

Dagens högkonjunktur och relativt stabila statsfinanser innebär ett utmärkt tillfälle att lägga grunden för en långsiktigt stark ekonomisk utveckling, och samtidigt öka friheten för landets medborgare.

Det verkar dock inte bekomma regeringen. Regeringens pågående förhandlingar med vänsterpartiet och miljöpartiet förefaller mynna ut i en samma gamla skatta- och slösapolitik som gjort att Sverige gått från att vara världens fjärde rikaste land till dagens 18:e plats.

Det svenska konservativa partiets ledare, Bo Lundgren, i SvD 2000-04-28:
Den svenska högskattepolitikens allvarligaste konsekvens är inte i första hand att vi halkat efter rejält i välståndsligan under de senaste tre årtiondena, utan att människor, främst de med låga och medelstora inkomster, har blivit så beroende av politiska beslut. Därmed har den personliga tryggheten urholkats.
Det är definitivt inte uttryck för ensidig materialism att plädera för en liberal revolution. Tvärtom måste en liberal reformvåg utgå från värden som grundas i den enskilda människans behov av frihet, förmåga att ta ansvar och strävan efter möjligheter att söka sin egen lycka.
Vi moderater skall alltid stå på den enskilda människans sida. Vårt åtagande innebär att stärka de enskilda medborgarna, att öka den personliga friheten och att värna den fria företagsamheten.

Moderat gäng rensar på Svensk Tidskrift
DN:s Tysta Mari 2000-04-30

Mari har med uppriktig förvåning och stort intresse ett antal gånger följt vad som sker inom den moderata så kallade bunkern, som leds av ett inre gubbgäng med Peter Egardt, Olof Ehrenkrona, Gunnar Hökmark och Per Unckel i spetsen.

Det senaste slaget i maktkampen inom moderatsfären är nu avgjort. Det har utkämpats om debattidningen Svensk Tidskrift. Redaktör har varit Fredrik Erixon, som svarat för den vitaliserande ansiktslyftning som skett på tidskriften det senaste året. Läsarna har om inte strömmat till, så dock ökat i antal och bredd.

Dock har Svensk Tidskrift under Erixons ledning försökt att distansera sig från den rena partipolitiken och bli helt fristående från moderatpartiet. Detta accepterade naturligtvis inte bunkern och nu har den farligt fritänkande och intellektuellt rörlige redaktören 26-årige Fredrik Erixon sparkats av gubbarna i 50-årsåldern.

Droppen för bunkern blev när Erixon vägrade blada in en bilaga om det moderata partiprogramsarbetet som Per Unckel leder i tidskriften.

Framtidens idéer tar sig underliga vägar

Olof Ehrenkrona nyutnämnd ambassadör som Carl Bildts rådgivare i globaliseringsfrågor.
Bunkergänget

I väntan på oppositionen
DN-ledare 2000-041-16, utdrag

Har Sverige någon politisk opposition?

Javisst, lyder det traditionella svaret. Socialdemokraterna regerar, följaktligen har vi en borgerlig opposition anförd av det för dagen största av de icke-socialistiska partierna, moderaterna.

Tyvärr inte, lyder ett sannare besked. Den verkligt livaktiga oppositionen finns, förutom inom socialdemokratin själv, till vänster om regeringen och i miljöpartiets gröna framtidsvision - i två partier som samtidigt utgör regeringsunderlag.

De borgerliga partierna har - som torsdagens budgetdebatt i riksdagen visade - drabbats av kollektiv depression; en grälande och stingslig Gunnar Hökmark, två välvilliga men innantilläsande representanter för de små mittenpartierna.
Kristdemokraten Mats Odell framstod som retorikern i sällskapet, vilket säger det mesta.

Något starkt borgerligt regeringsalternativ är svårt att se, än mindre någon slagkraftig liberal opposition. Vart och ett av de borgerliga partierna har mer än nog med sina egna bekymmer. Det blir inte så mycket energi över.

Tomrummet efter Carl Bildt har lämnat fantomsmärtor i moderata samlingspartiet. Bo Lundgren är stabil och kunnig, men har svårt att dölja det faktum att luften gått ur partiet. Unga stjärnor hoppar av.

"Bunkergänget" har förskansat sig kring Bildts vålnad, hårt ansatt av bland andra Finanstidningen.

Det hjälper föga att Svenska Dagbladet kompenserar med att rätta in sig i partiledet.

Bråk i den blå bunkern Aftonbladet, ledare, 2000-04-09

Ett parti julklappar
Per T Ohlsson i Sydsvenskan 24 december 2000

Det var inte lätt att efterträda Carl Bildt. Bo Lundgren, som tog över i september förra året, har hållit de moderata ställningarna någorlunda i opinionsmätningarna. Men han har fortfarande problem med grabbarna i Bildts sk bunkergäng, som tycker att Lundgren talar för mycket om "Det nya klassamhället". De undrar vad det var för fel på det gamla.

Lundgren får ett rejält paket. Med hjälp av innehållet kan han ägna sig åt en sport som passande nog kallas moderatbandy - och slå sig ut ur bunkern. Till Bo: En uppsättning golfklubbor.

Det finns inget bunkergäng!

Bo Lundgren i Finanstidningen 2000-04-04, utdrag

I en krönika den 29 mars målar Johan Hakelius en surrealistisk och falsk bild av moderaterna, det parti som jag fått förtroendet att leda.... Hakelius artikel intresserar sig mer för några påstått allvetande partistrateger och mystiska bunkergäng som Hakelius tror sig ha funnit.

Det är möjligt att det kan anses för defensivt eller otaktiskt att svara på detta. Likväl vill jag göra det därför att jag anser att det är rimligt att Finanstidningens läsare att istället för hörsägen och andrahandsuppgifter får veta hur jag utövar mitt uppdrag som ledare för moderaterna och hur jag ser på partiets uppgift.

En gång för alla, det finns inget hemligt "bunkergäng", nytt eller gammalt, som styr moderaterna.

De människor som idag arbetar tillsammans med mig i den moderata ledningen består av unga och äldre, kvinnor och män, människor med en mångårig erfarenhet i moderaterna och människor som nyligen kommer från andra erfarenheter.

Att utnämna dem till en egennyttig teokrati är oförskämt framför allt mot dem, men också mot de som har valt dem.

Jag tycker att vi har hittat en bra blandning av människor.

Det behövs både erfarenhet och nya impulser i det politiska arbetet.

Jag vill också med kraft understryka att när det handlar om att förändra och utveckla politik finns inga trollerilösningar som man skakar fram ur rockärmen.

Däremot är det viktigt att komma ihåg att vi alltid kan och skall bli bättre.

Budskapet kan alltid bli tydligare och modernare. Idéerna kan alltid bli mer inspirerande. Och arbetsformerna kan hela tiden förnyas.

Men att en beståndsdel i arbetet med att förändra Sverige skulle vara systematisk utfrysning av de som inte delar bunkergängets syn på kårhusockupationen för 32 år sedan faller på sin egen orimlighet.

Bo Lundgren
Partiordförande moderaterna

Maria Borelius

Början på sidan

Om moderaterna gör ett halvknackigt riksdagsval och om Stockholmsmoderaterna regerar vidare kan det uppstå ett intressant läge i m-toppen.
Starka krafter kommer då att agera för att få bort Bo Lundgren och ersätta honom med Kristina Axén Olin.

Det kan också innebära att det Stockholmsbaserade moderata bunkergänget, som aldrig gillat Lundgren, skulle få en möjlighet att åter stärka sitt grepp över partiet.

Peter Swedenmark i Länstidningen, Östersund, citerad på SvDs ledarsida 25/8 2002

Mer om bungergänget

Förtroendekris för Lundgren
Finanstidningen 2000-02-10
Moderatledaren Bo Lundgren har drabbats av en förtroendekris, även bland partiets egna väljare. Fler svenskar vill se kristdemokraternas Alf Svensson som statsminister, och även Gudrun Schyman har bredare stöd än Lundgren. Det visar en ny undersökning som Demoskop genomfört på uppdrag av Finanstidningen.
14 procent av väljarna vill se Alf Svensson som Sveriges statsminister - klart mer än de dryga 10 procent som stöder kristdemokraterna . Svenssons stöd är historiskt: bara 13 procent vill att moderatledaren Bo Lundgren tar över som statsminister - inte ens hälften (42 procent) av moderatväljarna vill se Lundgren på posten.
Därmed tycks alltså en icke-moderat partiledare vara mer populär än moderaternas partiledare i det borgerliga lägret.
Det svaga stödet för Bo Lundgren står i stark kontrast till det grundmurade stöd som företrädaren Carl Bildt åtnjöt. Så sent som i somras utsågs Bildt till 1999 års mest beundrade svenska man alla kategorier, enligt en Sifo-undersökning. Året dessförinnan hade han överlägset störst förtroende av partiledarna, enligt samma institut.
Lundgren har inte lyckats fylla rocken efter Bildt, menar bedömare.
"Det är förvånansvärt. Det normala är att man får en smekmånad med höga siffror som ny partiledare", säger Tommy Möller, statsvetare vid Stockholms universitet.
"Lundgren har varit anonym och inte kommit ut alls i debatten i medierna. Hans parti ligger ju stabilt."
Lundgrens siffror är anmärkningsvärda med tanke på att moderaterna som parti får över 25 procent av väljarstödet, enligt Möller.
"Det här kan ha konsekvenser för den positionering som nu sker inom borgerligheten om oppositionsledarrollen. Alf Svenssons roll är väldigt stark, och den blir inte svagare av en sådan här undersökning."
Starkast stöd enligt undersökningen får statsminister Göran Persson. 22 procent vill helst se honom som statsminister. Men även den siffran är låg, menar Möller. Perssons eget parti får över 32 procent av väljarsympatierna.
"Alla som ligger under sina partiers nivåer kan sägas ställas inför ett slags misstroendevotum, för att vara lite drastisk", säger Möller. "Det normala vore att de som sympatiserar med ett parti också vill se partiets ledare som statsminister."
Persson får bara snäppet starkare stöd än vänsterledaren Gudrun Schyman, som noterar 15 procent. Bland kvinnor är Perssons stöd till och med svagare än Schymans: 20 procent av kvinnorna vill helst ha Schyman som statsminister, jämfört med 18 procent som stöder Persson. Det gör vänsterledaren till kvinnornas statsministerfavorit.
Riktigt klent stöd enligt undersökningen får folkpartiets ledare Lars Leijonborg, med 1 procent.

DN Debatt 00-01-02: Vi behöver lära av historien. Ett svagt borgerligt 60-tal, där anpassning och samförstånd alltför ofta kom före de egna idéernas kraft, gjorde att det tidiga 70-talets socialiseringsvåg inte mötte tillräckligt motstånd. En borgerlighet som då med större kraft och mod stått upp för frihetens värden skulle sannolikt ha inneburit att en del av den offentliga expansionen hade kunnat hållas tillbaka.
Skiljelinjen mellan socialdemokratisk och borgerlig politik måste manifesteras starkare. Det borgerliga uppdraget kan beskrivas som ett systemskifte - vi vill bygga ett samhälle som grundas på de enskilda medborgarna och deras fria val. Därför får borgerliga politiker inte vara rädda att säga att vår vision är en annan än socialdemokraternas välfärdsstat. Vi måste lära av historien och inte som på 60- och 70-talen anpassa oss till socialdemokratin.
http://www.dn.se/DNet/dyn/Crosslink.dyn/d,129/a,104297/t,2

Bo Lundgren, Torsdagsbrev nr 1, 23 september 1999

- En ytterligare utmaning är att se till att Sverige tar sitt fulla ansvar i det europeiska samarbetet. Det förutsätter ett fullvärdigt medlemskap i valutasamarbetet, vilket också är viktigt för en långsiktigt god ekonomisk utveckling.

På dagordningen står bland annat utvidgningen. Det är självklart att vi måste stötta våra närmaste grannar Estland, Lettland, Litauen och Polen. Och vi måste driva på så att den europeiska unionen redan i Helsingfors i december beslutar att inleda förhandlingar också med Lettland och Litauen

Bo Lundgren på DN Debatt 99-09-12
"Borgerliga banden rekordstarka"

Slutligen gäller ytterligare en viktig utmaning Sveriges roll i det nya Europa som nu formas genom EU:s utvidgning, den gemensamma valutan och framväxten av en ny freds- och säkerhetsordning.

Också i Europapolitiken finns en gemensam grund. Det var fyrpartiregeringen som förhandlade fram medlemskapsavtalet och fullföljde en tidsplan som så många då trodde var alldeles för ambitiös.

Regeringens val att ställa Sverige vid sidan när den gemensamma valutan införs har begränsat vårt lands inflytande inom den europeiska unionen och lett till en sviktande tilltro hos näringslivet till dess möjligheter att från svensk botten kunna konkurrera på lika villkor.

I dag ställs krav på att kunna presentera en politik som drar de fulla konsekvenserna av vårt EU-medlemskap för att vi också fullt ut skall kunna ta till vara medlemskapets alla möjligheter.

Detta kommer ovanpå den uppgift som följer av att Sverige under så lång tid har halkat efter andra jämförbara länder i tillväxttakt och därmed välståndsutveckling. Redan uppgiften att vända den utvecklingen kräver att gamla sanningar omprövas och nya lösningar prövas.

Hela artikeln

Bo Lundgren som nyvald partiledare om EMU

Bo Lundgren om sin bok: "När bubblan brast"
Ur Medborgaren nr 1/98

Varför har Du skrivit boken?

- Flera skäl. Under den tid vi tvingades hantera bankkrisen strävade jag efter så stor öppenhet som möjligt. Det finns all anledning att i bokform redovisa vad som egentligen hände och vilka våra överväganden var.

Ett annat skäl är naturligtvis att parallellt beskriva den ekonomiska utvecklingen i början av 1990-talet och vilka orsakerna till såväl bankkrisen som den djupa krisen i hela den svenska ekonomin var.

Kom läget i den finansiella sektorn som en överraskning når Du tillträdde som statsråd i oktober 1991?

- Nej, det gjorde det inte. Redan i september 1990 började det som kom att kallas finansbolagskrisen när Finansbolaget Nyckeln ställde in betalningarna och senare gick i konkurs. Det fanns visserligen många som hävdade att bankerna aldrig skulle kunna drabbas eftersom de hade bättre säkerheter för sin kreditgivning. Vi hade emellertid fått klart för oss redan kring årsskiftet 1990/91 att problemen var stora i statliga Nordbanken och strax innan regeringen tillträdde hade vi också fått information om problem i Första Sparbanken.

Vilka var egentligen orsakerna till bankkrisen?

- Grundläggande var den socialdemokratiska regeringens och Riksbankens oförmåga att hantera överhettningen i Sveriges ekonomi efter 1985. Regeringen hade haft möjlighet att strama åt, vilket Kjell-Olof Feldt numera ångrar att man inte gjorde, och därmed hindra spekulationsbubblan från att i vart fall bli så stor som den blev med de förödande konsekvenser det förde med sig. När man inte lyckades med det fanns det en möjlighet för Riksbanken att strama åt penningpolitiken genom att höja räntan. Så blev det heller inte. Det intressanta är att det finns en person som satt på bägge stolarna och som således misslyckades på två sätt. Erik Åsbrink, den nuvarande finansministern, var statssekreterare i Finansdepartementet och dessutom efter valet 1985 ordförande i riksbankfullmäktige.

Är Du nöjd med sättet som ni hanterade bankkrisen på?

- När åttiotalslånen väl hade beviljats fanns ingen återvändo. De bristfälliga säkerheterna som föll i värde gjorde att kreditförlusterna blev enorma. Det vi kunde göra var att se till att betalningssystemet förblev stabilt så att inte kreditförsörjningen äventyrades. I övrigt kunde vi försöka vidta åtgärder som minskade de negativa verkningarna. Vi valde att hantera problemen öppet och inte, som tyvärr skett på sina håll i Asien, skjuta dem under mattan. Jag tror att det hade betydelse för det förtroende vi fick.

- Vi använde också metoder som nu i efterhand har gjort det möjligt att få tillbaka väldigt mycket av de pengar som vi tvangs sätta in. Det känns kanske litet bittert att vi under vår tid fick sätta in ungefär 65 miljarder kronor för att rädda insättare och fordringsägare i bankerna till följd av den dåliga politik som socialdemokraterna fört under åttiotalet. Nu skördar den socialdemokratiska regeringen vinster genom att kunna återvinna en hel del av det som satsades till följd av vår krishantering.

Moderata ledamöter av Riksbanksfullmäktige - Superbunkern

Pernilla Ström i DN 98-03-21 om Bo Lundgrens bristande bubbla

Kjell-Olof Feldt

Erik Åsbrink

Bank- och Finanskrisen