Home - Index -
News - Kronkursförsvaret 1992 - EMU - Cataclysm -
Wall Street Bubblor - Huspriser
US Dollar - Biggles - HSB - Löntagarfonder
- Kontakt
Rolf Englund blog
Utopism
Land Of Hope And Glory
Vera Lynn
The de-civilising process - the collapse of manners
Today’s young, the most educated generation in history, are more likely to model their style on
the urban underclass than on yesterday’s educated elite – hence the spread of tattoos, piercings and beards.
Adrian Wooldridge political editor and Bagehot columnist at The Economist, 1843/The Economist
1843magazine.com/and-finally/reluctant-global-citizen/the-decivilising-process
Tocqueville the most unusual member of the liberal pantheon.
Liberalism tends to be marinated in optimism to such an extent that it sometimes shades into naivety.
Tocqueville believed that liberal optimism needs to be served with a side-order of pessimism.
Far from being automatic, progress depends on wise government and sensible policy.
The Economist 9 August 2018
Why the world needs Biggles more than ever
Captain, Major and later Squadron Leader James Bigglesworth, DSO, DFC, MC,
the most famous airman in English literature and surely a candidate for the greatest Briton of all time.
Telegraph 17 May 2008
Makthavare bör straffas för sina misslyckanden
Om Nassim Nicholas Talebs nya bok "skin in the game"
Ivar Arpi SvD 16 mars 2018
USA not greatest
https://www.facebook.com/Area51.US/videos/10154174843304555/
Merkel's transformation is telling of the difference between politics that are good and politics that are right. The distinction is as old as political philosophy itself.
German political philosopher Max Weber identified the distinction as being between the ethics of conviction and the ethics of responsibility.
In other words, the difference between politics that are guided only by morals or by the likely consequences policies might produce.
Der Spiegel 21 September 2015
Nils-Eric Sandberg om Per Ahlmark
SvD 21 juni 2018
"Det kommunistiska partiet har skapat ofantligt mycket som är värdefullt och framtidsdugligt.
Det har bland annat – och det är en stor sak – befriat det ryska folket från påträngande materiell nöd, medan samtidigt miljoner svälter i Förenta Staterna"
Olof Lagercrantz om Sovjetunionens kommunistiska parti. Dagens Nyheter, 11/7 1968.
If euro enthusiasts feel sorry, they might say so
For all the advantages to be eked out of an apology, the most pressing case for it is moral
In politics, unlike business, there is no prize for being right.
Nor is there any punishment for being wrong.
Britain’s pro-Europeans have undergone no reckoning with the recent past.
They offer no account of their previous support for the euro.
Financial Times 22 June 2015
The first time I heard Lawrence Summers speak, when he was still Treasury secretary in the Clinton administration, he said something like,
"There are two views on this subject, A and B, and I know I should say the truth lies between them.
But it doesn't: A is right and B is wrong."
slate.com/articles/arts/culturebox/2006/02/school_of_hard_knocks.html
Var och Vart - En allvarlig fråga
SvD:s Kvalitetsredaktör Per Söderström skriver i dag den 18 augusti om det felaktiga bruket av Var och Vart.
Sakfrågan är enkel. Var är bollen? Vart skall Du gå min lilla flicka?
Rolf Englund blog 2014-08-18
In 1914, national leaders were so keen to appear strong and to protect their honour
or “credibility” as they would call it nowadays),
that they were unable to step back from the brink of conflict.
Gideon Rachman, Financial Times, 6 January 2014
Reflection on the Sarajevo crisis might just prevent today’s leaders from falling into the same trap, if Sino-Japanese tensions heighten again.
But, unfortunately, many of today’s political players still approach their rivalries with a Munich mindset.
August Landmasser is now remembered in history as the man who didn’t salute Hitler.
http://all-that-is-interesting.com/august-landmasser-no-salute-hitler
Den 21 november 1990 var Mrs. Thatcher i Paris för en konferens.
Det var ingen konferens vilken som helst. Världens ledande stats- och regeringschefer deltog.
"The Paris Summit was the peace conference of the Cold War".
Då passade eurofilerna i hennes parti på att konspirera.
David Brooks har i New York Times, April 8, 2013, en lysande beskrivning av vad som skedde:
The 1990 Tory coup against Margaret Thatcher Her colleagues thought she was too anti-Europe. After a series of fervid meetings and maneuvers while she was away, the members of her own party brought her down.
Den 22 november avgick Mrs. Thatcher.
"But she still had to lead a Question Time in the House of Commons, speaking for a government she no longer headed. It was a triumph. She dominated the hall, crushed the hecklers and rose magnificently above her own misery.
The men who destroyed her leapt to their feet and roared.
Thatcher went down in full cry:
“When good has to be upheld, when evil has to be overcome, Britain will take up arms!”
Intellectuals: From Marx and Tolstoy to Sartre and Chomsky
Paul M. Johnson
http://www.amazon.com/Intellectuals-Marx-Tolstoy-Sartre-Chomsky/dp/0060916575
http://homepage.eircom.net/~odyssey/Politics/Quotes/Modern_Times.html
Nowadays we tend to interpret any type of character or behaviour that departs from our standards of tepid normality as a symptom of some underlying disorder.
Churchill was certainly not tepid. He was passionate, volatile and intensely emotional in much of his life. That did not make him unbalanced.
Churchill's exceptional openness to intense emotion may help explain how he was able to sense danger that more conventional minds failed to perceive.
For most of the politicians and opinion-makers who wanted to appease Hitler, the Nazis were not much more than a raucous expression of German nationalism.
It needed an unusual type of mind to see that Nazism was something new in the world, a radically modern movement with a potential for destruction that had no precedent in history.
John Gray, BBC 23 Sept 2011
The Roman Inquisition was one of several inquisitions conducted under the auspices of the church.
These had a conviction that the cause was not only just but also so urgent that nothing must stand in the way:
not practical considerations and certainly not competing considerations of principle or moderation.
Cullen Murphy, New York Times February 11, 2012
Alla sedvänjor och idéer på jorden står tyvärr inte i samklang med de mänskliga rättigheterna.
I sin nyss inledda självrannsakan borde Socialdemokraterna börja med att återerövra de tidlösa upplysningsidealen.
Lena Andersson, Kolumn, DN 25/9 2010
Med de idealen är staten sekulär, varje dag, och Guds vilja är inget argument. Med de idealen kan människor vara religiösa men inte skolan.
I ett land med upplysningsideal lär man sig i skolan att tänka, inte bara känna, inte heller att bara kryssa i rätt svar. I ett sådant land baserar myndigheterna sina beslut på individens oförytterliga rättigheter oavsett härkomst. Frihet, jämlikhet och jämställdhet är inte endast för vita européer utan för alla. Myndigheter och hjälporganisationer styrs av empatisk klarsyn, inte av brutal kulturrespekt.
När Socialdemokraterna ska tänka nytt hoppas jag att de minns vad som motiverade deras framstående reformer under 1900-talet. Jämlikhet och individens frihet. Även när föräldrar av rädsla ville hålla kvar sina barn i samma obildning som de själva fått hålla till godo med sa socialdemokratin nej. De nya generationerna skulle få chansen till modernitet, skolgång och bildning. Reformerna tärde hårt på arbetarklasskulturen och gruppens självbild. Arbetarfäderna vingklipptes. Klassresenärerna blev vilsna men befriade. Man omintetgjorde mental stagnation och enklavisering.
I dag står Sverige inför samma sak men grupperna heter något annat. Socialdemokraterna behöver bara påminna sig sitt arv för att förstå vilken väg de ska välja, även när förstockade forskare i jakt på anslag hävdar att den är kolonial.
...
Det har blivit ett mantra att regeringen skött ekonomin exceptionellt bra.
Detta trots att vår BNP i fjol sjönk med fem procent, mer än övriga Europas och dubbelt mot USA.
Lena Andersson DN 11/6 2010
Enligt SCB var 2009 det sämsta året för svensk ekonomi sen andra världskriget. Arbetslösheten är 8,5 procent. Hur kan detta betecknas som framgångsrikt? När enstaka oppositionspolitiker påpekar saken och att det är de stora överskotten från tidigare som räddat ekonomin avfärdas det med förlöjliganden.
Den svenska antiliberalismen är främst en bestående effekt av 70-talsradikalismen.
Den hämtar näring från social utopism, marxism och olika postmoderna läror.
Antiliberaler sprider fientliga schabloner om den tanketradition som historiskt är förutsättningen för ett öppet modernt och sekulärt samhälle.
Svante Nycander DN 9 september 2010
Marxismen betraktas av sina anhängare som en vetenskap, en särskild skola inom forskningen.
Det finns en objektiv verklighet som blir synlig först om man intar ”en bestämd, icke neutral, klassmässig position”, enligt Sven-Eric Liedman.
Många som inte längre bekänner sig till marxismen – genusteoretiker med flera – har behållit idén att den egna ideologin är en alternativ vetenskap, med förtjänster som saknas inom ”positivismen”,
en hållning som ofta förenas med stridbarhet och intolerans mot oliktänkande.
Svante Nycander, DN 2010-08-10
The “scientific fundamentalism” promoted by the atheist Richard Dawkins
was criticised yesterday by the winner of a prize he had attacked.
The Times March 26, 2010
Professor Ayala, of the University of California, Irvine, who is an authority on evolution and genetics, won the prize for his contribution to the question “Does scientific knowledge contradict religious belief?”. The prize, the largest of its kind, was founded by the late entrepreneur Sir John Templeton to honour scientists who contribute to progress in religion.
- Var det Hitlers fel att han fick så mycket applåder?
Vår tids rädsla för allvar
Hur ska vi skapa jobb när vi lägger ut allt arbete till arbetskraft i-fattigare länder?
Vi har svåra tider framför oss.
Roy Andersson intervjuad i SvD 2/1 2009
Moral Clarity: A Guide for Grown-Up Idealists By Susan Neiman
Although progressives may think that the right is pushing the wrong values, they now offer no sustaining or convincing alternative.
Some embrace a tepid relativism, in which the worst that can be said about dreadful action – unless it violates someone’s rights – is that it is ”inappropriate”. Small wonder, then, that progressives find themselves without ideals that can convince or inspire those drawn to fundamentalist beliefs or terrorist tactics: they have nothing much to say about good or evil, about dignity or nobility.
And they have no heroes.
Onora O’Neill, Financial Times June 29 2009
Baroness Onora O’Neill is president of the British Academy and author of ‘A Question of Trust: The BBC Reith Lectures 2002’ (Cambridge University Press)
In Moral Clarity, Susan Neiman criticises the philosophical ideas that dominate contemporary culture and politics on a grand scale. She is well equipped to do this. She grew up in the US, has worked in Tel Aviv and now in Berlin. She is steeped in the biblical and classical texts that have shaped western morality, and in the philosophy of the European Enlightenment. She has written a penetrating book about Immanuel Kant’s challenging take on reason and morality, and a courageous work about evil, a topic most philosophers shun. And she leaps between different literatures with ease.
As she tells it, progressives, including those left-of-centre on the political spectrum in the US and elsewhere, have given up the ideals they had inherited from the European Enlightenment, in favour of (supposed) realism about markets, preferences and interests. Meanwhile conservatives headed back to basics, presenting themselves as champions of specific family, religious and patriotic values.
What then, Neiman asks, does moral clarity require of grown-ups in a world of moral evasion and unrealised ideals? She thinks they should start by being unashamed about ideals, and realistic about the gap between ideals and reality. Grown-up idealists don’t mainly go for grand gestures, lead heroic lives or die for their ideals. They do refuse to put away their ideals as childish.
‘A Question of Trust: The BBC Reith Lectures 2002’
Moral Clarity: A Guide for Grown-Up Idealists
“Heroes: What Great Statesmen Have to Teach Us”
Paul Johnson, Historian, Hillsdale December 2007
PAUL JOHNSON is the author of several bestselling books, including the classic Modern Times: The World from the Twenties to the Nineties, A History of the American People, A History of Christianity, Intellectuals: From Marx and Tolstoy to Sartre and Chomsky, A History of the Jews, Creators: From Chaucer and Durer to Picasso and Disney, Art: A New History, George Washington: The Founding Father, and most recently, Heroes: From Alexander the Great and Julius Caesar to Churchill and de Gaulle.
His articles have appeared in numerous publications, including National Review, the New York Times, the Wall Street Journal, the Spectator, the Daily Telegraph, and the Daily Mail.
In 2006, he received the Presidential Medal of Freedom.
The following is adapted from a lecture delivered on November 1, 2007
Mr. Greenspan has just published a book in which he castigates the Bush administration for its fiscal irresponsibility.
Well, I’m sorry, but that criticism comes six years late and a trillion dollars short.
Paul Krugman, New York Times 17/9 2007
Now He Tells Us
Peggy Noonan, Wall Street Journal, September 22, 2007
"Uppsala universitet måste läggas ned"
Bo Rothstein DN Debatt 22/8 2007
"I believe in being free, acquiring knowledge, and telling the truth."
Legendary American journalist H.L. Mencken(1880-1956)
Samhällets grundläggande moraliska problem är avvägningen mellan frihet och tvång.
Danne Nordling 31/5 2007
På fyra områden ställs friheten mot anspråk på inskränkningar för att lösa olika problem:
samhällsstyrningen,
det sociala ansvaret,
paternalismen och ekonomins reglering
samt frågan om det är frihet eller lycka som är det yttersta värdet.
"För den bildade medelklassen är en noppig kofta alltid mer värd än en Kellyväska."
"Inpiskade DN-koftor som bor i kulturreservat på Mosebacke... Det går inte att lita på fina människor i stickad kofta och trähalsband.
De vill folket väl, men de kliver aldrig ner till folket och tittar hur folket har det."
DN Kultur 26/5 2007
Det är inte särskilt förvånande att alla skäller på medelklassen, för den är överallt.
Och det är inte den bildade medelklassen, den som svänger sig med latinska citat och historiska paralleller.
Den är helt marginaliserad, om den inte har gått i pension.
Det är inte heller den strävsamma, sparsamma medelklassen, typ detaljhandlare. Den finns förstås, men gör föga väsen av sig.
Den medelklass som hörs och syns överallt, och som alla retar sig på, är den "kreativa klassen", med Richard Floridas motbjudande term. Den finns inom medierna, reklam, information, mode, kultur, personaladministration, terapi och alla sorters projektledare och en hel del byråkrater tillsammans med en och annan politiker, kökschef, festfixare, forskare och politiker. De rör sig obehindrat mellan Aftonbladet och Svenska Dagbladet, mellan TV 4 och DN, mellan politik och pr.
Källa: Fredrik Lundberg , frilansskribent, DN 30/5 2007
Chattering classes/Commentariat
En aktuell film och en roman har i vår ställt mig inför den oundvikliga frågan
hur mycket jag blundade för under mina återkommande resor till DDR.
Det blev ganska många eftersom arvet från Brecht levde kvar under de kommande åren.
Leif Zern DN Kultur 6 maj 2007
At Bercy sports arena last Sunday, Mr Sarkozy launched a ferocious attack against the inheritance of ’68, blaming it – among other things – for cynicism, schoolroom disorder, tolerance for criminality, impoliteness, financial speculation, excessive individualism and hatred of the French national identity.
“May ’68 imposed on us intellectual and moral relativism. The inheritors of ’68 imposed the idea that everything was worth the same,
that there was absolutely no difference between good and evil, between truth and falsehood, between the beautiful and the ugly,” he said.
John Thornhill, editor of the FT’s European edition, May 4 2007
How the world has turned. This week, Daniel Cohn-Bendit, the flame-haired revolutionary student leader who became the public face of France’s May 1968 uprising, accused the conservative Nicolas Sarkozy of being a “Bolshevik”. His offence? To have demanded the “liquidation” of the ’68 inheritance.
A similar culture war rages about ’68 in France. The right tends to believe the soixante-huitards were long-haired, over-sexed, layabout hippies who have sponged off the state ever since and perverted the national culture. For the left, ’68 was a great moment of social – and sexual – liberation, sweeping away undue deference and entrenching women’s and workers’ rights.
RE: Exempelvis, att en uppstoppad get med ett bildäck om sig kan vara konst...
DN, Ingrid Hedström
"Röde Dany", ledaren för den franska majrevolten 1968, står på barrikaderna igen.
Den här gången har han tagit på sig en verklig utmaning - att övertyga alltmer skeptiska franska väljare att rösta ja till EU:s nya grundlag.
Läs mer här
A review of Decadence – The passing of personal virtue and its replacement by political and psychological slogans.
A collection of essays edited and introduced by Digby Anderson, The Social Affairs Unit, 2005
Vår tids Machiavelli
"The 48 Laws of Power" By Robert Greene
Folk bryr sig inte om det gemensamma bästa
Rolf Gustavsson, SvD nyhetsplats 19/11 2006
- Normalisering, svarar alltså mina vänner.
- Vad då för normalisering? Vad är normalt i den politik som Polen visar upp i dag?
- Det normala består i att folk skiter i politik och bara tänker på sig själva. Politik angår dem inte, intresserar dem inte. Folk vill jobba och tjäna pengar, lagligt eller olagligt. Men så är det väl på många håll i Europa?
Kanske har hela idén om politik som solidaritet och det gemensamma bästa gått under tillsammans med allt bråte av utopier och ideologier från förra seklet?
Maria Borelius och Bunkergänget
Etisk relativism bör motarbetas
Moraliska frågor borde inte på fundamentala områden vara mer kontroversiella än frågan om jorden är rund eller platt.
Men då kommer relativisterna med kritik om "de mänskliga rättigheternas imperialism".
Danne Nordling, 3/4 2006
Synen på medmänniskorna i olika länder styrs av moraliska föreställningar. I vissa länder eller kulturer tycks det vara mer eller mindre accepterat att kvinnor "misshandlas, våldtas, omskärs, dör i barnsäng, mördas, säljs som sexslavar osv". Det borde man kunna visa vara en felaktig moral som strider mot "de mänskliga rättigheternas universalism". Men istället urskuldar man andra länders och kulturers moraliska föreställningar med hjälp av den meta-etiska lära som kallas etisk relativism. Det som är sant för oss behöver inte vara sant för andra. Det finns ingen objektiv moral och om den till äventyrs finns kan vi inte få kunskap om den, säger många.
Med detta synsätt blir västerlandets moraliska pretentioner "de mänskliga rättigheternas imperialism" som Huntington uttryckte saken i sin bok om civilisationernas krig.
For the past three decades and more, many of the leading opinion makers in our universities, the media and the arts have regarded Western culture as, at best, something to be ashamed of, or at worst, something to be opposed.
The perverse anti-Westernism of the cultural elite
Keith Windschuttle, Address to: Summer Sounds Symposium
Punga Cove, New Zealand February 11 2006
Under the names of "relativism" and "postmodernism", today's prevailing style of thought has it that
we can believe what we like and that all beliefs are equally valid, because there is no such thing as truth or objectivity.
RE: Exempelvis, att en uppstoppad get med ett bildäck om sig kan vara konst...
A.C. Grayling, Financial Times, 23/7 2005
Anthony Grayling is professor of philosophy at Birkbeck College, University of London.
TRUTH: A Guide for the Perplexed, by Simon Blackburn, Penguin £14.99, 238 pages
The opposing view - that there is such a thing as truth, that there are standards and that reason is the authority that governs both - is regarded by relativists as mere conservatism, the voice of power trying to silence other voices, or the bluster that masks insecurity.
Blackburn warns us that he is at times going to annoy absolutists and relativists. He is careful to do justice to the best in each position, and to deal hard justice to the worst in each. He gives what is in effect a history of modern philosophy, for of course this debate is central to the most fundamental concerns of philosophy in all its three great interconnected pursuits: the theory of knowledge, metaphysics and ethics.
Is art beautiful because we are taught so, or are notions of beauty hard-wired into the brain? When people were shown pictures of sculptures in a new study, brain scans suggest they judged beauty by at least partly hard-wired standards. Researchers in Italy showed volunteers original and distorted images of Classical and Renaissance sculptures. The scientists picked 14 volunteers with no experience in art theory to try to see
The proportions of the statues themselves reflect "the golden ratio," a mathematical figure known since ancient Greece that Renaissance artists often thought embodied ideal beauty. In nature, the golden ratio can be found in the way nautilus shells curve or how seeds spiral on strawberries. It describes hurricanes, galaxies and the flight pattern of a falcon on the hunt. Specifically, the golden ratio is equal to roughly 1.618. It is unique in that its value is equal to the ratio of its integer part to its fractional part—that is, 1.618 is roughly equal to 1 divided by 0.618.
http://www.livescience.com/history/071121-beauty-brain.html
Believing in hedge funds - or fairies
The strongest force driving us towards false opinions is the natural human desire to believe what we want to believe.
John Kay Financial Times 21/12 2004
"It doesn't matter where the train is going. What matters is deciding to get on," says the conductor of the Polar Express.
The social life of a dissenter is always difficult. Few adults give an honest answer when Peter Pan asks if they believe in fairies. The only negatives come from precocious children who have learnt to think for themselves but have not acquired social skills; I can still remember being silenced by my parents and shunned by the audience. With maturity, most of us learn that it is wiser to go along with the crowd.
And with reason. What is widely believed is usually true. That is why it is not just more congenial, but also more efficient to adopt the conventional view than to engage in original research. I think the earth is round, not because I have personally verified it, but because many people I trust tell me so. A thousand years ago, I would have thought it was flat, for the same reason.
Likewise, I believed in Santa Claus because my parents told me so, and I ceased to believe in him when my teenage cousin and his friends disabused me.
If you must choose between the claim that the internet will change everything and the observation that it is entertaining, a useful research tool and a powerful vehicle for classified advertising, only the most curmudgeonly would not vote for transformation. And who would not like to believe in Santa Claus? Or hedge funds?
Economists define adulthood as the moment at which your expenditure on Christmas presents first exceeds the value of the gifts you can expect to receive. Along with this depressing feature of maturity come ceasing to believe what you want to believe, learning when to ask questions and when to take the views of others on trust, and resisting pressures to conform to what other people think. (I am not sure about the last of these.)
But Christmas offers a few days in which we can all retreat to childish fantasies. As we ride the Polar Express and watch The Sound of Music, we have a chance to believe that all is as we would like to it to be. A Happy Christmas to all readers.
I ingressen påstås att jag sagt att IQ-tester är manipulerade till kvinnors fördel.
Man gjorde detta på 1970-talet eftersom IQ-kurvorna skilde sig åt mellan pojkar och flickor och denna skillnad ville man inte ha.
Annica Dahlström DN Debatt 20/2 2007
"En kunskapsföraktande radikalfeminism"
Pojkar ska vara bäst, och flickor ska ha bästisar för att uppnå hög social status i skolan
Detta är en tumregel som förvånansvärt ofta går att tillämpa i försöken att förstå även vuxnas drivkrafter och beteenden.
Sofia Nerbrand SvD ledarsida 23/12 2004
Att konstatera att både arv och miljö påverkar människan torde inte vara särskilt kontroversiellt. Men det provocerar ändå många.
Harvardprofessorn Steven Pinker pekade häromåret i sin utmärkta bok The Blank Slate på en förklaring till detta: Den utbredda uppfattningen att vi föds som tomma ark. Kulturen anses vara det enda viktiga och vad vi blir är ett resultat av sociala konstruktioner.
Att utesluta arvet är en extrem hållning, men den har ändå blivit mainstream - särskilt bland dagens tongivande sociala ingenjörer och radikalfeminister. De är rädda för att erkänna biologiska skillnader, eftersom sådana inte kan "åtgärdas" på politisk väg.
Genusteoretiker tvingas förneka naturvetenskaplig kunskap om kön, eftersom den skulle få deras världsbild att rämna. Med näbbar och klor kämpar de emot att resultat från neurobiologin, den evolutionära psykologin och genetiken ska vinna gehör.
Nihilism är inte tolerans
Sofia Nerbrand SvD ledarsida 25/11 2004
Sofia Nerbrand är redaktionssekreterare i tidskriften Axess.
För att försvara vårt mångfasetterade och sekulära samhälle måste fler stå upp för dess grundläggande normer och spelregler. Mångfaldens vänner måste samtidigt markera var frihetens och toleransens gränser går, utan att för den skull bli beskyllda för islamofobi. Annars är risken stor att de främlingsfientliga vinner anhängare.
Vi i väst har en skyldighet att ägna oss åt liberal kulturimperialism och värna och sprida de demokratiska institutioner och värderingar som har visat sig vara historiskt lyckobringande. I detta arbete går det att tillämpa en viktig men enkel tumregel: det öppna samhället känner inga geografiska gränser, men det finns gränser för vad ett öppet samhälle kan tolerera.
Arthur Koestler – i ”Vi trodde på kommunismen”
och den lysande självbiografin med dess två delar ”Pil i det blå” (1952) och ”Den osynliga skriften” (1954).
Dessa tillsammans med romanen ”Natt klockan tolv på dagen” (1940) med motiv från Moskvaprocessernas politiska skenrättegångar på 1930-talet gjorde Koestler till den arketypiske exkommunisten, hatad av alla rättrogna och deras medlöpare.
Svante Nordin SvD 21/2 2007
En del sade vid murens fall att anti-kommunisterna hade ”fått rätt”. Jag ogillar det uttrycket: fått rätt.
Vi hade haft rätt hela tiden
Per Ahlmark 9 november 2004 – 15 år efter murens fall
En del sade vid murens fall att anti-kommunisterna hade ”fått rätt”. Jag ogillar det uttrycket: fått rätt. Vi hade haft rätt hela tiden, även om mängder av kommunister och medlöpare förnekade det. Att bolsjevismens lära och stat var ett krig mot människans värdighet och ett hot mot nästan alla länder var klart för alla som ville veta redan på 1920-talet och framförallt från mitten av 30-talet.
Lysande författare, forskare, tänkare och politiker hade visat det, gång på gång, under årtionden - George Orwell, Arthur Koestler, Kolakowski, Milocz, Robert Conquest, Richard Pipes, Churchill, Truman, Solsjenytsin och tusen andra.
Vaclav Havel:
Kommunistiska ledare hävdade att systemet var resultatet av historiens objektiva lagar, som inte kunde ändras.
Olyckligtvis har inte det sätt att tänka som tjänade som ett stöd för den kommunistiska diktaturen helt försvunnit. En del hävdar att kommunismen bara kollapsade under sin egen tyngd. På nytt förringas individuellt ansvar och individuella handlingar.
Kolumn DN 19/11 2004
Under den kommunistiska tiden trodde de flesta människor att individuella strävanden att få till stånd förändring var meningslösa. Kommunistiska ledare hävdade att systemet var resultatet av historiens objektiva lagar, som inte kunde ändras och de som avvisade denna logik straffades - för säkerhets skull.
Olyckligtvis har inte det sätt att tänka som tjänade som ett stöd för den kommunistiska diktaturen helt försvunnit. En del politiker och förståsigpåare hävdar att kommunismen bara kollapsade under sin egen tyngd - återigen på grund av historiens "objektiva lagar". På nytt förringas individuellt ansvar och individuella handlingar. Kommunismen, sägs det, var bara en av den västerländska rationalismens återvändsgränder; därför räckte det att vänta passivt på att den skulle misslyckas.
Samma personer tror ofta på andra uttryck för nödvändigheten, som olika förmenta marknadslagar och andra "osynliga händer" som styr vårt liv. Eftersom det inte finns mycket utrymme i sådant tänkande för individuell moralisk handling, så förlöjligas ofta sociala kritiker som naiva moralister eller elitister.
Carl Bildt, han med "Den Enda Vägen" och kronkursförsvaret vars utgång visade att det fanns flera vägar.
Love thy neighbour . . . andwhatever takes thy fancy
The permissive society was born, demanding freedom from constraints on sexual
behaviour, drug use and hair length. Women, gay people and minorities stepped
up their struggle for emancipation. And authority - the idea of being told what
to think or do - went into terminal decline, along with other constraints on
people's behaviour such as duty, tradition, responsibility, manners,
discipline, decorum and shame.
By Richard Tomkins,
Financial Times; Nov 07, 2003
Harold Bloom - The Western Canon
Om heder, sanning och rätt.
”Den intoleranta sanningen” av Leif Carlsson i SvD 99-02-04, utdrag
En långt allvarligare sak är att toleransen alltför ofta kommer i konflikt med sanning, heder och rätt.
En del fina och toleranta människor tycks ha på känn att det finns en sådan konflikt och har till den ändan tänkt ut en del extra undanflykter. Den första är att med dygdig harm - varvid harmen riktas mot andra - frånsäga sig varje anspråk på “sanningsmonopol”.
De säger gärna med grubblande uppsyn eller varmt leende att “det finns ingen absolut sanning”; alternativt “jag har inte funnit Sanningen”. Det låter både fint och modest; är orimligt.
För stunden lämnar jag Sanningen med stort S därhän; jag är säker på att jag inte funnit den, kanske därför att jag inte vet vad ordet skulle betyda. Jag är inte säker på att jag träffat någon som vet.
Däremot vet jag att det finns en mängd sanningar: närmare bestämt oändligt många. Därav känner jag några få, alltför få. Att ta reda på om något är sant är som känt ofta mycket svårt, men det är inte alls svårt att förklara vad som menas med att något är sant. Egentligen vet alla, även den mest kokette skeptiker hur det förhåller sig: det är sant att solen har gått ner om och endast om solen har gått ner. Så enkelt är det.
I nära sammanhang med detta av alla i praktiken erkända förhållanden står att det är en barnslig uppblåsthet att trött och elegant säga att “det finns inga entydiga svar”. Motsatsen är faktiskt fallet. Mycket ofta är det fel på frågan, men om den formuleras på meningsfullt och begripligt sätt har den nästan alltid två entydiga svar - varav endast ett är sanningen. “Lever mitt barn? - Nej, hon är död”.
Just med detta sammanhänger frågan om toleransen, som det är så lätt att prisa, och intoleransen som det är så passande att fördöma. Sanningen är nämligen till sin natur intolerant. Intoleransen är inte i första hand en förkastlig egenskap hos individer eller (för mig) motbjudande grupper i samhället. Sådana får man i rimlig utsträckning leva med; i nödfall försvara sig mot så gott man kan.
Långt besvärligare är detta, att det är själva sanningen som är intolerant: i viktiga och klara fall stenhårt intolerant. Den som säger att två plus två är fyra har därmed odiskutabelt sagt att två plus två inte är fem.
Vad är sanning? Fyra.
Frågan gäller förvisso inte bara matematiska satser, hur viktiga dessa än är utan också t ex historiska. När Statsrådet hos Bo Baldersson hävdar att Gustav II Adolf stupade 1792 för en pistolkula på Operan har han rätt och slätt fel. Intet utrymme finns för kompromiss eller mumlande om “perspektiv” eller “värderingar” eller så.
En intressant sak, säkert av större intresse för de flesta, är att intoleransen också med samma nödvändighet utmärker etiska normer och moraliska regler. I några tusen år har en filosofisk träta pågått hur dessa egentligen förhåller sig till sådana utsagor som vi anser beskriver verkligheten som den är, inte som den helst borde vara. På en viktig punkt liknar de varandra: de kan inte förlikas med sina motsatser.
Det finns ett berömt och ofta citerat uttalande i Nya Testamentet som säger att “Sanningen skall göra eder fria”. Själv varken präst eller teolog vet jag ej riktigt vad detta betyder, men jag är säker på att det inte ger oss fribrev från sanningen.
Konstigt nog syftar ju all seriös forskning till att begränsa tankefriheten. När vi har fått veta hur det förhåller sig i en omstridd fråga kan vi inte längre tänka motsatsen.
Leif Carlsson var tidigare SvD:s kulturchef
Love thy neighbour . . . andwhatever takes
thy fancy
The permissive society was born, demanding freedom from
constraints on sexual behaviour, drug use and hair length. Women, gay people
and minorities stepped up their struggle for emancipation. And authority - the
idea of being told what to think or do - went into terminal decline, along with
other constraints on people's behaviour such as duty, tradition,
responsibility, manners, discipline, decorum and shame.
By Richard
Tomkins, Financial Times; Nov 07, 2003
Fearful of exposing my lamentable knowledge of the Church, I've so far resisted the temptation to write about the Anglican rift over gay bishops. But . . . sex, politics, religion - this story has everything. Besides, after last weekend's consecration of a practising homosexual as bishop of New Hampshire, I am wondering where this leaves me. I mean, is it finally OK to covet my neighbour's ass?
Christianity, at least as traditionally practised, is a stern taskmaster. Unlike those warm, fuzzy eastern religions in which all is God and God is all and life is a mystical journey towards enlightenment, Christianity has sin, guilt, hell and a vengeful God sitting in judgment upon us.
The Bible is crammed with rules, commandments and injunctions, many of which go beyond the law in constraining our behaviour. The Ten Commandments forbid adultery and any kind of work on the seventh day as well as the coveting of our neighbour's wife, servants or livestock. Deuteronomy, I have discovered, forbids cross-dressing and the wearing of clothing with mixed fibres (damn, I knew that ruched poly-cotton blouse was a mistake). And sprinkled among the Old and New Testaments' admonitions on lasciviousness, drunkenness and debauchery are the recently much-quoted proscriptions of homosexual acts.
For most of the history of Christianity, it was a lot easier to follow the Bible's rules than it is now. After all, people had little choice. In small, closed communities with few possessions and hardly any money, there was little room for today's hedonism: life was a struggle for subsistence, not an orgy of self-indulgence. And few societies in those much stricter times would have tolerated the idea of couples living together outside wedlock, still less in a homosexual relationship.
Around the world, people's average standard of living stayed unchanged for centuries. But in the west, it began to rise when the industrial revolution arrived. Then, in the 20th century, it shot up at a rate never before experienced - so fast, in fact, that by the second half of the century, people were leaving behind the world of want in which the bulk of production was made up of necessities and emerging into a world of surfeit in which the bulk of production was made up of conveniences and luxuries.
Freedom from want meant just that - freedom. And once people had tasted it, they started demanding not just economic freedom but personal liberty, too. The permissive society was born, demanding freedom from constraints on sexual behaviour, drug use and hair length. Women, gay people and minorities stepped up their struggle for emancipation. And authority - the idea of being told what to think or do - went into terminal decline, along with other constraints on people's behaviour such as duty, tradition, responsibility, manners, discipline, decorum and shame.
For Christianity, the rise of individual freedom has presented an enormous challenge. We now live in a society that, in its pursuit of personal liberty, at least condones and often encourages the breaking of the Bible's injunctions. Censorship, gambling restrictions and drink licensing laws have been challenged, weakened or swept away. Many countries have laws extending the same rights and tax status to unmarried or homosexual couples as those extended to married heterosexuals. Economic liberalism, with its requirement that people should be able to work, shop and travel whenever they want, has ended the day of rest. And advertising, the oil that lubricates the wheels of economic growth, has no other purpose than to drive us into a frenzy of covetousness.
And what, meanwhile, does Christianity offer us? Rules, rules, rules. Worse, where is the gratification? When times were hard and laws were strict, people might have been happy to await fulfilment in heaven since they were getting so little of it on earth. But today, earthly life holds out a cornucopia of opportunities for happiness and self-fulfilment, many of them forbidden by the Bible. It asks a lot of people - too much, as it turns out - to expect them to forgo such pleasures in the uncertain expectation that they will find something better in the after-life.
So, what is a Christian Church to do? As a reader noted when I wandered down this road once before, the obvious difficulty with shifting from a steadfast (but probably untenable) adherence to the Scriptures is: where do you stop? In the case of gay people, whatever the small print may say, the Bible's clear if outdated message is that sex should take place only within a heterosexual marriage. If the Church starts departing from that, it either drifts into a moral and sexual free-for-all in which anything goes as long as it is in line with the law and tastes of the day, or works out a menu of permitted sexual activities that ends up reading like a set of local authority rules for a lap-dancing club.
There is, of course, one other solution. Perhaps the time has come to boot out the stupid old Bible with all its ridiculous rules and come up with a new version more in keeping with the times. The picturesque stories of yesteryear could stay but they would be interspersed with chapters on travel, entertainment, fashion, furniture and food. There would be an entire book on investment advice in which the parable of the talents would be revised and updated as the parable of the dotcom bubble. The whole thing would be sponsored by Crate & Barrell and edited by some stand-out authority figure such as Bill Clinton or Madonna. And there there would be only three commandments: say hi to God, be nice to your friends and, above all, have a good time.