Home - Index - News - Krisen 1992 - EMU - Cataclysm - Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Biggles - HSB - Löntagarfonder - Skuldkrisen - webtips - Links - Contact

www.internetional.se/ehpmoney.html

Det misslyckade kronförsvaret hösten 1992
Ur SOU 1999:150 Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?
sid 263-274.

Flera länder devalverade i valutaoron hösten 1992, bland annat Finland och Italien, men i Sverige hade politiker och ekonomer slagit fast att vi nu var ett hårdvalutaland, och i ett sådant devalverar man inte. När pundet föll i september 1992 borde detta ha varit en mycket stark varningssignal att släppa kronan fri, om inte pundet klarade valutastormen så var det väldigt lite som talade för att kronan skulle kunna klara den.

Detta ser vi alla i efterhand, då var det inte lika många som såg det, bara en handfull ekonomer som Rudolf Jalakas, Clas Wihlborg, Rolf Englund, Sven Rydenfelt, LO-ekonomerna, Dag Rolander/Carl Hamilton (ej Carl B).
Enligt DN:s chefredaktör Hans Bergström ifrågasatte även Assar Lindbeck den fasta växelkursen vid ett seminarium, dock inte i den allmänna debatten.
Hade Lindbeck som tongivande svensk ekonom kritiserat fastkurspolitiken tydligare så hade man möjligen tvingats släppa kronan tidigare.

Det fanns också andra än ekonomer - Harry Schein, professorn statskunskap Jan-Erik Lane, finansmannen och förläggaren Thomas Fischer samt Arbetets dåvarande chefredaktör Anders Ferm - som pläderade för frisläppandet av kronkursen.

Thomas Fischer kommenterar:

- Anne Wibble säger på fullt allvar att “vi var tvungna att hålla fast valutakurs för vi kunde ju inte låta Wallenberg gå omkull.” Man förstatligade alltså de misslyckade arbitrageaffärer som ett antal storföretag höll på med - förlusterna på dessa fick gemene man ta över, bussigt nog. Och det handlade om enorma belopp.

Har du någon uppfattning om hur mycket det handlar om?

- Nej, men den som kan det här bäst tror jag är Rolf Englund. (RE: för uträkningen "hur statens utlandsskuld ökade med 311 miljarder" - klicka här) När det var som värst tror jag att det kanske var 200 miljarder kronor, men det var in i helvete med pengar, det var det. Och sedan, jag menar, skadeverkningarna av 525 procents ränta blev ju fruktansvärda.

Det spreds då någon propaganda från regeringshåll att kronan skulle bli en ny hårdvaluta, en schweizerfranc och så vidare, och att detta respekterades i utlandet, när man i själva verket Frankfurt Allgemeine skrev att det var “operetträntor” i Sverige. Så det var tvärtom så att man gjorde sig till åtlöje i Sverige.

Och så var det Lamont som sa “We use common sense” när han fick frågan varför han inte gjorde som i Sverige. Wibble är väl den sista som fortfarande påstår att det skapade respekt i utlandet, den här fullkomligt cyniska och omöjliga politiken, som var dömd att misslyckas helt enkelt.

Vad säger då Anne Wibble själv om detta. Jag ställer följande fråga till henne:

Det här som du och Bengt Dennis har fått så mycket kritik för, kronförsvaret, det har ju varit mycket hårda ord, att ni har “skickat ut en massa människor i arbetslöshet” med en för hög ränta och försvarat en kronkurs som var »ohållbar” och allt det där. Vad säger du om det?

- Ja, just det. Då ska man komma ihåg att när det begav sig då var enigheten ganska betydande om att det var viktigt att inte återfalla devalveringspolitik. Och det tror jag fortfarande var oerhört angeläget. Sedan kan man alltid tvista om huruvida riksbanken släppte kronan vid exakt rätt dag, det tror jag ingen kan finna några vetenskapliga bevis för att det skulle vara just den 19:e november eller den 18:e eller den 20:e eller något sådant där. Men att säga att “om vi hade vetat då vad vi vet nu så skulle vi gjort på något annat sätt” det är möjligt - så är det ju ofta - men det visste vi ju inte då! Så därför är det ganska ointressant. Nej, jag tror att det var väldigt viktigt att vi försvarade kronan, det har ingen hittills lyckats övertyga mig om motsatsen, därför att vi hade en sådan väldigt lång devalveringshistoria.
Risken hade varit uppenbar att vi hade fått betydande misstro i andra länder, stora svårigheter i EU-förhandlingar, och man ska inte alls utesluta att vi hade fått leva med en högre räntenivå under en längre tid därefter. En snabb depreciering hade ju skapat så att säga förväntningar om att Sverige fortfarande var kvar i devalveringspolitiken, och då hade det inte gått att få ner inflationsförväntningarna, och det hade speglats i högre räntenivåer.

Vi fick ju ner räntorna ganska ordentligt under 1993, och det hade säkert varit betydligt svårare om vi inte hade haft kronförsvaret.

Anne Wibble kan ha en poäng i detta. Man ska komma ihåg att så gott som alla i den svenska debatten var för en fast växelkurs. Det hade kommit att bli en självklar norm, som man knappt ens behövde diskutera. När kronan väl föll var det många som i efterhand kom fram till att det “naturligtvis hade varit bättre med en flytande kronkurs”.

Om detta säger dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis:

- Generellt gäller ju att det är ganska mycket efterklokhet i debatten efter 1992. Det är vad jag kallar “facit i hand-ekonomerna”, vi har en förnämlig samling av sådana.

Som dyker upp i efterhand och talar om hur man borde ha gjort?

- Ja, de dyker upp i efterhand. Men det är ju självklart att det hade varit bra om vi hade haft en ivrigare valutapolitisk debatt.

När det gäller Nils Lundgrens omtalade artikel om fast eller flytande växelkurs så säger Dennis:

- Nej, Nils Lundgren gick aldrig in för flytande växelkurs, det är en myt.

Men Nils Lundgren skrev ju en artikel på DN Debatt om detta?

- Ja, det var i september någon gång, och att man har uppfattat det som så det beror på Dagens Nyheters rubriksättning på artikeln, som fick alla att läsa den fel. Nils Lundgren för i artikeln en diskussion för och emot fast växelkurs, men slutar med att uttrycka en förhoppning att den fasta kursen ska bestå. Nej, det är en av de där myterna efter hösten 1992, alla tror att Nils Lundgren förordade att vi skulle överge kronkursen, och det är inte sant.

Bengt Dennis slår med det hål på talet om att Nils Lundgren gick ut och pläderade för ett frisläppande av växelkursen. Den dramatiska rubriken “Kronans fall är nära” bidrog enligt Dennis till denna missuppfattning. Lundgren diskuterade i artikeln olika argument för och emot, redan det ansågs dock opassande på sina håll.

Vad Nils Lundgren skrev i denna omtalade artikel på DN Debatt var bland annat:

Riksbankschefen har sagt att han är beredd att höja räntan hur högt som helst för att försvara kronan (“the sky is the limit”) och det får han väl anses ha bevisat med sina 500 procents marginalränta. Problemet är att han visserligen tillfälligt kan höja räntan hur högt som helst, men att han inte kan ha mycket ränta hur länge som helst (“eternity is not the limit”)’.

Om den svenska räntenivån inte börjar sjunka påtagligt under denna vecka, tvingas vi släppa kronan fri att flyta för att kunna sänka räntan.

Dennis kommenterar orsakerna till att den kritik mot fasthållandet av kronkursen, som trots allt fanns på sina håll, inte vann någon större spridning:

- Min genomgång (i Dennis bok) visar väl att av ledarskribenterna så var det bara Anders Ferm som förordade flytande krona, och det gjorde han från början av hösten och framåt, han var mycket konsekvent i sin argumentation. Ekonomerna, där fanns det ett antal ekonomer och samhällsdebattörer - Harry Schein och Lane var ju inte ekonomer - som förordade flytande krona, men de fick inget större genomslag, och jag försöker i boken förklara varför de inte fick något större genomslag. Det var tre saker.

Det första är att det var ingen av de riktigt stora, erkända akademiska ekonomerna som förordade flytande krona, inte något av de tunga namnen. Om Assar Lindbeck och några av de här hade gått ut hårt då tror jag att det hade haft genomslag.

För det andra så skrev de nästan inga artiklar, det var nästan bara tidningsintervjuer med dem; Jalakas till exempel: radio- TV- och tidningsintervjuer, och en intervju har aldrig samma genomslagskraft som en stor artikel i Dagens Nyheter.

Det tredje var att ett par av dem uppträdde inte i Stockholmsmedia, utan i Sydsverige, och det vet vi också att det inte har samma genomslag. Jag var överraskad, när jag gjorde den här genomgången, att det ändå fanns så många röster. Men under hösten där

så märktes de ändå inte så tydligt, det är först i efterhand när man börjar summera det där som man ser att det ändå var rätt många.

Kronkursen låg fast, meddelade de styrande, trots det sattes kronan alltmer under press, miljarderna strömmade ur landet och riksbanken tvangs stödköpa kronor för att hålla växelkursen konstant. Under tiden satt politikerna i allvarliga samtal med oppositionspartiets Ingvar Carlsson och Allan Larsson, bland annat om hur många karensdagar vi skulle ha i sjukförsäkringen. På den internationella finansmarknaden fruktade man att ett antal svenska banker och företag skulle ställa in betalningarna på sina lån efter fastighetskraschen, i Sverige satt alltså politikerna och diskuterade karensdagar och försämringar för pensionärerna.

Den allmänna inställningen bland ekonomer och politiker var att läget för statsfinanserna spelade en avgörande roll för marknadens bedömning av den svenska ekonomin och den svenska växelkursens trovärdighet. Den allmänna inställningen var också att stigande offentliga utgifter hade orsakat en försvagning av budgetsaldot, och att det nu var besparingar som kunde rädda tilltron till Sveriges förmåga att klara sina finanser.

Jag frågar en av de ansvariga för den förda politiken, riksbankschefen Bengt Dennis, vad som var orsaken till det budgetunderskott som uppstod i början av 90-talet. Dennis svarar:

- Det får du väl fråga politikerna om, varför de inte lyckades klara det där.

Men jag menar: från vilka bitar härrörde underskottet? Att arbetslösheten ökade var ju en av anledningarna. Vilka andra bitar var det som bidrog till underskottet?

- Slapp politik, självklart.

Tänker du på transfereringarna främst?

- Ja, men expansionen fanns ju på alla delar av budgeten. Och varför politikerna inte kunde hålla i pengarna, ja det lämnar jag till statsvetarna och de som studerar politiken. Jag konstaterar att finanspolitiken var för slapp, och det ledde till den här accelererande underskottsutvecklingen. Men även i efterhand är det svårt att förstå varför i övrigt rätt så kloka politiker kunde låta det gå så här.

Bengt Dennis svar är intressant. Han nämner inte den skattereform som genomfördes 1990—9 1, som minskade statens inkomster och genom försämrade avdragsmöjligheter utlöste fastighets- och bankkrisen, han nämner inte realräntechocken som politiken utlöste, han nämner inte den kostnadskris i exportindustrin som började ge utslag i arbetslöshet, vilket också började synas i budgeten. Att sysselsättningen rasade efter 1990 är en av orsakerna till att de offentliga utgifterna ökade så kraftigt dessa år.

Dennis var ju själv som bekant med om att lägga grunden till bank- och fastighetskrisen när han som riksbankschef 1985 avreglerade kreditmarknaden.

Om Bengt Dennis och Kjell-Olof Feldts ansvar för detta skriver hans företrädare som riksbankschef Lars Wohlin i ett omtalat nummer av Ekonomisk Debatt (nr 1, 1998). Wohlin menar att orsaken till bankkrisen står att finna i just Riksbankens avreglering. Wohlin skriver:

Avregleringen borde därför ha kombinerats med en övergång till flytande växelkurs. 1 själva verket kom Riksbanken som det nu blev att sakna ett mål för penningpolitiken mellan 1985 och 1993. En fast växelkurs duger inte som enda mål för en centralbank därför att räntepolitiken då är inlåst tills det är för sent.

Redan i Lars Jonungs viktiga bok Devalveringen 1982 — rivstart eller snedtändning (SNS Förlag 1991), har Lars Wohlin ett inlägg där han skriver:

En fast växelkursnorm som Sverige har innebär att räntepolitiken är låst när kapitalrörelserna är helt fria. En hög ränta i förhållande till omvärlden leder till stort kapitalinflöde. Riksbanken tvingas köpa utländsk valuta för att undvika att kronan stiger i värde utöver den uppställda övre interventionsgränsen.

En för låg ränta leder till valutautflöde. Riksbankens valutareserv sjunker. Om växelkurspolitiken är trovärdig blir utrymmet för avvikelser från den internationella korgvägda räntan mycket litet.

En fast växelkursnorm låser med andra ord räntepolitiken. Räntepolitiken kan inte användas för att påverka den inhemska kreditefterfrågan. Detta innebär betydande nackdelar, ty det ger inte Riksbanken tillräckligt utrymme för en tuff räntepolitik på ett tidigt stadium när den svenska pris- och kostnadsutvecklingen började avvika från utlandets. Häri ligger en väsentlig förklaring till att oberoende centralbanker kunnat få inflationen under kontroll.

Efter valet 1985 och efter avregleringen av kreditmarknaden hösten samma år blev den ekonomiska politiken alltför expansiv. Kreditexpansionen blev mycket stark. Sverige har under hela perioden 1986—1990 haft en överefterfrågan på arbetsmarknaden och för snabbt växande inhemsk efterfrågan. Konsekvensen har blivit en successivt undergrävd konkurrenskraft. (...)

Det finns därför enligt min mening anledning att fråga sig om inte Sverige borde ha gått över till en rörlig växelkurspolitik när avregleringen av kreditmarknaden omöjliggjorde styrning av den inhemska kreditefterfrågan.

Vad Wohlin tänkte sig var inte någon clean float, alltså fullständigt rörlig växelkurs, snarare ett system där valutakursens index hade behållits som riktmärke men att Riksbanken kring detta skulle tillåta kronan att svänga mer, att man helt enkelt skulle bredda interventionsbandet.

Lars Wohlin var alltså ganska tidigt ute och varnade för vad som skulle kunna inträffa, men man kan ändå hävda att han var sent ute förhållande till sin stora kunskap om valutapolitik. Man kan tycka att Wohlin långt tidigare borde ha slagit larm om de faror en fast växelkurs innebär.

1 ovan nämnda nummer av Ekonomisk Debatt lade emellertid Lars Wohlin en stor del av skulden för krisen på Bengt Dennis. Wohlin skriver:

När den dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis övertalade finansminister Feldt att Riksbanken skulle få släppa utlåningsregleringen så skedde det under premissen att utlåningsregleringen var så sönderfrätt inifrån att den inte längre hade någon effekt.

Detta kommenteras av Sigfrid Leijonhufvud i Svenska Dagbladet:

Riksbanken hänvisade till den grå marknaden som skulle bringas in den organiserade. Men den var för liten vid jämförelse med kreditinstitutens nettoutlåning på nästan 200 miljarder kronor 1986.

Dennis och Feldt hade med andra ord ingen aning om vad de på alltför lösa boliner satt igång. (...) Resultatet av bankernas överoptimism parad med bland annat accelererande statliga bostadssubventioner ledde under åren 1987—1 993 till att det byggdes bostadshus för över 400 miljarder kronor. Alla dessa bostäder var belånade till nästan 100 procent.

Enligt Lars Wohlin hade värdet till 1998 sjunkit till under hälften av detta. Han menade också att den förlusten var större än bankkrisens samlade förluster, som då värderades till ungefär 35 miljarder kronor.

Orsaker till budgetunderskottet — slapp finanspolitik?

Det har ibland talats om att budgetunderskott och statsskuld skulle vara orsaker till den djupa ekonomiska krisen på 90-talet. Man kan emellertid se det på det motsatta viset: krisen hade varit betydligt djupare om vi inte tillåtit en ökning av budgetunderskott och statsskuld via de automatiska stabilisatorerna. Den som tvivlar på det bör läsa Hans Tson Söderströms artikel “Realräntechock, skuldsanering och budgetunderskott” i Ekonomisk Debatt nr 3 1995. 1 sin balansräkningsanalys av den svenska depressionen skriver han:

Den finansiella konsekvensen av att den offentliga sektorn (temporärt) övertar 1 000 miljarder i skulder från den privata sektorn är inte katastrofal. Andra länder har det värre. Alternativet till att låta den offentliga sektorn utgöra en tillfällig “parkeringsplats” för privata sektorns överskuldsättning ter sig å andra sidan förskräckande. Väsentligt större produktionsbortfall och arbetslöshet hade blivit följden.

Om detta med skattereformens effekt på statsfinanserna skriver Joakim Israel, välkänd sociologiprofessor, i sin bok Klappjakt på välfärden (DemokratiAkademin)Ordfront 1994). När han gör det hänvisar han till sociologiprofessorn Joachim Vogel, expert på välfärdsmätning på SCB. Vogel publicerade ett diagram i SCB:s Välfärdsbulletinen (nr 3, 1993) som visade på ett starkt samband mellan skattereformen och budgetunderskottet. Om detta skriver Joakim Israel:

Diagrammet visar att de direkta statliga skatterna minskade från 151 miljarder till 24 miljarder mellan 1989 och 1992. Under samma tid förvandlades ett budgetöverskott på 31 miljarder till ett underskott på 136 miljarder. Så citerar han Joachim Vogel: ‘För tydlighets skull bör också påpekas att skatteintäkternas nedgång inte är en konsekvens av minskade nationalinkomster, utan av en politiskt beslutad sänkning av skattetrycket. Skatteminskningen motsvarar med bred marginal det så kallade strukturella budgetunderskottet, dvs. budgetunderskottet efter borträkning av extrakostnader för lågkonjunkturen’ säger Joachim Vogel med rätta.

Man har alltså genomfört stora skattelättnader, som nu skall betalas med nedskärningar i välfärden. Frågan är om svenska folket föredrar välfärdsåtgärder framför skattesänkningar, som en del undersökningar visar, och om man är villig att betala för välfärden genom ökade skatter. Den nyliberala högerpropagandan hävdar att utgifterna, framför allt för välfärdsåtagandena, är för stora och förtiger att skatteinkomsterna i stället är för låga. Man hänvisar till budgetunderskottet och låtsas inte om att det till övervägande del är en direkt följd av en icke finansierad skattereform. Med en demagogi som saknar motstycke i den offentliga debatten görs välfärdssystemet och en påstådd överkonsumtion av transfereringar och andra offentliga utgifter till syndabockar.

Så långt professorerna Joakim Israel och Joachim Vogel. Det vore renhårigt om de som oroade sig över det ökade underskottet öppet kunde ha deklarerat att man var medveten om att skattereformen, krisen och arbetslösheten orsakade en stor del av försvagningen av statens finanser.

Nu gav man välfärden och transfereringarna skulden för det underskott som hade uppstått. Då är det lätt att förstå Joakim Israels vrede över sakernas tillstånd.

När det gäller hela den offentliga sektorn, inte bara staten, minskade skatternas storlek i förhållande till BNP med 6,8 procentenheter mellan 1990 och 1993. Under samma tid ökade transfereringarnas och socialförsäkringarnas storlek i förhållande till BNP med 5,4 procentenheter. Minskade inkomster och ökade utgifter gav alltså denna dubbeleffekt som kraftigt försämrade de offentliga finanserna. Sammantaget ökade de totala offentliga utgifterna aningen mer än de offentliga inkomsterna steg. Den huvudsakliga delen av utgifterna under den här tiden kom som sagt från den ökande arbetslösheten, inte från en allmänt “slapp finanspolitik”.

Bengt Dennis gör alltså tolkningen att finanspolitiken var för expansiv under den borgerliga perioden i början av 90-talet. Om detta säger Lars Heikensten, förste vice riksbankschef:

- Det finns ju lite olika uppfattningar om hur stram finanspolitiken var under perioden 1990—94. Jag måste säga att jag levde då i föreställningen att finanspolitiken var relativt stram, att vi inte under den där perioden egentligen vidtog så mycket nya åtgärder, som spädde på efterfrågan, utan snarast skärpte politiken en aning. Budgeten blev ju kraftigt underbalanserad ändå, till följd av vad man kallar automatiska stabilisatorer.

- Men det finns folk som var närmare där under några år och som påstår att det faktiskt inte var så. Det är ju den tes som Bengt Dennis driver i sin bok, till exempel. Det skedde ju rätt mycket skattesänkningar under den borgerliga tiden. Jag minns inte beloppet, 30 miljarder eller vad det var, och de säger att det var faktiskt större än de besparingsåtgärder som vidtogs. Att nettot faktiskt då var lite expansivt. Men en reflektion som går i linje med dina priors, som det så vackert heter, dina föreställningar som de kommer till uttryck i artiklarna tidigare. Bengt Dennis säger ungefär så här sin bok: “Felet var att man inte stramade åt ännu mer, man borde ha klämt in en 3-4 procent av BNP till.”
Då ställer jag mig frågan: antag att man hade gjort det, och antag att man hade lyckats med kronförsvaret; vad hade då hänt? Och den frågan ställer han sig aldrig. Den undviker han, så att säga. Men, jag menar: den frågan måste vi ju också ställa oss i efterskott. Och jag tror att det hade lett till en så djup ytterligare nedgång i ekonomin, om man hade gjort det här med detsamma, att det hade i sig gjort att kronan hade fallit, men lite senare, helt enkelt. Den diskussionen för inte han, men jag tror att när vi kom så långt, det ska vi erkänna i efterskott, då var det för sent.

Jag skulle vilja göra de ekonomer och politiker, som talat så mycket om de offentliga transfereringarnas ökning de gångna åren, uppmärksamma på följande fakta:

De offentliga transfereringarnas storlek i förhållande till BNP ökade inte alls mellan 1977 och 1990, om man räknar bort den skatt som vi i Sverige betalar på våra socialförsäkringar, vilket man ska göra eftersom dessa pengar omedelbart går tillbaka till statskassan.

Jag tror att våra ekonomer, politiker och journalister måste läsa meningen igen eftersom den är så sensationell. Jag skriver den således igen: Den andel av produktionen som går till transfereringar ökade inte alls mellan 1977 och 1990!

År 1977 motsvarade de offentliga transfereringarna 13 procent av BNP till faktorpris, 1990 motsvarade de 13 procent av BNP till faktorpris. Ett diagram som visar detta finns på s. 149 i ESO-rapporten En social försäkring, författad av ekonomerna Jan Bröms, Ingemar Eriksson, Inga Persson, Göran Schubert, Marie Oberkofler och Hans Olsson. (Se figur 2.3 och 2.4 i denna skrift.)

Dessa forskare, och deras rön, borde ha uppmärksammats efter detta sensationella avslöjande 1994, men när jag frågade Jan Bröms, chefsekonom på SACO, om detta skapade någon debatt eller föranledde någon utryckning från de medier som slagit larm om “den offentliga utgiftsexplosionen” så svarade han.

- Nej, det kan jag inte minnas.

Han minns att Anna Hedborg, ekonom på ESO, just anmärkte att det inte skapade några rubriker i tidningarna, detta att transfereringarna inte hade ökat som andel av BNP.

Om transfereringarna har jag skrivit i kapitel 2.1, men vill inskärpa detta eftersom vi behandlar krisen på 90-talet och våra styrandes föreställningsvärld, samt jämför denna föreställningsvärld med fakta. Det var ju bland annat en sådan diskrepans mellan föreställningsvärld och fakta som bidrog till valutakrisen och den svåra depressionen på 90-talet.

Det misslyckade kronförsvaret hösten 1992
Ur SOU 1999:150 Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?
sid 263-274.

Början på sidan