Home - Index -
News - Krisen 1992 - EMU - Cataclysm -
Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Biggles - HSB - Löntagarfonder
- Skuldkrisen -
webtips -
Links - Contact
Om staten drar ned BNP med säg en procent, för att "spara pengar", så
kan staten inte i en lågkonjunktur öka BNP med en procent genom att
pytsa ut pengar i ekonomin.
Nils-Eric Sandberg 1/2 2007
Bäckströms resonemang missar huvudkritiken mot det statliga sparandet.
Vad kan vi lära av kraschen?
Bank- och fastighetskrisen 1990-1993
SNS 2005 Nils-Eric Sandberg (red.)
Ett reptrick i ECB
Nils-Eric Sandberg i DN 2000-04-28,
utdrag
Euron har fallit mot dollarn, nästan 20 procent sedan valutan startade den 1 januari 1999. Det här har skapat oro inom åtminstone regeringarna i Euroland.
På torsdagen höjde ECB, den europeiska centralbanken, sin styrränta med en kvarts procentenhet. De internationella pressen har på sistone speglat en diskussion om huruvida ECB skulle höja räntan för att driva upp kursen på euron.
ECB har ett inflationsmål: banken ska hålla inflationstakten inom Euroland på högst 2 procent. Enligt teorin och debatten bidrar en fallande valuta till att driva upp priserna. Importen blir ju dyrare.
Men: EU:s totala import från omvärlden är relativt liten, omkring 10 procent av den samlade BNR (Jämför med Sverige, som ligger på 35 procent!) Alltså ger fallet i euron ett relativt litet bidrag till inflationstrycket inom EU
Vidare: Centralbanken kan styra en av tre variabler: inflationstakt, ränta, eller växelkurs - men endast en av dessa tre.
Kommentar RE: Detta har NES med sin sedvanliga envishet upprepat i decennier. Men Feldt, Bildt & Co. verkar inte ha lyssnat. Därav det lika tappra som misslyckade kronförsvaret. Därav den svenska ekonomins uppgång och fall. Jag tog mig friheten att påpeka detta vid ett seminarium i Rosenbad.
Om ECB skulle ge sig in på att styra eurons växelkurs måste banken ge upp inflationsmålet. Och det går inte, ty inflationsmålet finns i stadgarna.
Varför har euron fallit mot dollarn? Svaren är två.
Först: dollarn har stigit, som reflex av styrkan i den amerikanska ekonomin. Den prognosticerade tillväxten är bortåt dubbelt så hög i USA som i EU. Skiftet i växelkurserna blir därmed primärt en följd av dollarns styrka, inte eurons svaghet även om växelkursdiagrammen kan tolkas på två olika sätt, beroende på vilket budskap läsaren har mest intresse av.
Sedan: Långsiktigt ska en valuta spegla ekonomiska fundamenta - alltså produktiviteten, i reala termer. Och i det perspektivet är dollarns uppgång mot euron helt logisk. Produktiviteten stiger snabbare i USA. Vidare är en större andel av den arbetsföra befolkningen i USA sysselsatt än i EU. Som en följd av detta flödar investeringskapital från EU till USA, motsvarande 6 procent av EU:s BNP.
Om regeringarna inom Euroland, och EU, vill ha en starkare valuta, måste de avreglera sina ekonomier, sänka skatterna, göra arbetsmarknaderna mer flexibla, och därmed få upp tillväxten.
Att höja räntan kommer bara att bromsa tillväxten.
Nils-Eric Sandberg i DN 98-09-15
”Myt och fantasi om nittiotalets kris”
Den borgerliga regeringen förstörde statsfinanserna 1991—94 med “gigantiska skattesänkningar”. Den socialdemokratiska regeringen har återställt budgetbalansen och därmed fått ner räntorna.
Detta är huvudbudskapet från en rad socialdemokratiska statsråd. Det är också huvudtanken i den amerikanske finansanalytikern Joe Rosemans artikel på DN Debatt 13/9. Han beskriver den borgerliga minoritetsregeringen 1991 - 94: “Den avsaknad av konsekvent politik som blev följden förde Sverige till randen av ekonomisk avgrund.” Han tillägger att kronkurs och räntor var förbluffande instabila, att “en stor del av banksektorn måste tas omband av staten”. När socialdemokratin återkommit har växelkursen stabiliserats, räntorna fallit och bankerna återprivatiserats.
Först Joe Roseman.
Att räntor och valutakurser var instabila efter 1991 var inte unikt för Sverige. Marknaderna var turbulenta över hela Europa, utom i Tyskland och Benelux. Oron startade i början av september 1992 med att Finland släppte marken fri. EU tvingades vidga den maximala spridningsmarginalen för valutorna i växelkurssamarbetet ERM från 2,25 till 15 procent. Sverige var inte med i ERM.
Bankerna förlorade pengar. Det gjorde bankerna också i Finland, Norge, Danmark, England, Frankrike, Italien, Spanien; nästan hela Västeuropa utom Tyskland gick genom en fastighets- och finanskris.
Finland och Norge förstatligade en stor del av bankerna. Men inte Sverige. Nordbanken övertog Gota, och staten löste ut den lilla minoriteten privata aktieägare i Nordbanken.
Roseman hävdar att “den statsägda delen av banksektorn i stor utsträckning har återlämnats till den privata sektorn”. Vad som hänt är att de fastigheter som Nordbanken tog i pant i huvudsak sålts; staten har fått tillbaka det mesta av ägartillskottet till banken.
Rosemans uppgifter tyder på att har han dåliga kunskaper om svensk ekonomi i allmänhet och om krisåren i synnerhet.
Räntor och valutakurser bar stabiliserats och budgetunderskott reducerats i alla västeuropeiska länder — inför starten av EMU. Sverige har här gått i takt med omvärlden.
Nittiotalets kris grundlades tidigt. En hastig rekapitulation:
1971 skärpte Gunnar Sträng kraftigt progressionen i skatteskalorna. (Han fattade besluten själv; han såg skatter och ekonomisk politik som sin ensak - han var ju finansminister - och det skulle ingen annan lägga sig i.) Alla, även LO-grupperna, flyttades snabbt upp i högre skatteskikt när lönerna steg. Facken reagerade med att driva igenom stora lönelyft. Ovanpå det dubblade jämviktsriksdagen löneskatterna. Följden blev att arbetskraftskostnaderna i industrin steg de tre åren 1974—76 med 70 procent.
Under de åren höll vi fast växelkurs mot D-marken (eftersom vi deltog, på associationsbasis, i EG:s växelkurssamarbete “Ormen”.
Följ den blev givetvis enorma förluster i de svenska exportföretagen. Den logiska utvägen vore att sänka löneskatterna. Det ville eller vågade den borgerliga regeringen inte göra. Den devalverade i stället, fyra gånger. Socialdemokraterna kritiserade devalveringarna våldsamt. Så snart de återtog makten, 1982, devalverade de med 16 procent.
Så kom den unika högkonjunkturen på åttiotalet. Snart var devalveringsvinsten förbrukad och industrin närmade sig en ny kostnadskris. Men då hade alla — facket, företagen, omvärlden — lärt sig att om det blir en kostnadskris kommer Sverige att devalvera.
Det var de förväntningarna om en ny devalvering som 1990 snabbt höjde räntorna med bortåt 50 procent.
När sedan prisstegringarna upphörde fick vi en räntechock: den korta realräntan steg från drygt 1 till drygt 10 procent. Den var den chocken som slog ut en lång rad mindre företag och gjorde investeringar näst intill omöjliga.
Det som startade denna kedjereaktion var just de sanslösa skattehöjningarna i början av sjuttiotalet.
Budgetunderskottet blev de tre åren 1992—94 i genomsnitt 200 miljarder per år. Varför?
De höga utgifts- och skattekvoterna gör den svenska budgeten extremt känslig för konjunkturvariationer. OECD:s ekonomiska sekretariat liar räknat ut att om tillväxten varierar en procent hamnar nästan tre fjärdedelar av detta i budgetsaldot. När konsumtionen viker minskar intäkterna från momsen. När arbetslösheten stiger forsar pengarna ur statsbudgeten.
Ty: det vi kallar arbetslöshetsförsäkring är ett rent skattefinansierat bidragssystem. Staten betalar 95-98 procent av kostnaderna. Om vi haft en i huvudsak privat arbetslöshetsförsäkring skulle kostnaderna ha slagits ut över ett stort antal konton i den privata sektorn, och budgetunderskotten blivit lägre.
Och de gigantiska skattesänkningarna?
Enligt finansdepartementets beräkningar uppgick sänkningarna, netto, till 6-7 miljarder kronor under de tre åren. Det motsvarar 1 procent av de samlade underskotten.
Kommentar RE: Observera att Nils-Eric Sandberg inte nämner att det finns en nyligen utkommen utredning - Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? SOU 1999:150 - som behandlar saker som borde vara relevanta vid besvarande av frågan om vad som har hänt - och nu händer - med Sveriges ekonomi.
Investors are not even aware of their incapacity to take action to prepare for a sharply declining market.
Herding is a natural instinct
Doug Wakefield, August 25, 2005
Robert Prechter’s book, The Wave Principal of Human Social Behavior and the New Science of Socionomics, allowed me to understand why all investors, including myself, have such a difficult time preparing for future investment opportunities and spend most of their time reviewing the most recent numbers on their quarterly statements.
The basal ganglia controls the brain functions that are instinctive, such as the desire for security, the reaction to fear, the desire to acquire, the desire for pleasure, being accepted in our social circles, and even choosing our leaders. More pertinently, this area of the brain controls behaviors such as flocking, schooling, and herding. The limbic system is the seat of emotions and guides behavior required for self preservation. It operates independent of our reasoning capabilities, and therefore, has the capacity to generate out-of-context, affective feelings of conviction that we attach to our beliefs regardless of whether they are true or false.
Since herding is a natural instinct, and money decisions are one of the most emotional charged areas to handle, then it only makes since that, without understanding the power of these instincts, investors are not even aware of their incapacity to take action to prepare for a sharply declining market. (As an aside, if you still have a hard time believing that the markets could decline sharply, read my articles, “Surfing the Tsunami” and “An Asset Allocator’s Nightmare.”) So let’s examine the herding behavior in the laboratory of life through the lens of history; let’s look at a period when men and women got caught up in irrational, and thus detrimental, behavior. The year was 1719. The country was France. The event would come to be known as “The Mississippi Scheme”.
Ur DN-ledare 1998-06-26
”Mirakelekonomin stagnerar
– Japan har fått en prisbubbla – som så många andra
länder”
Japan fick i slutet av åttiotalet en prisbubbla. Tillgångar, särskilt mark, hade stigit våldsamt i pris. Uppgången finansierades främst med lån. En rad företag satt snart med stora skulder. Och omkring 1990 brast plötsligt bubblan. Prisuppgången saktade av och vände i en nedgång. Markvärdena har fram till nu fallit med 80 procent. Den förväntade avkastningen uteblev, och skulderna kunde inte betalas. Följden blev att finanssystemet förlamades.
Vi har ingen anledning att kritisera den japanska ekonomin, på den här punkten. Inte alls. Samma prisbubbla med efterföljande kriser i fastighetssektorn och finanssystemet uppstod i en rad andra länder - Finland, Norge, Danmark, Sverige, delvis England och Frankrike, Spanien. De amerikanska sparbankerna gick på en förfärlig smäll.
Skillnaden är att särskilt i de nordiska länderna ingrep centralbanker och regeringar och injicerade nytt kapital i finanssystemet, dock först efter konkurser och rekonstruktioner.
Sådana prisbubblor är inte okända. Den amerikanske ekonomhistorikern Kindleberger har i sin bok “Manias, Panics and Crashes, a history of financial crisis” kartlagt en lång rad, från 1648 och framåt.
Sverige fick en prisbubbla 1907, en annan under slutet av första världskriget. USA fick sin värsta och mest kända från 1929.
Bubblorna drivs vanligen upp med hög belåning men beror i sista hand på att framtiden är okänd: ingen vet på förhand om och när en förväntad pris- och inflationstrend ska brytas.
Se även: Bonfire of the insanities The Economist, September 25, 1999
Hans Bergström i DN 2000-03-16 Göran Persson och humlan Sverige