Home - Index -
News - Krisen 1992 - EMU - Cataclysm -
Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Biggles - HSB - Löntagarfonder
- Skuldkrisen -
webtips -
Links - Contact
"Halal-tv"
Man intervjuade Mona Sahlin och hon lät som vanligt som om hon läste högt ur en barnbok.
Niklas Wahllöf, DN Kultur 5/11 2008
"Halal-tv" var uruselt.
Inte för premiärprogrammets ämne (klass), inte för att "Halal-tv" leds av tre kvinnor med huvudduk. Big deal.
Utan för att en stor tevekanal åter har bestämt sig för att göra ett program som är en skymf mot tittarnas intelligens.
SvD mosar Mona 21/8 2007
I Dagens industri (20/8) kommenteras den förtroendemätning som Sifo gjort, där 47 procent säger sig ha störst
förtroende för fredrik Reinfeldt som statsminister, medan bara 32 procent hyser störst förtroende för Mona Sahlin.
Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid göteborgs universitet, säger:
”Mona Sahlin har bara varit med i matchen i ett halvår. Hon är fortfarande oprövad, väljarna har ingen bild av hennes
kompetens eller kraft”.
Vi ställer oss frågande. Sahlin kom in i riksdagen som 25-åring 1982, och har sedan dess varit arbetsmarknadsminister, vice statsminister, biträdande näringslivsminister, jämställdhetsminister, integrationsminister samt samhällsbyggnadsminister.
Kan det inte vara så att väljarna har en utmärkt bild av hennes kompetens?
Henrik Berggren, DN:
Både Sahlin och Reinfeldt är ofta antiretoriska i sin stil, de läser packlistor snarare än fångar åhörarna med berättelser, metaforer och bilder. Reinfeldt framstår som en vänlig men korrekt tjänsteman från bilbesiktningen som talar om att man nog borde hålla ett öga på bromsoljan. Mona -man måste liksom säga Mona - skapar å andra sidan en avspänd känsla av att hon sitter hemma vid köksbordet trots att hon manar till hård kamp mot ojämlikhet och sociala orättvisor.
Det sägs då och då att det inte längre finns några Stora Berättelser inom litteraturen och att författarna numera skriver antingen deckare eller halvdokumentära skvallerromaner. Något liknande tycks ha hänt inom politiken. Lättrefererade förslag om reformer som paketeras med hjälp av en suggestiv inramning har slagit ut mer ambitiösa försök att ta grepp om samtiden och peka ut en rörelseriktning framåt.
Kanske ska man inte beklaga sig. Det finns goda skäl att vara misstänksam mot alltför visionära politiker som tror sig ha historien på sin sida. Frågan är bara vad som händer med både politik och litteratur om det verkligen är sant att berättelsen är död.
Mona Sahlin är ingen stor talare. Man saknar redan Göran Persson.
Danne Nordling Danne Nordling 13/6 2007
Det finns inte så mycket att säga om Mona Sahlins framträdande i Almedalen.
Arbetarledaren lade inte fram ens en antydan till ny handlingsstrategi för socialdemokraterna. För många måste det ha blivit en besvikelse. En ungdomssatsning i form av vad som rimligtvis måste ses som ungdomsgårdar är inte vad man väntade.
Mona Sahlin kanske inte är en riktigt seriös politiker?
Danne Nordling 9/7 2007
Almedalsfolket borde ha åkt tåg i veckan. Där hittade jag nämligen något riktigt intressant i SJ-publikationen Kupé. Stor intervju med Mona Sahlin med ett leende som Meg Ryan, med ring på tummen (!), iförd jeanskjol och snyggare plåtad än jag kan minnas att jag sett henne tidigare, men det intressanta var varken jeanskjol eller leende utan hennes prioriteringar av de allra mest viktiga frågorna just nu:
1) Likställ äktenskapen oavsett kön. 2) Stoppa utförsäljningen av hyreslägenheterna. 3) Massiv utbyggnad av vindkraften.
Lars Weiss Kolum DN 17/7 2007
Mona Ingeborg Andersson föddes den 9 mars 1957 i Sollefteå, rakt in i arbetarrörelsen.
Pappan Hans Andersson var föreståndare på olika ungdomsvårdsskolor, sedermera bostadsexpert i socialdemokraternas partistyrelse,
ordförande i Nacka arbetarekommun och sakkunnig hos statsminister Ingvar Carlsson.
Sydsvenskan
Mona Andersson föddes i Sollefteå men har nästan hela livet bott i Nacka söder om Stockholm.
Pappa var också s-politiker och Mona tillbringade stora delar av ungdomen i SSU.
Om den unga politikern Mona Sahlin berättades också att hon varit ordförande i Barbieklubben och att hon blev FNL-are vid tretton.
Hon var bara 25 när hon kom in i riksdagen 1982.
Hon blev arbetsmarknadsminister 1990 och två år senare partisekreterare.
DN 18/1 2007
Några faktorer försvårar för Mona Sahlin ...
En faktor är den falska föreställningen att Sveriges goda ekonomi är en följd av Göran Perssons traditionalistiska tid som statsminister, inte av strukturreformerna under Ingvar Carlsson och Carl Bildt.
Hans Bergström 6/2 2007
- Den nya arbetsmarknadsministern Mona Sahlin fick till sin överraskning
veta att hon skulle inleda sina karriär med att sätta ihop lagar som
förbjöd fackföreningar att förhandla och löntagare att strejka.
Men hon gick till verket utan att visa någon större sinnesrörelse.
Kjell-Olof Feldt, Alla dessa dagar pocketutpplagan, sidan 458
När Mona Sahlin som nybliven arbetsmarknadsminister tilldelades uppgiften att låta skriva en lag som förbjöd fackföreningar att förhandla och strejka var allt klappat och klart.
Kjell-Olof Feldt, DN Debatt 16/1 2007
Sammandrag ur Mona Sahlin: Med mina ord,
Rabén
Prisma, 1996
För motsvarande beskrivning i "Ingvar Carlsson - Erlanders sista pojke, klicka här
Sent den kvällen gick vi till Rosenbad över bron från riksdagshuset, Det var Ingvar, Allan, Ingela Thalén, Jan 0 Karlsson, Leif Pagrotsky och jag.
Ingen journalist i sikte. Val uppe i Rosenbad får vi vänta, för “de andra” sitter i möte inne hos statsministern. Ingvars gamla rum. Vi väntar och väntar. Till slut kommer de ut och skakar hand med allvarliga miner. Alla sätter sig i regeringsrummet.
Ingvar så långt bort från statsministerns plats han bara kan. “Hans” plats. Alla är där - utom Bildt själv. Vi väntar igen och till slut kommer han in i rummet, tittar inte ens åt Ingvars hål1, skakar ännu mindre hand, slänger ned sin 1ånga kropp i stolen och säger något i stil med att “Nu skall vi spara nuffror”. Hjälp, tanker jag. Vad gör karln? Har han inte fattat någonting?
Ingvar blir svart i ansiktet, harklar sig och säger att vi nog först vill ha klarlagt om det är socialdemokratin de vill samtala med /och inte Ny Demokrati/.
Sådan var stämningen den kvällen, och inte blev det
bättre av att Anne Wibble hela tiden satt och sa: - Nu är det x
timmar kvar tills marknaden öppnar, och vi måste vara klara.
Så fort diskussionen hade pågått en stund begärde
hon ordet och upprepade: - Nu är det bara x timmar kvar. Det höll
på att reta oss alla till vansinne.
Och det var inte heller speciellt konstruktivt, kan man tycka. Vi mer eller mindre bodde i Rosenbad i flera dygn. Satt i förrummet till regeringsrummet. Sov på golv och soffor någon minut ibland. De andra kånkade emellanåt in mackor och pizza till sig själva, men vi fick inget. Till slut minns jag att Olle Wästberg och Peter Örn, som fanns i bakgrunden, kom in till oss med några pizzabitar. Början till det goda samarbetet med Folkpartiet? Gott var det i alla fall. Och Peter Örn är en av de absolut trevligaste människor jag någonsin träffat. Tank om han hade blivit partiledare för Folkpartiet!
På ett av moderaternas rum satt det en lapp: “Sossefri zon. OBS”. Inte var det speciellt tillitsfullt mellan oss. Överhuvudtaget kan det inte nog understrykas vilken viktig roll Bengt Westerberg spelade under dessa överläggningar. Och hur arrogant och odräglig Carl Bildt var.
Nätterna och dagarna flöt in i varandra och det blev helt absurt ibland. Som när vi framhärdade i att det inte fick bli något vårdnadsbidrag om vi skulle medverka. Vi ansåg att det vore helt förödande att minska sjukersättningar, höja pensionsåldern och samtidigt föreslå nya och kontroversiella reformer. Det gillade inte Alf Svensson, som hotade att lämna regeringen. Bildt kom till slut in till Ingvar och undrade om han kunde hjälpa till att övertala Alf Svensson att inte lämna regeringen!
På måndagskvällen sitter vi i våra lokaler i riksdagshuset tillsammans med Ingvar och Bengt Westerberg. Jag vet inte hur kontakterna mellan Bengt och Bildt var den kvällen, men klockan ett på tisdagsmorgonen är vi klara. Då har Bengt satt sig vid en skrivmaskin för att skriva ut det sista på papper.
Ganska snart märktes dock att insatserna inte hade räckt för att övertyga omvärlden om att Sverige hade kontroll över ekonomin. Det var mycket som låg oss i fatet, inte minst vår devalveringshistoria. Och dessutom tycker jag att moderaterna i regeringen gjorde allt för att sabotera. Bo Lundgren, Per Unckel och Per Westerberg gjorde uttalanden om att uppgörelsen minsann inte gällde deras områden. De var odrägliga.
En dag när jag var i Göteborg ringde Ingvar och sa att nu var det nog dags igen. Jag åkte direkt till riksdagshuset och till nya överläggningar. Allan var utomlands, så Ingvar och jag gick till Rosenbad denna gång, tillsammans med Jan 0 Karlsson och Leif Pagrotsky. Kvällen inleddes med en föredragning av Bengt Dennis, riksbankschefen.
Budskapet var klart och tydligt. Den stora uppgörelsen hade
bemötts med stor respekt på grund av sin politiska betydelse, men
det hade vuxit fram en allt större osäkerhet om dess ekonomiska
innehåll. Valutautflödet hade ökat, allt fler
“aktörer” litade inte på att Sverige skulle klara av att
hålla fast vid växelkursen.
Räntevapnet var borta (i och
med räntehöjningarna på 500 procent) och det måste till
ett försök att under natten skapa ett politiskt förtroende
för att visa att vi stod fast vid växelkursen. Det skulle bli dyrt,
men var ändå vart ett försök.
Diskussionen mellan oss vid bordet blir lång. Ingen är säker, utan alla famlar efter svar på frågan om vad vi bör göra. Kl 04.00 samlas vi åter efter diskussioner var och en i sin grupp. Valet denna gång står mellan att ingenting göra, alltså att ge upp den fasta kronkursen och an en gång devalvera oss ur krisen, och att komma med en ny krisuppgörelse.
Devalvera vill ingen i detta läge. De nya överläggningarna känns som en naturlig fortsättning på den första stora uppgörelsen, som uppenbarligen inte räckt till. Men innehållet i denna andra krisuppgörelse var vi djupt oense om.
Alternativet då var att slappa växelkursen, alltså devalvera. Efteråt sa många att det borde vi ha gjort redan då, men jag hörde till dem som var övertygad om att vi gjorde rätt som höll fast vid kronkursen.
Vi såg riskerna med att inflationen skulle skjuta fart, att reallönerna skulle sänkas, att alla med utländska lån skulle få stora problem, att räntan skulle fastna på en hög nivå och att vägen tillbaka till full sysselsättning skulle bli oändlig.
Kritiken blev också hård från fackföreningsrörelsen. Och delar av den kritiken retade mig oerhört. Den handlade mest om de två borttagna semesterdagarna. Jag tyckte att man helt hade förlorat proportionerna. Här var hela ekonomin i gungning, jobben hotade och faktiskt demokratin satt på spel… och det enda vi hörde var gnäll för att två semesterdagar försvann.
Överhuvudtaget var det jag som i egenskap av partisekreterare än en gång fick klä skott för den förda politiken, särskilt i kritiken från facket. Det var jag som fick gå till LO och redogöra för krisuppgörelserna och ta debatterna. En artikel i Örebro-Kuriren den 20 oktober 1992 inleddes med orden:
Socialdemokratins nya ansikte står där i svarta tajta byxor och en blå bomullskavaj framför ett 70-tal arbetslösa på Fenix i Örebro.
Mitt i detta allvarliga läge recenseras mina kläder i ett politiskt reportage! Suck.
Nu ere lucköppning
SvD-ledare 99-12-01
Det finns något både storslaget och lätt sjaskigt över henne. Å ena sidan överlever hon allt: mediedrev, hatkampanjer och privata tragedier (som hon i och för sig gjort offentliga), å andra sidan tycks hon vara närmast patologiskt slarvig.
Hon uppträder okonstlat och precis lagom illa klätt och pratar med sin något nasala röst, en slangig och grammatiskt inkorrekt svenska. En pr-byrå kunde inte ha hittat på ett bättre och mer säljande koncept. Hon är fru Sverige, som enligt egen utsago hellre äter falukorv än entrecote, en politikens Lill-Babs. En kvinna man älskar att hata, men som med en påträngande, svårförklarlig charm, som likt en Goldfingerlaser skär igenom allt, är omöjlig att helt avfärda.
Med kamikazepilotens döds-förakt envisas hon med att lägga räkningar oöppnade längst ner i byrålådan och hoppas att de skall försvinna av sig själva. Sådant leder förstås till kronofogden, betalningsanmärkningar och journalister som frågar.
Det var hon som införde kändiskvoten i statliga kommittéer, vilket många andra ministrar tagit efter. Hon hade personlig tränare när det var som mest inne och passade förstås på att exponera det hela i Expressens helgbilaga, och hon finns sedan länge på Micael Bindefeids finaste partylista. Det enda denna fullblodspolitiker med sin osvikliga pr-känsla och välutvecklade maktlystnad saknar är en idé om vad hon egentligen skall använda sin makt och sitt inflytande till.