News Home
Home - Index - News - Krisen 1992 - EMU - Economics - Cataclysm - Wall Street Bubbles - US Dollar - Houseprices
Det finns en myt om att att ekonomer alltid är oense.
Men så är det inte.
Man skall inte ha för stor tilltro till riksbanksledningar.
Ännu ej refuserat manus, sänt till tidskrift i Sverige
Rolf Englund 2008-08-09
Snillena i Riksbanken
Man skall inte ha för stor tilltro till riksbanksledningar.
Bank- och finanskrisen fyllde nyligen ett år och är långtifrån över. Media rapporterar om att världens största banker och försäkringsbolag redovisar mångmiljardförluster. Många av de ansvariga direktörerna har redan fått lämna sina företag, i alltför många fall skrattandes hela vägen till banken med sina gyllene fallskärmar.
Det talas om marknadsmisslyckande som om riksbankschefer och bankinspektioner inte hade funnits. Alan Greenspan betraktades tills nyligen som en närmast allvetande om än svårtolkad gud, men är nu en av ”the usual suspects”. Den tidigare dyrkan av Greenspan har smittat av sig på hans kolleger så att till och med medlemmarna av den svenska riksbankens direktion har betraktats med överdriven respekt av media.
Bankinspektionerna skyller ifrån sig, likt medarbetaren till Hans Löwbeer, som missade krisen i början på 90-talet, med orden "Det är svårt att vara olyckskorp när allt går som smort".
Ja, men det är det dom har betalt för.
Det finns en myt om att att ekonomer alltid är oense. Men så är det inte. Tvärtom är ekonomkåren ett snarast övertydligt exempel på att människan är ett flockdjur.
Detta är en förklaring, men ingen ursäkt, för de flesta ekonomers vana att byta uppfattning samtidigt. De flesta av oss minns hur så gott som alla svenska ekonomer slöt upp bakom Bildt-regeringens försök, uppbackade av Ingvar Carlssons och Mona Sahlins socialdemokrater, att försvara den fasta växelkursen.
När det sedan ledde fram ett spektakulärt misslyckande trädde en ny Riksbanksledning till, efter det att Bengt Dennis avtackats med blommor och blivit konsult hos SEB. Då bytte alla ekonomer uppfattning och kunde svära på att fast växelkurs var helt fel och att det nu gällde att ha ett inflationsmål. Det var den bästa lösningen, sade ekonomerna minst lika enhälligt som de tidigare sagt att fast växelkurs var roten till allt gott.
Riksbanken har alltså nu ett inflationsmål. Samma sak gäller för den Europeiska Centralbanken, ECB, som styr räntan inom hela EMU-området. Samma ränta i Tyskland som i Spanien, även om det nu går hyggligt i Tyskland men ohyggligt dåligt i Spanien, vars fastighetsmarknad är i fritt fall.
I USA har Fed har till uppgift att både kontrollera inflationen och se till att hålla uppe sysselsättning och produktion i landet. Men för Riksbanken och ECB är det bara uppgiften att hålla fast penningvärde, definierat på något sätt, som har delegerats till dem av de folkvalda politikerna.
Det vore således tjänstefel av Riksbanken att vid bekämpandet av inflationen ta hänsyn till om arbetslösheten hotar att bli för hög. Det har riksdagen bestämt, i största enighet, därtill uppmanad av en enig ekonomkår.
I riksbankslagen står det att målet för penningpolitiken är att ”upprätthålla ett fast penningvärde”.
Riksbankens tolkning av detta mål är att den årliga ökningen av KPI ska vara 2 procent. Kring detta mål finns ett toleransintervall på plus/minus 1 procentenhet.
- Motivet till inflationsmålet är att låg och stabil inflation skapar goda förutsättningar för en gynnsam ekonomisk utveckling, skriver Riksbanken på sin website (www.riksbank.se).
Den enkla tanken är att räntan skall höjas för att kyla av ekonomin om överhettning råder och sänka räntan för att stimulera ekonomin när arbetslösheten pekar uppåt och produktionen hotar sjunka.
Det gäller bara att kunna skilja på prisstegringar och inflation, vilket tydligen inte är så lätt för de välavlönade personerna i Riksbankens ledning. Om priset på olja och andra råvaror stiger leder det till högre priser. Men detta är en nivåhöjning av priserna och inte en höjd inflationstakt.
Vid inflation stiger löner och priser och det hela går, vid rörlig växelkurs, jämnt ut (om man bortser från att låntagarna vinner och spararna förlorar, givet att de har bundna räntor).
Detsamma gäller även när priset på t ex olja går upp. Konsumenternas förluster motsvaras av producenternas vinster. Men haken för oss är att det är vi i Sverige som är förlorarna medan vinnarna är i Norge eller Ryssland och andra oljeländer. De svenska konsumenterna får mindre att handla andra varor för när de har betalat högre priser för bensin och olja. Det betyder att stigande oljepriser har en deflatorisk, inte inflatorisk, inverkan.
- Elementärt, min käre Watson, säger Du kanske, med all rätt.
Men det har inte snillena i Riksbanken velat inse. Den 3 juli i år presenterade Riksbanken sin Penningpolitiska rapport (tidigare benämnd inflationsrapport). Där skrev man att
”De kraftiga prisuppgångarna på livsmedel och olja riskerar att leda till att andra priser stiger för snabbt. Riksbankens bedömning är därför att räntan behöver höjas nu och ytterligare ett par gånger under året för att föra tillbaka in?ationen mot målet på ett par års sikt.”
Medskyldig är Lars Heikensten som var riksbankschef under åren 2003-2005.
I Nerikes Allehanda den 11 februari 1993 kunde man läsa följande tragikomiska intervju.
”Förre finansrådet, nuvarande chefsekonomen vid Handelsbanken, Lars Heikensten:
- På finansdepartementet uppfattade vi inte att de kraftiga prishöjningarna på fastigheter kunde leda till något problem.
- Det var en brist i signalsystemet. Finansdepartementet tittade inte alls på problemet. Själv ägnade jag mig åt transfereringssystemen, säger Heikensten, och drar slutsatsen att den politiska apparaten inte är fulländad.”
Heikensten uttalade sig i Dagens Nyheter den 1 oktober 1992, några veckor före sammanbrottet och försvarade ett fasthållande vid den fasta växellkursen.
- Effekterna på samhällsekonomin av en begränsad period - några veckor, kanske en månad - med mycket höga räntor är enligt min mening betydligt lättare att fördra än de troliga konsekvenserna av en eventuell devalvering... Det finns ingen anledning att kasta in handduken i kampen om kronan. Förutsättningarna att få svensk ekonomi på fötter under de närmaste två åren är goda. Samtidigt är de negativa effekterna av en devalvering mycket stora.
Sedan devalverades kronan och ekonomin vände i sinom tid uppåt. Hans felaktiga analys bestraffdes inte, utan blev tvärtom en språngbräda till posten som Riksbankschef. I september 2005 avgick han i förtid, då han av finansminister Pär Nuder blivit erbjuden att bli ledamot av Europeiska Revisionsrätten, som övervakar EU:s budget på drygt 100 miljarder euro, runt 1000 miljarder kronor. Enligt SvD Näringsliv 4/8 2008 tjänade han 204 000 dollar (1,2 mkr) förra året.
Det lönar sig att vara lojal, snarare än kompetent.
Det är väl därför de svenska ekonomerna går i flock.
För fler bra artiklar av Rolf Englund
Klicka här