Home - Index -
News - Krisen 1992 - EMU - Cataclysm -
Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Biggles - HSB - Löntagarfonder
- Skuldkrisen -
webtips -
Links - Contact
Skall man tro Isaksson – och det skall man – var Ebbe Carlsson-affären snarare en Ingvar Carlsson-affär. Ingvar Carlsson påstod sig inte ha hört talas om Anna-Greta Leijons rekommendationsbrev för Ebbe, men enligt Thage G Petersons memoarer, som bygger på anteckningar, var Ingvar Carlsson arg på Leijon, för att hon skrivit brevet »mot hans bestämda avrådan«.
Det var jag som betalade Ebbe Carlssons privatspaningar efter Olof Palmes mördare.
Tomas Fischer, Fokus nr 19 - 25/5 2007
Rolf Englund: I detta dokument har jag redigerat och kommenterat och länkat text ur Thage G. Petersons memoarbok, Resan mot Mars, ur kapitlet Den brutala sanningen om löntagarfonderna, sid 158 ff.
Löntagarfondsfrågan var aktuell under hela 1970-talet och några år in på 1980-talet.
Löntagarfonderna och IB-frågan har vissa likheter. Båda frågorna bara rullade på. Den stora skillnaden är att IB såg dagens ljus på 1950-talet. Och de främsta aktörerna på den politiska sidan är nu för länge sedan döda. Idéerna om någon form av löntagarfonder blev till förslag vid 1970-talets mitt.
Nästan alla aktörer lever fortfarande, men få vill egentligen minnas.
Socialdemokratin har förlorat val på båda frågorna. Båda frågorna har förföljt partiet och plågat partiets företrädare.
En kväll i slutet av 1960-talet när jag är hemma hos Arne Geijer för att prata folketshusrörelsen och Nordisk Tonefilm kommer vi in på frågan om makten över företagen och kapitalets makt över löntagarna. "Att driva igenom ATP är en sak", säger Arne Geijer, "att göra förändringar av företagens ägande är en helt annan sak."
Vad han menade var att man då är inne på företagandets livsnerv - och måste gå försiktigt fram. Arne Geijer pekade på att såväl 1961 som 1966 års LO-kongresser hade behandlat frågan om branschfonder. Men landssekretariatet hade "klokt nog" avhållit sig från att ta definitiv ställning. Vid 1971 års LO kongress /RE: i anledning av en motion från Metall som då hade Allan Larsson som utredningschef/ skedde dock en omsvängning och kongressen beslöt att frågan om branschfonder borde utvecklas.
Frågorna om ekonomisk och industriell demokrati och medbestämmande hade fört in maktfrågorna i diskussionen. Men i partiledningens funderingar i början av 1970-talet var demokratifrågorna ännu inte knutna till maktfrågorna. Det var de inte heller i LO-chefen Arne Geijers funderingar i slutet av 1960-talet.
De erfarna förbundsordförandena i kretsen kring Arne Geijer var inte uppmärksamma på vad som höll på att ske, och det var inte heller den socialdemokratiska partiledningen.
Hade vi fått klart för oss vilka tankar som Rudolf Meidner gick och bar på, hade vi fått skrämselhicka och gått till motattack. Ingen av oss i partiledningen läste eller lyssnade tillräckligt noga när han i augusti 1975 presenterade sitt förslag till löntagarfonder. Eller när han lät sig intervjuas.
(RE: På våren hade Saigon "befriats" av nordvietnameiska trupper som utrustade med sovjetbyggda stridsvagnar rullade in i presidentpalatsets trädgård. Glöm inte tidsandan. Då var det inne att avskaffa kapitalismen, något som bl.a. Olof Palme då och då antydde.)
Rudolf Meidner: "Vi vill beröva de gamla kapitalägarna deras makt, som de utövar i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll."
Detta var 1975, när vi höll på att förbereda 1976 års valrörelse.
Rudolf Meidner gav en ny intervju. Funktionssocialismen, som Tage Erlanders och Olof Palmes politik vilade på, beskrev Rudolf Meidner som "ett sällsamt mellanspel i partiets och arbetarrörelsens historia".
Vid en träff med fackföreningsfolk på Rönneberga i början av 1976 sa de gamla förbundsordförandena från Arne Geijers tid, med bland annat Knut Johansson i spetsen, att "Meidners idéer aldrig kommer att bli LO:s!" "Meidner har bara suttit på sin kammare och filosoferat", har jag skrivit ner att någon sa vid detta tillfälle.
Göran Greider ger i sin bok Rudolf Meidner. Skärvor ur ett nittonhundratalsliv en fullkomligt lysande bild av hur den gamla LO ledningen under Arne Geijer såg på den spirande löntagarfondsaktiviteten. Så här skriver Greider:
När LO 1973 fyllde 75 år hölls en del seminarier, paneldebatter och festligheter, där man firade jubiléet. Under en allmän utfrågning ställde en journalist frågan till den avgående ordföranden Arne Geijer: "Är det inte så, att det har fattats beslut på 1971 års kongress att utreda frågan om den solidariska lönepolitiken och kollektiv kapitalbildning?"
Geijer svarade: "Helt fel. Något sådant beslut finns givetvis inte."
LO-ledningen vacklar
Arne Geijer var alltså - konstaterar Greider - totalt ointresserad av frågan. Jag vågar tillägga: hans avsikt var nog att gömma undan den!
I slutet av 1970-talet frågade jag Geijers efterträdare som LO-ord förande, Gunnar Nilsson, när vi tillsammans satt i riksdagen under Sergelstorgsperioden, varför han hade plockat fram löntagarfondsfrågan, när Arne Geijer och flera tunga förbundsordförande ville gömma undan den? Gunnar Nilsson svarade att han var tvingad att följa LO-kongressens beslut och att Metall och Pappers jagade honom. "Jag hade inget val", sa han.
Vad Gunnar Nilsson innerst inne tyckte i löntagarfondsfrågan var svårt att utröna. Ofta hade han en uppfattning när man talade med honom mellan fyra ögon och en annan när vi träffades i LO-SAP-gruppen. Jag minns att han vid ett tillfälle sa att "i kväll kommer inte Bert Lundin och då kan vi ta det litet lugnare med fondfrågan".
Jag tror att Gunnar Nilsson i början av sin ordförandetid i LO försökte hitta en modell, där övervinsterna i företagen togs om hand utan att makten över företagen fördes in i bilden. Men han tog sig inte tid eller var inte tillräckligt stark för att hålla de starka fondanhängarna stången.
Gunnar Nilsson och flera andra i ledande fackliga positioner åberopade ofta att man hade kommit så mycket längre i löntagarfondsförbe redelserna i Tyskland, Österrike och andra länder nere i Europa. Sverige hade kommit på efterkälken, sa man till oss i partiledningen! Detta var nu inte sant! Olof Palme blev misstänksam och gjorde egna undersökningar och kom fram till precis motsatt slutsats.
I sin ovannämnda bok skildrar Göran Greider ett besök som Rudolf Meidner och hans dåvarande medarbetare Anna Hedborg gjorde i Tyskland 1974. När de två LO-utredarna träffar tyska Metall visar det sig att tyskarna är helt emot löntagarfondsidéerna.
"Vad ni än gör - hitta inte på några löntagarfon der i Sverige", varnar de. I Österrike är tongångarna ännu klarare emot. När de båda svenskarna påpekade att det i Österrike minsann fanns ett ställningstagande för att införa löntagarfonder svarade österrikarna att om det verkligen var så skulle de redan i nästa vecka ta ett beslut om att upphäva löntagarfondsbeslutet.
I sitt sommartal i Visby den 26 juli 1973 pekar Olof Palme på att "sällan eller aldrig har de svenska företagen haft så gynnsamma framtidsut sikter. De kan inregistrera starka vinstökningar. Från exportmarkna derna strömmar orderna in i rekordtakt." Denna ljusa framtidsbedömning tar flera fackliga företrädare till intäkt för att det är dags att agera.
Men trots att LO givit Rudolf Meidner i uppdrag att utreda löntagarfondsfrågan, var LO-ledningen kluven. Vid enskilda samtal pläderade man för en ren indragning av övervinsterna till statskassan. Och inget mer! Inte alla i LO-ledningen var med på att sätta pengar och där med makt i händerna på de lokala fackliga organisationerna. Gunnar Nilsson gick emellertid i ett tal på Pappers kongress i juni 1974 så långt att han hävdade att den parlamentariska fondutredning som var på gång inte skulle få påverka LO:s utredande, som enligt Gunnar Nilsson skulle utmynna i ett förslag om införande av löntagarfonder.
Vi i partiledningen borde då ha förstått vad LO var ute efter. Men vi begrep det inte. I varje fall reagerade vi inte.
För att få styrsel på diskussionen enades Gunnar Nilsson och jag om att vi borde träffas i en extremt liten grupp för att samtala om dessa övervinster och se om vi kunde hitta en gemensam linje för hur frågan skulle hanteras. Jag hade kritiserat Gunnar Nilsson för att han gjort för många uttalanden. Mötet kom till stånd i augusti 1974. Från partiet del tog Olof Palme, Gunnar Sträng och jag. Från LO-sidan var det Gunnar Nilsson och Lars Westerberg. Mötet resulterade i ingenting!
Problemet med LO i augusti 1974 var att LO å ena sidan ansåg att politikerna måste komma med en lösning på övervinsterna. Men å andra sidan motsatte sig LO att politikerna kom med en annan lösning än Meidners utredning, som skulle lägga fram ett förslag om löntagarfonder.
Vi borde naturligtvis redan 1974 från partiledningens sida ha sagt ifrån och bestämt var skåpet skulle stå: att frågan om övervinster och löntagarfonder inte bara var en LO-fråga, utan också en fråga för näringslivet och för de andra politiska partierna.
Nationalekonomiska Föreningens Förhandlingar 75-11-20
Inledare: professor Ingemar Ståhl, direktör Erland Waldenström och fil dr Rudolf Meidner; Deltagare i debatten: fil dr Jan Wallander, fil dr Christian Cars, professor Lars Nabseth, Rolf Englund, pol mag Danne Nordling, docent Daniel Tarschys, professor Ingemar Ståhl, direktör Erland Waldenström och fil dr Rudolf Meidner
I synnerhet det senare borde vi ha tagit fasta på, då folkpartiets positiva grundinställning till någon form av fonder fanns på papper genom Hagauppgörelsen.
Men en sådan markering gjordes tyvärr inte gentemot LO. Och vi missade också att knyta ihop säcken, när vi hade folkpartiet i den.
Folkpartiet förstod värdet av löntagarfonder. Folkpartiets Gunnar Helén och Ingemar Mundebo deltog aktivt i arbetet med att skriva utredningsdirektiven till den parlamentariska utredningen. De var fullt beredda att vara med och ta ansvar.
Rolf Englund på DN:s ledarsida 1976-08-06 om folkpartiets, Ahlmarks och Ullstens löntagarfonder
Så sent som 1977 ville folkpartiet veta "hur ett löntagarfondssystem ska underlätta en lönepolitik, som syftar till fortsatt inkomstutjämning".
Det hette vidare från folkpartiet att: "Systemet bör således underlätta en tillfredsställande kapitalbildning i företagen och motverka fortsatt förmögenhetskoncentration"; "Systemet ska bidra till en fortsatt demokratisering av arbetslivet."
RE: Folkpartiets partisekreterare hette då Carl Tham.
Det för LO avgörande steget i löntagarfondsfrågan togs av 1976 års LO-kongress. Det kongressbeslutet kom sedan att binda LO-ledningen i dess kommande relationer med den socialdemokratiska partiled ningen. Man åberopade ständigt det långtgående kongressbeslutet, som till och med förde in småföretagen i löntagarfondssystemet. Vägen till facklig makt skulle gå genom ägandet.
I partiledningen var vi inte förberedda på LO-kongressens beslut den 15 juni 1976. Det har sagts att vi "blev tagna på sängen". Och det var faktiskt så! Sten Andersson själv använde den formuleringen när han analyserade LO-kongressens beslut för Olof Palme, Ingvar Carlsson och mig vid en "sorgestund" veckan efter. "Låt oss bedja för partiet", sa partisekreteraren skämtsamt. Som alltid när det gällde att bedöma opinionen fick Sten rätt.
Vi förlorade röster på fondfrågan både 1976 och 1979.
Jag minns inte att LO-ledningen vid något tillfälle gav oss i partiledningen en fullständig redovisning om vad man höll på med inför kongressen 1976. Varje gång vi krävde att få veta hur långt LO:s ambitioner i löntagarfondsfrågan sträckte sig, hänvisade man till utredningsdirektiven, som byggde på vad 1971 års LO-kongress hade beslutat.
"Vi har ingen avsikt att göra om samhället eller ändra makten." Så hette det till exempel vid överläggningar så sent som hösten 1975.
RE: Jfr följande text som inte kan ha varit obekant för Palme och kretsen runt honom, de som först nu har kommit ut ur hans skugga:
Reformeringen av arbetsrätten måste syfta till att stärka arbetets, löntagarnas ställning på arbetsplatserna. Den skall ge de fackliga organisationerna bättre möjligheter att i förhandlingar hävda medlemmarnas intressen. Den skall också ge arbetstagarna reella möjligheter att sluta avtal i frågor där arbetsgivarna tidigare, i kraft av paragraf 32, haft ensam beslutanderätt.
Men en sådan jämställdhet mellan arbete och kapital kan inte vara slutmålet för den ekonomiska demokratin. Det skulle innebära att ett fåtal kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare, och att kapital och arbete betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer. Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn. Det mänskliga arbetet måste sättas främst.
Ur LO-styrelsens (landssekretariatets) remissvar den 7 juli 1975 på betänkandet “Demokrati på arbetsplatsen” med förslag till medbestämmandelagen (MBL)........... mer
Ur Rolf Englund, Rosornas Krig, Timbro, 1984
Efter LO-kongressen 1976 gick Sten Andersson, Ingvar
Carlsson och jag igenom våra minnesbilder av vad som hade förevarit.
Alla tre hade vi uppfattat det som att Meidners stora alternativ skulle
tas ner ordentligt och att småföretagen skulle hållas
helt utanför. "Vi behövde inte vara oroliga", hade man
sagt till oss. Jag minns att Olof Palme flera gånger åren
1974-76 frågade om LO-ledningen hade kontroll över vad
Meidnergruppen höll på med. Allt var under kontroll, svarade
man - ingen fara! Därmed lät sig partiledningen tyvärr nöja.
På något sätt bibringades vi uppfattningen att
Meidnergruppen levde sitt eget liv, och att dess förslag aldrig
skulle bli verklighet. "Den där gruppen", som Sten
Andersson kallade den.
I augusti 1975 presenterade alltså Rudolf Meidner sin skiss till löntagarfonder. Men inte ens då blev den socialdemokratiska partiledningen särskilt orolig. Vi utgick ifrån att LO-ledningen inte skulle komma att anta förslaget. Rudolf Meidner själv trodde heller aldrig att LO-ledningen skulle nappa på ett så pass omvälvande förslag!
Gunnar Nilssons linje i början av 1976 var att envist hävda att detta var LO:s fråga och inte partiets. Men de borgerliga såg till att löntagar fonderna blev en valfråga 1976. När jag i mitt tidigare refererade riks dagssamtal frågade LO-ordföranden om han inte begrep att de borgerliga skulle ta in fonderna i valrörelsen, svarade Gunnar Nilsson ärligt: Nej!"
Han trodde inte att frågan hade den politiska sprängkraft som den visade sig ha. Gunnar Nilsson bekräftade att han inte insåg de politiska konsekvenserna. Jag fick också intrycket att Gunnar Nilsson gärna ville ha "en egen fråga" att driva, utan att Palme skulle lägga sig i. Och en fråga där han stärkte sina aktier i det starka och stora Metall, som han var beroende av för att ha kraft som LO-ordförande.
Olof Palme gjorde flera fruktlösa försök att ta oss ur löntagarfondernas garn. "Begriper ni inte vad ni har ställt till med?" frågade han LO-ledningen vid ett tillfälle då han ville pröva ett annat system än LO fonderna. Han lade bland annat fram förslaget att ge löntagarna en lagfäst rätt till hälftenrepresentation i storföretagens styrelser. Men LO- ledningen höll fast vid Meidnerfonderna.
Partiet viker sig för LO
Sanningen är att partiet kom helt i händerna på LO i löntagarfondsfrågan.
Vi var fångna i LO:s beslutsprocess, som ingen utomstående för mådde påverka. I de fortsatta samtalen med LO kom partiet att företrädas av Carl Lidbom och Kjell-Olof Feldt, som inte var så vana vid det brutala fackliga språkbruket. Gunnar Nilsson sa mer än en gång att LO:s tuffa pojkar hade skrämt upp Calle och Kjell-Olof så att "de verkar skriva på vilka förslag som helst".
Carl Lidbom var nästan devot i sin undfallenhet, menade LO-ordföranden.
Vid ett besök uppe i LO-borgen försvarade jag Carl Lidbom och Kjell-Olof Feldt och kom i gräl med LO-folket, när jag varnade dem för att göra makten över företagen till en huvudfråga. Jag röt ifrån och sa att det var "ett djävla sätt" att driva in partiet i en hopplös sits. Olof Palme fick höra om mitt besök och raseriutbrott. Han kom in och tackade. Sten Andersson ringde också och var nöjd.
I juli 1977 kom Sten Andersson och Sören Thunell över till Gotland för ett krismöte. Hemma hos oss i Lummelunda strålade Olof Palme, Ingvar Carlsson och jag samman med dem. Sören Thunell, den framstående hjärnan på opinions- och attitydundersökningar, var orolig. "Löntagarfonderna är ingen bra fråga för oss. Vi borde bli av med den." När Sören såg att Olof surnade till efter det uttalandet, tillfogade han: "Arbetet går bra i arbetsgruppen!" Sten Andersson kunde inte hålla tyst: "Då är det riktigt allvarligt!"
Ingvar och jag gick snabbt in för att rädda överläggningen: "Vi måste se till att förslaget blir så avgränsat som möjligt; endast de allra största börsnoterade företagen ska vara med."
"Går det?" undrade Olof.
"Ja, det bestämmer ju vi", sa Ingvar och jag litet aningslöst.
Olof såg misstanksam ut! Han ryckte av det ena grässtrået efter det andra runt det runda kaffebordet, som stod dukat i trädgården med kaffe och sommartårta. "Vilka vi?" sa han.
Kjell-Olof Feldt var noggrann med att hålla partiets verkställande utskott informerat om arbetet i LO-SAP-gruppen. Han gjorde utförliga föredragningar och fick sina rapporter godkända. Han ville kalla fonderna för utvecklingsfonder eller sparfonder.
Dramatiska slutronder
När Kjell-Olof Feldt i mitten av januari 1978 presenterar ett första resultat av LO-SAP-gruppens arbete för partiledningen föranleder det ingen som helst diskussion. Olof Palme sammanfattar med att säga:
"Rapporten stämmer väl överens med vår reformistiska uppfattning."
Därefter har vi ett informellt möte mellan LO och partiledningen. En ytterst hemlig promemoria delas ut. Den ska lämnas tillbaka omedelbart efter mötet.
Jag hade haft ett förmöte med Gunnar Sträng. Vi hade kommit över ens om att argumentera emot och försöka sänka förslaget "för att börja på ny kula". Men både jag och Gunnar Sträng påverkas av Olof Palme. Han vill att vi med hänsyn till LO-folket ska ta det litet lugnt. Olof ser valen 1979 och 1982 framför sig.
Han vet att partiet inte vinner något val utan LO:s och den fackliga rörelsens aktiva stöd. Det är orsaken till att Olof Palme inte slår näven i bordet i löntagarfondsfrågan.
Han trodde att LO-folket skulle lugna sig. Han trodde att det gick att finna mindre utmanande lösningar.
Vid mötet med LO nöjer Sträng sig därför med att säga att "jag vill inte vara med och diskutera det här om ni övriga inte är öppna för avsevärda strukturförändringar av förslaget".
Den första trätan gäller tabeller, som belyser utbyggnadstakten av fonderna. Olof Palme och Gunnar Sträng vill ta bort tabellerna. LO-ordföranden Gunnar Nilsson och Metallbasen Bert Lundin vill ha dem kvar. Gunnar Nilsson höjer rösten och säger: "... det kommer inte att bli något av det här, om ni är så försiktiga och rädda för en liten tabell! Och det kommer att fräta på det fackligt-politiska samarbetet."
Sträng blir honom inte svaret skyldig:
"Meidnerfonderna var ingen tillgång i den senaste valrörelsen. Vi kan inte se bort ifrån vilka som avgör ett val. Min känsla i ryggmärgen säger mig att vi ska avstå från att precisera oss nu. Det är bara våra egna dumheter och oförsiktigheter, som kan hindra oss från att vinna 1979."
Bert Lundin bemöter honom med att också han har en känsla i rygg märgen: "Jag vet vad debatten rör sig om ute på arbetsplatserna." Carl Lidbom tycker inte att tabellerna är så dramatiska. Men Olof Palme ser dem som ett problem.
Vi tar inte ställning i sak. Det får enligt Olof Palme komma så småningom. Men majoriteten och de som yttrar sig vill att materialet ska gå ut till studiecirklarna. Gunnar Sträng och jag går emot. Men arbetsgruppens tabeller och skrivningar sänds ut. Jag behåller exemplar nr 13 som ett minne.
Det var ingen bra diskussion. LO hade bara demonstrerat makt och ville ha makten över företagen. Gunnar Nilsson och Bert Lundin hade surnat till ordentligt när vi från partiets sida inte ville säga att målet var löntagarmajoritet i företagen.
På hemväg från mötet säger Olof till mig och Sträng: "Jag är så förbannat trött på hela skiten." Sträng och jag fortsätter samtalet utan honom. Vid eftersnackskaffet i Gamla stan förstår vi att vi har samma syn på fonderna:
löntagarfonder i LO:s tappning är en omöjlighet i Sverige; ett främmande element i vår företagskultur. Fonderna kommer att för därva samförståndet mellan näringsliv, samhälle och löntagare och samförståndet mellan vårt parti och näringslivet, har jag antecknat att vi var överens om.
Nästa dag ringer LO-sekreteraren Rune Molin. Han är mycket upprörd över partiets agerande, som han betecknar som en ideologisk ynkedom:
"Vi måste kunna svara på frågan om avsikten är att löntagarna ska kunna få majoritet i styrelsen! Är löntagarmajoritet socialismens mål? Eller är det inte det? LO kan inte vika för de stora företagen när det gäller äganderätten! Vi måste tala om vad vi vill och vart vi siktar!"
Rune är aggressiv mot partiets representanter, Carl Lidbom och Kjell-Olof Feldt. Kjell-Olof säger, enligt Rune, att han handlar på order av Olof Palme. Ännu en gång rycker jag ut till Calles och Kjell-Olofs försvar: "LO driver partiet i fördärvet om ni förbinder fonderna med facklig makt och majoritetsägande av företagen. Ett sådant LO-samhälle vill inte folk ha."
När jag informerar Olof Palme om samtalet med Rune Molin blir han rasande.
Vildsint är nog en mer korrekt beskrivning.
"Vill de ha en totalsocialisering borta vid Norra Bantorget? Ring omedelbart och skäll ut Gunnar Nilsson!"
Den 23 januari 1978 frågar Olof Palme mig: "Hur lojal måste en partiordförande vara mot sitt parti i löntagarfondsfrågan?"
Den 27 januari 1978 är Marion och jag på middag hemma hos Birgitta von Otter och Kjell-Olof Feldt. "De nära relationerna med LO kan inte pågå i all evighet - det kommer att stå partiet dyrt", säger Kjell-Olof.
Försommaren står i sin vackraste skrud. Det är den 6 juni 1978. Olof Palme och jag har vandrat runt på Djurgården i någon timme och njutit av den blommande häggen och syrenerna som står i knopp. Vi fortsätter till ett möte om löntagarfonderna med LO-ledningen. Olof vill att jag ska vara sparsam med inläggen för att inte reta upp Kjell-Olof Feldt.
Olof Palme inleder. Jag har noterat i min dagbok: "Bland det aktiva partifolket har vi stöd för arbetsgruppens förslag. Men vi har problem med att få gehör utanför den aktiva skaran. Vi får ingen draghjälp av TCO. Det hela är problemfyllt. Vi vet inte om löntagarkåren håller ihop. Den statliga utredningen tar två år till."
Olof Palme vill "lugna ner frågan". Han ville, som han sa, göra det bästa möjliga av den svåra situationen. Han öppnar för flera lösningar:
"Vi behöver inte krångla till den kollektiva kapitalbildningen. Inga regionala fonder. Kanske strukturfonder eller någon form av utvecklings fond. Inflytandefrågan behöver vi heller inte krångla till. Den enklaste vägen vore styrelserepresentation."
Faktum är att Olof Palme våren 1978 trodde att LO skulle ge vika i löntagarfondsfrågan och acceptera en utbyggd styrelserepresentation. Men det var önsketänkande.
Gunnar Nilsson vid det refererade mötet: "LO har bundit sig för de tre principerna. Det gjorde vi redan 1976. Sedan har vi lagt till kapitalbildningen. Det kan vi inte avvika ifrån. Det blir stor förvirring med Olofs förslag. Jag och LO håller fast vid inflytande, fördelning, solidarisk lönepolitik och kapitalbildning."
Rune Molin instämmer. "Vi får inte vattna ur för mycket."
Olof Palme: "Jag vill till varje pris komma bort från maktfrågan."
Gunnar Sträng: "Det behövs ett nytt förslag och en bred uppgörelse."
Någon vecka senare har vi en ny överläggning i en vidare krets. Närvarande är landssekretariatet, partiets verkställande utskott, LO- funktionärer, folk från riksdagsgruppen och så Kjell-Olof Feldt. LO- folket är genomgående mycket negativt till den försiktiga attityden från partiets sida.
Det är endast Gunnar Sträng som varnar och säger ifrån.
Vi yngre är för fega - och inställsamma. Vi noterar och antecknar. Men säger ingenting! (kurs här)
Olof Palme blir allt dystrare för varje gång som löntagarfonderna kommer på tal. Vi andra börjar att skämta om dem.
Olof Palme bjuder strax före semestern 1978 Ingvar Carlsson, Sten Andersson och mig på middag i riksdagsrestaurangen. Innan maten kommer in frågar han: "Vi var ju på väg att få bort fonderna ett tag. Hur faen kom de in igen?" Sten är snabbast: "Du höll inte reda på Calle och Kjell-Olof, och så är Bert mycket envisare än vad du är."
Det tar lång tid innan Olof börjar äta. Han stirrar rakt ut genom fönstret.
Sen säger han: "Men ge faen i att skämta om dem, det tål jag inte! Man kan skämta om det mesta, men inte om fonderna."
Dysterheten sitter kvar in på nyåret 1982. Det är valår. Partiord föranden inleder: Fonderna är det stora problemet. Kjell-Olof Feldt fyller på: "Det är för få som försvarar fonderna. Vi har verkligen misslyckats med att få folk att älska dem." Ingvar Carlsson och jag hamnar på en likalydande slutsats: "Något är fel när partifolket går omkring och är utan entusiasm. Men vi uppträder ju själva som om vi inte trodde på Löntagarfonderna." Sten Andersson sammanfattar: "Om vi bara hade fonderna att driva valrörelse kring, så vore valet förlorat."
När man på den socialdemokratiska partikongressen våren 1982 efter många års debatt hade tagit sitt beslut om fonderna och klubban fallit tog känslorna överhanden hos kongressombuden. De reste sig, höll varandras händer upplyfta och sjöng unisont Internationalen.
Ur Rolf Englund, Rosornas Krig, Timbro, 1984
I februari 1983 träffar partiledningen representanter från de sju industrifacken inom LO. Olof Palme frågar dem: Ska vi fortsätta frågan med nya arbetsgrupper och nya utredningar? Eller ska vi nu lägga ett förslag som inte blir världens bästa eller så särskilt långtgående? Alla svarar med en röst: Till handling! Få slut på frågan!
Olof Palme kallar sitt "harmlösa förslag" för "en oslipad diamant". Vi tar det förslag som vi nu har framme. Det bygger på våra huvudprinciper. Vi får frågan avgjord. Alla är vi medvetna om att vi måste klara ut fondfrågan, så att den är borta vid nästa val. Om vi inte gör det blir det ett himla liv ute i partidistrikten, med risk för motioner till distriktskongresserna. Och nya bindningar och otrevlig stämning.
I mars 1983 far Ingvar Carlsson och jag till Vålådalen för att åka skidor, men också för att prata om löntagarfonderna. Finns det någon ut väg ur dem? Kan vi inleda samtal med näringslivet? Jag erkänner att jag är lagom road av att få livet som industriminister förstört av fonderna. Olof ringer flera gånger och frågar om vi kommit på några lösningar. Jo, vi vill försöka få till stånd samtal med näringslivet.
Ingvar Carlssons och min tanke är att försöka slå direkta broar till näringslivet. Jag är för egen del inte främmande för att göra upp med Industriförbundet och därefter gå till LO med uppgörelsen. Electrolux-chefen Hans Werthén hade ju så sent som 1980 försökt få till stånd en kompromisslösning.
På Harpsund den 4 maj 1983 stänger SAF-direktören Curt Nicolin dörren: "Det här får ni reda ut själva utan vår medverkan." Vid drinken före maten ute på Harpsund tar Olof Palme mig åt sidan: "Måste vi hålla på med den här skiten, när inte en enda djävul stöttar oss?" säger han i ett uppgivet tonläge.
Jfr om samarbetsmännen i näringslivet om löntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt" en självbiografi av Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997)
I början av juni 1983 har jag möte med styrelsen i Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikt. Man ber mig framföra till partiordföranden, till verkställande utskottet och till partistyrelsen att vi måste göra allt för att en gång för alla få bort löntagarfondsfrågan. Och där efter inte väcka frågan till liv mer. Vartenda inlägg - och det var ett trettiotal utmynnade i: För Guds skull se till att löntagarfondsfrågan får ett slut! Så trötta på fondfrågan var ledamöterna i styrelsen för det stora och mäktiga partidistriktet i Stockholms län.
På regeringens allmänna beredning i mitten av juni 1983, där LO-ekonomen P-O Edin föredrar förslaget, anmäler jag flera tveksamheter. "Håll småföretagen utanför", kräver jag. Jag går också emot att 1990 används som justeringsår. Näringslivet kan inte ha detta hängande över sig som ett svärd, säger jag. Ett enda beslut får räcka.
Av inläggen i övrigt att döma verkar det som om ingen i regeringen vill ha några löntagarfonder. Alla statsråd verkar uppgivna.
Sommaren 1983 träffas Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt och jag för att försöka bringa ordning i fondförslaget och i argumenteringen. "Gör vad ni kan", säger Olof till oss. Vi konstaterar att vår argumentation egentligen är en enda röra av förhoppningar och undanflykter för att slippa ta ställning och offentligt såra kamraterna vid Norra Bantorget. Professor Bo Stråth kallar det i sin bok Mellan två fonder för en distansering till hela löntagarfonds frågan, samtidigt som vi ville hålla samman banden med LO.
Kjell-Olof Feldt skriver i sin bok Alla dessa dagar: "Vi hade aldrig gjort klart för oss själva vad det var för slags makt som eftersträvades."
Men det avgörande misstaget var att partiledningen aldrig trodde att löntagarfonderna skulle bli verklighet. Snabbheten i LO:s process efter 1976 års kongressbeslut och LO:s varnande om löntagarfonderna som deras egen privata fråga fick till följd att LO egentligen aldrig fick eller brydde sig om att ta reda på hur partiet ställde sig till fonderna och vad som var socialdemokratins alternativ. Man körde bara på efter sin egen på förhand bestämda linje.(kurs här)
I augusti 1983 när vi träffar LO-ledningen gör Olof Palme en viktig markering i löntagarfondsfrågan. Han säger inledningsvis: "Det förslag som nu ligger är steget. Det vill säga: det blir inte något mer förslag under den här generationen." "Förstår ni det?" ryter Olof till! Ingen begär ordet!
Ingen hjälp av centern
Någon månad senare, i mitten av september 1983, har Olof Palme och jag på centerriksdagsledamöterna Nils G Åslings och Anders Dahlgrens förslag bjudit in centerns partiledare Thorbjörn Fälldin till samtal i lön tagarfondsfrågan. Fälldin har Olof Johansson med sig. Olof Palmes och min förhoppning är att centern vill samarbeta men med hårda villkor som vi "tvingas" acceptera. Men Fälldin är glasklar: "Centern vill inte till någon del bli delaktig i införandet av löntagarfonder. Det bästa som kunde ske vore om förslaget inte läggs fram."
Fälldin är på stridshumör: "Om det blir ny majoritet efter 1985 så avvecklar vi fonderna. Utan tveksamhet." Jag dristar mig till att fråga Fälldin vad det är för skillnad mellan P-O Edins skiss och Nils G Åslings förslag om en femte AP-fond. Fälldin blir purken på mig: "Du kunde väl ha frågat Nils när ni träffa des, för det vet jag att ni gjort. Hans skriverier är hans personliga, de är inte återförsäkrade i någon ansvarig centerpartiinstans. Hans skriverier är hans egna, punkt och slut!"
Olof Palme har suttit tyst och lyssnat på mitt och Fälldins menings utbyte. Men så vill Olof veta vad det är för fundamental ideologisk skillnad mellan Edins förslag och Åslings tankar.
Fälldins uppsyn mörknar: "LO mullrar. Rune Molin viker sig inte en tum. LO har ju makten i den här frågan. Det vet ju alla. Det blir detta steg. Sedan tar LO över hela skiten. Det blir en enda väg, och den bär in i socialismens och tvångets rike. Vi vill inte vara med om detta. Det hör ni väl!"
Fälldin fortsätter: "Om du är övertygad om detta förslag och vet att du har kommunisternas stöd, varför försöker du då att övertala oss att ställa upp för detta elände? Vi kommer inte att ställa upp. Ha detta klart för er!"
Olof Palme svarar: "Det är en socialdemokratisk tradition att söka breda lösningar. Vi kan inte ha en parlamentarisk ordning, där vi var annan valperiod upphäver fattade beslut. Ni är utsatta för ett starkt tryck från SAF och högern."
Fälldin blir nu riktigt arg: "Vad menar du med det. Vi gör våra egna ställningstaganden. Det var en oförskämdhet att säga detta. Vi är djupt oense om grundprinciperna. Vi vill satsa på den enskilda människan, på personlig idékraft. Ni vill bara satsa på det kollektiva ägandet."
Jag sparkar till Olof på smalbenet. Så hårt att han säger "aj"! Jag tar över "tankeutbytet" med Fälldin. "Vad menar du med att vi är oense i grundprinciperna. Det är inte sant! Vi vill ju använda löntagarfondskapitalet till att utveckla de privata företagen, vi vill ha tillväxt i små företagen. Kapitalet ska ju användas i de privata företagen." Thorbjörn Fälldin tycker tydligen att det inte lönar sig att diskutera mer. Han höjer rösten: "Ni fattar ändå inte vad jag säger!"
I detta läge går Olof Johansson in: "Hela den här frågan är klantigt skött. Vi litar inte på LO. Rune Molin stod ju på Skansen och skrek att det var makten det gällde, och att detta bara är en början. Ni har ju aldrig tagit avstånd från skriken från Norra Bantorget. Ni måste förstå att de skrämmer oss!"
Olof Palme slår nu an en ödmjukare ton:
- Vi har skuld i det här också. Om LO-rapporten fick vi läsa i tidningen. Det var ingen bra lösning, och vi har inte ställt oss bakom den. Men jag medger att det inte har skett i offentliga uttalanden.
- LO har inte fått stöd av oss i vad de har sagt. Vi får väl se vad vi kan göra nu. Vi hade varit beredda att mötas på halva vägen om ni hade velat ställa upp för en diskussion. Vi hade varit beredda till eftergifter för era konstruktiva synpunkter. Vi hade ansträngt oss för att tillmötesgå era erinringar. Men ni har nu blockerat den här frågan, så då lönar det sig väl inte att hålla på längre. Tyvärr."
Så tog det slut med centern för den gången.
Beslutet tas
I september 1983 är löntagarfondsfrågan uppe på allmän beredning i regeringen igen. Resultatet blir: Vi kan inte vika oss nu, även om många i regeringen hoppats på det och på att vi skulle ha fått centern att "driva oss tillbaka". Nu måste förslaget fram. En del statsråd menar att om vi viker oss, så kommer hökarna bland arbetsgivarna och högerkrafterna att ta fram andra frågor att anfalla oss med. Men ingen är entusiastisk.
Det som skrämmer Olof Palme är att flera regeringsledamöter återigen vittnar om ett mycket ljumt intresse för frågan ute i landet och om hur ointresset till och med tilltagit. Det blir för mycket för Olof, så han lämnar beredningen för ett tag mycket uppriven.
Olof Palme kommer in på beredningen igen. Han vill döpa om fonderna till "Löntagarnas trygghetsfonder".
Den 4 oktober 1983 äger den stora marschen mot löntagarfonderna rum i Stockholm.
Strax därefter möter några av statsråden TCO-ordföranden Björn Rosengren och hans medarbetare. Beskedet är dystert för regeringen: TCO avstår från att ta ställning till det aktuella löntagarfondsförslaget. Så där försvann det halmstrået. Det blir ingen enig löntagarfront. TCO kommer inte med det stöd som många hade räknat med. Industritjänstemannaförbundet SIF upplöser fondfronten.
Den 13 oktober 1983 tar regeringen ställning: ett system med fem separata löntagarfonder ska inrättas under 1984. Jag är i Kina när regeringen tar beslutet.
Onsdagen den 21 december 1983 beslutar riksdagen med röstsiffror na 164-158 att inrätta fem löntagarfonder. Tjugoen ledamöter avstår från att rösta.
I mars 1984 redogör partiets informationschef, Lars Hjalmarson, för fondfrågans läge på partiets verkställande utskott. "Frågan är stendöd", säger han. Vi såg alla lättade ut!
Men i Olof Palmes ögon lyste tvivel.
Det är lätt att bli dystert skämtsam och negativ - och naturligtvis efterklok - när man ser tillbaka på löntagarfondsfrågan. Det fanns naturligtvis starka sakskäl för särskilda löntagarfonder. Vi behövde motvikt till den stora maktkoncentrationen inom svenskt näringsliv. Det fanns ett övervinstproblem som försvårade avtalsrörelserna. Små och växande företag behövde kapital. Men fasthållandet vid löntagarfondsidén - även om den under vägen omarbetades väsentligt - var olyckligt för det socialdemokratiska partiet.
Löntagarfonderna kom att förpesta relationerna mellan den socialdemokratiska regeringen och näringslivet. Jag kunde bäst av alla i regeringen utläsa detta. Det gick inte en vecka i mitt arbete som industriminister utan att jag mötte någon från näringslivet som klagade på fonderna eller uttalade oro för dem. Under mitt första industriministerår, alltså 1982-83, mötte jag ständigt och jämt var jag än befann mig ute i näringslivet varningar för löntagarfonderna. Också på den kooperativa sidan. Curt Nicolin hade rätt när han sa att "arbetarrörelsen har felbedömt styrkan i fondmotståndet".
Samtidigt märkte jag hur fondmotståndet växte också inom partiet. Rapporter om detta skakade Olof Palme och oss övriga i partiledningen. När den mäktige partikamraten Göran Johansson i Göteborg i mitten av augusti 1983 uttalade sig kritiskt mot fonderna och deras förankring blev Olof i det närmaste hysterisk.
Han ringde sent en kväll. "Ingen ställer längre upp. Alla sviker", klagade han.
Många av fondmotståndarna bland småföretagarna var verkligen rädda. En del var säkerligen uppskrämda av Svenska Arbetsgivareföreningens propagandamakare. Men det gällde faktiskt inte alla. Jag kunde avläsa när oron var spelad eller när den berodde på en äkta rädsla för vad fonderna skulle kunna betyda för företagandets frihet och för marknadsekonomin i stort. Jag tror att den misstänksamhet mot socialdemokratin som byggdes upp på grund av löntagarfonderna ännu inte är helt borta. Fonderna blev en tagg i det förut goda samarbetet och samförståndet mellan socialdemokratiska regeringar och svenskt näringsliv.
Det som grämer mig mest av allt är att vi hade kunnat få något bättre än löntagarfonder, som under många år blockerade så mycket hos så många. Vi hade kunnat flytta fram löntagarnas position med bestående lösningar. Om LO inte hade varit så stelbent!
Och vi i partiledningen inte varit så rädda och fega. (kurs här)
Näringslivet och folkpartiet var inte så oberörda som många gjorde gällande. Det hade funnits öppningar och möjligheter för reformer, om vi hade lagt fonderna åt sidan. Jag ångrar att vi inte körde ut motsättningarna mellan partiet och LO i den offentliga debatten. Jag förstår faktiskt inte varför vi hanterade löntagar fondsfrågan så klantigt.
"Löntagarfonderna var, blev och är en politisk belastning för socialdemokratin", sa LO:s ordförande Stig Malm i en intervju 1986.
Så sant, så sant!
Jfr Svante Nycander om Thage Petersons och Ingvar Carlssons böcker
Anders Isaksson 1999-10-01: Thage G - en scout i
politiken
utdrag
Thage G. Petersons memoarer "Resan till Mars", är en bok som sagts vara skvallrig och självupptagen men som är mer intressant än sitt rykte. Visst, Peterson är centrum i sitt eget 700 sidor tjocka universum, hjälten som kämpar för nationen, folkstyret, partiet och statsråden i nu nämnd ordning, men efter avslutad läsning kan ingen betvivla att den enskilde politikern är viktigare än regeringen och att partiet föregår nationen.
Det var förmodligen just detta som Göran Persson hade i tankarna när han beskrev Petersons bok som trist:
"Jag kan nämligen inte se att det han röjt av våra samtal har varit av sådant slag att det ökar förståelsen för hur politik bedrivs", sa han i SvD.
Politiska memoarförfattare brukar ägna sig åt just vad Persson efterlyser, de begrundar folkstyrets villkor och abstraherar sin egen och andras äregirighet, krokben och intriger till strider om värden och intressen.
I spåret från Kjell-Olof Feldts bok "Alla dessa dagar" går Thage G. Peterson ett steg längre, sätter personstriderna i centrum och återger vad som faktiskt sägs bakom de stängda dörrarna. I memoarlitteraturen är detta unikt, ingen har röjt så många förtroenden som han.
Hans skildring av sin egen hastigt påkomna avgång i fjol höstas är typisk:
Lena Hjelm-Wallén viskar i hans öra att Göran Persson tänker fimpa honom vid den kommande regeringsombildningen och plötsligt ser han mönstret i det som förbryllat honom, statssekreteraren Pär Nuders undanglidande nej till en gemensam talarturné och Perssons närmast överdrivna välvilja.
I det läget handlar Peterson efter maximen hellre förekomma än förekommas, skriver sin avskedsansökan vid kaffet och bullen på ett kafé och beställer själv den blomkvast, som ska föräras honom vid hans sista regeringssammanträde. Han ska spela hem sista sticket, Persson tas med överrumpling.
Machiavellism på högsta politiska nivå, javisst, men vem lurade vem med en viskning för mycket, Persson eller Hjelm-Wallén?
I kapitlen om sin barndom berättar Peterson att han startade en scoutklubb med sig själv som enda medlem och i boken framstår han onekligen som folkstyret siste scout, särskilt under talmansåren 1988-1991 när kämpade mot regeringens och partiledarnas vana att betrakta riksdagen som ett rundningsmärke vilket som helst.
Själv lönades han illa för sina ambitioner, fick foten när Carl Bildts fyrpartiregering övergav sedvanan att återvälja sittande talman oberoende av blockställningen i riksdagen. Han skyller på Lars Tobisson men det verkliga skälet var nog att Bildt ville slippa Ingegerd Troedsson i sin regering och därför lyfte henne ett snäpp högre i rangrullan.
Av samma skäl förlänades Birgitta Dahl ämbetet tre år senare: "Hon är så jobbig", sade Ingvar Carlsson när han och Peterson diskuterade fördelningen av bytet efter valsegern 1994.
Peterson låter förstå att partierna föredrog att beröva talmansämbetet tyngd, men sådant är livet, äta eller ätas.
Mera i förbigående klargör han att Ingvar Carlsson var så djupt inblandad i Ebbe Carlsson-affären 1988, att hela regeringen rimligen tvingats gå om hans skildring av förloppet är riktig.
Många i regeringskretsen har sedan dess ruvat på denna hemlighet, inklusive Sten Heckscher som nu fick fart på sin egendomligt meteorlika karriär från byråkrat till generaldirektör, statsråd och rikspolischef.
Vad lär man sig av Petersons långa liv i politikens centrum i dessa dagar när striden om kontrollen över statens revision lämnat principerna och övergått i svart fars? Jo, det gamla vanliga att makten måste kontrolleras, beslutsprocessen genomlysas och utnämningarna till höga ämbeten föregås av en öppen redovisning av kandidaterna.
Folkstyrets scouter som Thage G. Peterson i all ära, men politik kan inte lämnas i händerna på yrkespolitiker.