Rörelsens onda genius
Svante Nycander
Rolf Englunds böcker om löntagarfonderna
News Home
Home - Index -
News - Krisen 1992 - EMU - Cataclysm -
Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Biggles - HSB - Löntagarfonder
- Skuldkrisen -
webtips -
Links - Contact
Bert Lundin
Han ångrar inte att han tackade nej till att bli LO-ordförande och statsråd
Som pensionär har han ägnat sig åt att bygga upp den mekaniska verkstaden på Skansen,
och det är där vi träffas för att tala om hans bok, "Ett liv i Metall".
Cecilia Jacobsson, DN 11/3 2007
Hans äldre bror fick studera, "han var ju äldst", och den yngre också, "det hade blivit bättre tider då". Men mellanpojken Bert fick kompensera sin brist på skolgång med Hermodsbrev och förbundets fackliga kurser.
Fackföreningsrörelsen kritiseras nu för att ha gjort fel som slog in på lagstiftningens väg under 1970-talet i stället för att fortsätta göra upp om kollektivavtalslösningar. Men Bert Lundin menar att det var nödvändigt. Arbetsgivarna vägrade ge ifrån sig ens ett uns av makten - medan Olof Palme och s-regeringen sträckte ut en hjälpande hand till fackföreningsrörelsen.
Han ägnar ett helt kapitel åt löntagarfonderna, som få vill förknippas med i dag. Även de tog form i en motion från Metall, författad av utredningschefen Allan Larsson. Men idéerna fanns redan tidigare, och det fanns viss förståelse på arbetsgivarsidan (hos Hans Werthén och Tore Browaldh) liksom i centern och folkpartiet.
- Det blev ju inte så mycket av det till slut, konstaterar Bert Lundin, som tycker att det är gåtfullt att frågan så dramatiskt kunde dela nationen.
Andra har beskrivit det som att facket drabbades av maktberusning och föste den socialdemokratiska regeringen framför sig mot avgrunden.
Gick ni för långt i kampen för löntagarfonderna?
- Det är möjligt. Men inte tycker jag det.
DN:s förre chefredaktör Svante Nycander har beskrivit Bert Lundin som "rörelsens onda genius" i löntagarfondsfrågan.
- Det tyckte jag inte om. Jag blev förbannad.