Skillnaderna mellan olika invandrargrupper är mycket stora när det gäller brottslighet.
– Från vissa länder kommer den intellektuella eliten, akademiker och liknande. I de fallen blir brottsligheten lägre.
Från andra länder kommer människor från väldigt fattiga och socialt utsatta sfärer av samhället. I de fallen är brottsligheten högre.
Jerzy Sarnecki, DN 12/12 2005 i anledning av Rojas
Frågan om hur brottsligheten ser ut bland invandrargrupper i Sverige har ansetts mycket kontroversiell. Mauricio Rojas misstänker att Brå kommer att mörka vissa uppgifter som anses vara för känsliga för publicering.
På onsdag presenterar Brottsförebyggande rådet rapporten "Brott bland svenskar och invandrare". Den visar att invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. För grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt, är siffran 300-400 procent. Men samtidigt som invandrare från vissa länder inte alls begår brott oftare än infödda svenskar gör invandrare från andra länder det i mycket stor omfattning. Det är bara olikheterna i invandrarnas sociokulturella arv som kan ge en tillfredsställande förklaring till skillnaderna i brottsbelastning mellan olika invandrargrupper. Ämnet har ansetts vara tabu, men måste nu komma upp till ytan, skriver folkpartiets integrationstalesman Mauricio Rojas.
Birgit Friggebo dömer ut kosovoalbaner som snattare, "kanske av tradition eller så" och Mona Sahlin dömer ut svensk kultur, "midsommar och sånt", som tönteri.
Jonathan Friedman, Ingrid Björkman, Jan Elfverson, Åke Wedin: Exit folhemssverige – en samhällsmodells sönderfall.
Sundsvalls Tidning 2005-10-03
BORGERLIGHETENS VAL Bryt med socialismen
Mats Linder,SvD 9/12 1998
Den tunna boken har åtta författare, en brokig skara. Borgerlighetens val (Timbro) ser anspråkslös ut. Titeln är anspråkslös. Bakom detta döljer sig den hittills viktigaste publikationen för självprövning efter en havererad valrörelse.
Det är tyvärr självklart att initiativet inte är partistiskt. Borgerlighetens främsta formella företrädare har redan utfärdat sig fribrev, givit styrelsen ansvarsfrihet och bokfört förlusten som force majeure. När Borgerlighetens val i går presenterades hade en av skribenterna, Mauricio Rojas, tilldelats en av huvudrollerna. Han menade att det inte var att borgerligheten förlorade valet utan hur den förlorade det, som var det största misslyckandet.
Borgerligheten hade inget projekt, ingen idé eller vision, inget alternativ till det socialdemokratiska projektet, välfärdsstaten. Ett misslyckande av den typen hade varit begripligt om det skett 1976. Men 1998. Sju år efter det att borgerligheten vunnit en valseger på den mest ideologiska oppositionspolitiken på fem decennier. När moderaterna året före valet inkasserat 35 procent i opinionsstöd. Halvtannat år efter det att moderaterna publicerat Land för hoppfulla, som Rojas kallar för "ett av de mest lovande och modiga politiska dokument som den svenska borgerligheten någonsin har producerat".
Men därefter följde en obegriplig ideologisk reträtt. Som sammanföll med minskande stöd. Man anpassade sig till socialdemokratisk problembeskrivning, debatterade välfärdsstaten på deras villkor, tog sin tillflykt till diskussioner om teknikaliteter, försökte vinna genom att inte utmana, vilket ledde till att man ingenting vann.
Även debatten efter valet kallar Rojas för en katastrof. Symtomatiskt är att moderata analysgruppens ledare har reflekterat över att det blev "för mycket förnyelse" i valrörelsen. Borgerligheten har inte ens givit en signal att den skall försöka bättra sig.
Enligt Rojas måste vi våga säga: "Vi vill inte ha välfärdsstaten." Annars är borgerligheten dömd att förlora. Välfärdsstaten är socialdemokraternas projekt, och rattas bäst av dem.
Säger vi att vi vill "fixa människornas liv" (en fras som antyder att sagesmannen själv är mer än människa), fast på ett annat sätt, då är vi socialdemokrater. Rojas pekade ut en annan av Borgerlighetens vals författare, nyblivne MUF-ordföranden Gunnar Strömmer, som ansvarig för eftervalsdebattens viktigaste inlägg, där samtliga sju partier benämndes som socialdemokratiska och Strömmer uppmanade till en satsning på idéerna snarare än på makten. För Rojas innebar en sådan satsning, kanske paradoxalt, att borgerligheten verkligen kan göra anspråk på makten.
Det är förmågan att formulera en ny borgerlig social- eller solidaritetspolitik, och förmågan att förankra ett systemskifte i hela samhället, som avgör borgerlighetens framtid. En uppgift som inte kan nödlösas på några månader före valet år 2002. Förvandlingen behövs nu, och behöver vara genomgripande.
Rojas fundamentala kritik mot borgerligheten finns också hos de andra skribenterna i Borgerlighetens val. Det finns också en gemensam syn på vägen ur moraset, partiernas förstockade struktur och brist på anknytning till det civila samhället. Partiföreträdare med minsta insikt om egen ohälsa bör läsa boken. Det bör förresten de andra också göra.