Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150 Torsten Sverenius

Sedan 2000-03-04

1. Ekonomi och demokrati 1.1 Bakgrund och förutsättningar 1.2 Lindbeckkommissionen och demokratin 2. Ekonomi och världsbilder 2.1 Den offentliga sektorn 2.2 Grassmanaffären 3. Vad hände med Sveriges ekonomi? 3.1 Den svenska modellen i en ny värld 3.2 Den ekonomiska politiken efter 1970 3.3 Vad hände med Sveriges tillväxt? Referenser och övriga källor

Privat konsumtion

DISKUSSIONEN OM KONJUNKTURSVÄNGNINGAR och mjuk- alternativt hårdlandningar etcetera har givetvis sitt intresse. Men den klassiska konjunkturcykeln betyder sannolikt allt mindre, eftersom priskänsliga stapelvaror spelar mindre roll i investeringar och handel, medan tjänster får större betydelse.

90-talets kriser berodde inte på något konjunkturomslag utan främst på att spänningar i valutasystemen, som ERM, utlöste räntehöjningar. I Sveriges fall utlöstes krisen av en realräntechock; de grundläggande orsakerna låg längre tillbaka, i de chocker som riksdagen och facket utsatte ekonomin för med sina extrema skatte- och lönehöjningar i början av sjuttiotalet.
Ur DN-ledare 2000-12-17

Svegfors tyckte så 1994

Den svenska ekonomin har de senaste åren vuxit betydligt mer än vad som tidigare har beräknats. Det leder i sin tur till att avgiften till EU stiger.
Källa: DI 2000-11-21

Ett under att tvivla på
Ur DN-ledare 2000-11-19

MAN SKA VARA försiktig med begreppet mirakel. Uardaakademien i Lund ger ut en ordlista, med nya ord och ord i nya betydelser. Den definierar begreppet "mirakeldoktor" som "underläkare". Svensk ekonomi ser ut som ett mirakel. För sju år sedan hade vi fallande BNP, ett underskott i statsfinanserna på 12 procent av BNP, extrema räntor, hög arbetslöshet, kris i banksystemet, etcetera.

Nu ökar BNP med 4 procent, statsfinanserna visar överskott som motsvarar 3,5 procent av BNP, den öppna arbetslösheten har fallit till 4 procent, räntan och inflationen ligger lågt. Men är dagens goda cigarr av hög tillväxt, stigande sysselsättning, låg inflation och låga räntor något som består permanent? Och vilka mekanismer ligger bakom?

SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) diskuterade på sin höstkonferens om det ekonomiska läget i fredags bara den förra frågan, tyvärr. Mer intressant än alla månadsvisa konjunkturkurvor i världen är frågan om vilka mekanismer i ekonomin som låg bakom fallet i början på nittiotalet, och de senare årens lyft.

Att löneavtalen från 1970 drev upp inflationen berodde på att de styrdes av en "solidarisk" lönepolitik: lönelyften var helt frikopplade från produktiviteten. Det helt avgörande är nu huruvida löneökningarna följer produktiviteten. Och detta betyder i praktiken att lönebildningen måste decentraliseras; lönerna måste sättas i företagen. Då försvinner det mesta av inflationsrisken.

Debatten om svensk ekonomi måste arbeta med ett längre tidsperspektiv. Assar Lindbeck påpekade att tillväxten gick ned samtidigt som marginalskatterna steg och regleringarna skärptes från början av sjuttiotalet. Vi tappade 18 procentenheter av BNP per capita mot OECD-genomsnittet. Nu har vi tagit tillbaka 3 procentenheter.

DEN INTRESSANTA FRÅGAN är: Vilka mekanismer i ekonomin förorsakade denna tillväxtförlust? Företagsledningarnas kompetens kan testas mot företagens resultat på exportmarknaderna. Hur mycket berodde på att staten våldsamt höjde skattetrycket? Vilken roll spelade fackets solidariska lönepolitik, som pressade samman lönerna och därmed, i kombination med de höga marginalskatterna, satte lönebildningen ur funktion som mekanism för styrning av arbetskraften till de mest produktiva företagen?

Erfaren men ombytlig
Ur DI-ledare 2000-09-19

Den erfarne men litet ombytlige SEB-ekonomen Klas Eklund talar om en paradisisk tillvaro för riksbanksfolket och den "ljusaste prognos" han någonsin gjort.

Den ännu erfarnare och litet sturigare Industriförbundsekonomen Ola Virin trycker på att toppen nu är nådd och att svensk ekonomi i fortsättningen svänger med världshandeln. Och trots att alla prognosmakare tror på år av fin utveckling är det bäst att vara lite skeptisk. Det skulle bara behövas en amerikansk hårdlandning i vår eller pessimism på finansmarknaderna för att tippa det komplexa system som kallas världsekonomi.

De flesta som var med kommer nog vagt ihåg ett tillfälle mot slutet av 1980-talet då Sveriges dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt utnämndes till världsmästare i ekonomi, världens bäste finansminister. Det var ingen kontroversiell sak då. Det fanns nämligen skenbart goda skäl för den utnämningen. Sverige hade brutit en tråkig tioårig trend av kriser och elände. Det jättelika budgetunderskottet på 13 procent från 1982 höll på att raderas bort. Det var klang och jubel i exportindustrin och inflationstrycket hade lättat även om det var lite sämre ställt än i OECD. Allt tycktes plötsligt upplagt för en gyllene period.

Lyckoruset varade något år, sedan bröt allt samman i en utveckling som slutade med finanskrisen.

Det enda som verkar säkert är att den nuvarande svenska regeringen har missat chansen att göra Sverige till en företagar- och tillväxtnation ständigt i täten av tillväxtligan.

Den senaste tiden har det blivit uppenbart att ekonomerna nu tvingas tänka om.
Dagens Industri 2000-09-18, Anders Jonsson
Den senaste tiden har det blivit uppenbart att ekonomerna nu tvingas tänka om. Det handlar om det som brukar kallas jämviktsarbetslösheten eller med en ekonomförkortning, NAIRU. Det vill säga den punkt där arbetslösheten inte kan minska mer utan att inflationen tar fart.

Farväl till konspirationen
Niklas Ekdahl på DN:s ledarsida 2000-09-12

Det förra decenniet var paranoians guldålder i Sverige. Kraschen i ekonomin kom lite för hastigt och åtföljdes av lite många bisarra händelser för att vi skulle hålla våra huvuden kalla. En del skyllde på invandrarna, en del på Carl Bildt och bankerna, en del på globaliseringen eller andra anonyma krafter.

När det nationella självförtroendet återvänder tystnar konspirationesteorierna.

Kommentar RE: Nu råkar jag ha följt debatten om krisen och dess orsaker förhållandevis noga de senaste tio åren och jag kan faktiskt inte påminna mig att det egentligen är någon som har skyllt bank- och finandskrisen, vårt lands genom tiderna största ekonomisk-politiska misslyckande, på invandrarna.
Däremot är det naturligtvis många som lagt en stor del av skulden för bank- och finanskrisen på bankerna, vilket man väl inte behöver vara särskilt konspiratorisk för att göra.
Ej heller behöver man väl vara direkt paranoid för att landets dåvarande statsminister kan tänkas ha en del av skulden för det inträffade.
Globaliseringen är ett nytt begrepp, om än inte en ny företeelse, som inte var myntat när krisen skulle förklaras och de enda ”anonyma krafter” som har fått skulden för att krisen slutade i och med kronfallet är väl marknadskrafterna, som visserligen sägs vara anonya, men som på intet sätt kan anses okända.
De enda konspirationer som förefaller ha varit aktuella är någon slags tystnadens konspiration. Den som vill veta mer därom kan läsa t ex Konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000: KU20, Regeringens och statsrådens hantering av kronförsvaret.

Jan Herin, SAFs chefekonom och Bo E. Carlsson, SAF-ekonom:
SDS den 12 maj 2000
Lönebildning var bakgrunden till fem devalveringar av den svenska kronan under 1970- och 1980-talet och huvudorsaken till att kronans koppling till ecu:n måste släppas under dramatiska former 1992.

Källa: SAF/Ekonoifakta
Relativ ULC i gemensam valuta (Index)
Källa: SAF. Grunddata: Arbetskraftskostnad per producerad enhet i Sverige jämfört
med ett genomsnitt för 12 konkurrentlländer i indexform (i gemensam valuta).
http://statistik.nfakta.se/Svensk/efs_fset.asp

Kommentar RE: SAF-ekonomernas tes styrks inte direkt av ovanstående diagram, hämtat från SAF. Kostnadsläget var vare sig särskilt bra eller särskilt dåligt 1992.

Klas Eklund i SvD 2000-09-06, utdrag

Idag har vi en socialdemokratisk regering, som i riksdagen lutar sig på ett vänsterparti och ett grönt parti. Carl Bildt talade om den röd-gröna röra som skulle kunna uppstå ur detta.

Men det har inte blivit någon röra. I stället har det blivit en fortsatt modernisering av Sverige, med en stark ekonomisk politik.

Budgeten går med stora överskott. Dessa har inte - tvärt emot vad man kunde befara - medfört att utgiftstaken rivits upp. Visst har man fuskat en del, men i stort sett har taken hållit. De offentliga utgifterna sjunker som andel av BNP, och de kommer att göra det även efter septemberbudgeten.

Skatterna sänks. Visserligen motvilligt och trevande, men likväl. Skatten på arbete sänks nu i de inkomstskikt där marginaleffekterna är störst. Långsamt - alltför långsamt, men ändå sänks också förmögenhetsskatten.

Statsskulden amorteras snabbt. Redan mot slutet av detta år faller den under 6o procent av BNP, d v s Maastricht-kriteriet.

Arbetsmarknaden förnyas - gradvis, men ändå.

Antalet AMS-platser har skurits ned radikalt, kraven skärps i A-kassan, och ett nytt medlingsinstitut kommer att bidra till mer konstruktiva förhandlingar.

Statliga företag privatiseras, helt eller delvis. Nu Telia, mer kommer så småningom.

Hade någon för fem år sedan trott att en s-v-mp-majoritet skulle driva en dylik politik? Knappast! Men det gör man och resultaten är lysande.

Ur DN-ledare 2000-09-01
Det ekonomiska uppsvinget är inte heller en följd av politiska beslut på nationell nivå. Annat än i den meningen att saneringen av statsfinanserna och omläggningen till en antiinflationspolitik har medverkat till konjunkturuppsvinget i hela Europa. Men varken IT-undret eller den allmänt goda arbetsmarknaden är ett resultat av regeringens beslut.

Näringslivets Fond:
Hur kan det exempelvis komma sig att en av den svenska statens största utgifter är räntebetalningarna på statsskulden?
När vi våren 1994 gav ut broschyren Välstånd eller obestånd blev den en välbehövlig väckarklocka. Den skenande statsskulden blev en huvudfråga i valrörelsen och väljarna blev i vart fall i någon mån medvetna om vad de hade att vänta. När detta skrivs har Sverige just fått en ny regering. Regeringsdeklarationen lovar sänkt arbetslöshet genom företagsstöd och kompetensutveckling. Det låter bra men blir inte bra så länge politiken styrs av föreställningen att framåtskridandet kan åstadkommas genom att staten med ena handen tar från dem som lyckas tjäna pengar och med den andra ger till dem som inte lyckas.

Bo Lundgren i Torsdagsbrev nr 16/2000, 31 augusti 2000
Efter det glada åttiotalet, då de offentliga utgifterna expanderade vilt, kom nittiotalet med den djupaste krisen under efterkrigstiden.

LO:s avgående avtalssekreterare Hans Karlsson på DN Debatt 2000-08-20:

Socialdemokratin har tidigare alltid kunnat lita på att resultaten talar för sig själva, att människor ser att arbetslösheten minskar, att generell välfärd utjämnar skillnader och att fördelningspolitiska insatser går till dem som bäst behöver. Men det funkar uppenbarligen inte längre och jag tror att det finns två viktiga förklaringar.

Den första är att partiets politiska kompass snurrade åt alla håll under krisbekämpningen i mitten av 90-talet. Det som måste göras blev överordnat det partiet vill göra. Jag tror att det var ett ödestiget misstag. Utan att ta upp diskussionen om vad som var rätt eller fel åtgärder under den perioden hade en stadig politisk kompass gjort det möjligt för socialdemokratiska anhängare att stödja krisbekämpningen. Ingen ville naturligtvis att landet skulle befinna sig i ekonomiskt moras med massarbetslöshet. Men det räckte inte att enbart försöka komma från detta. För partiets väljare var det lika viktigt att veta vad vi skulle till. Men för regeringen stod alldeles för många dörrar öppna, till och med nyliberala gläntor. Den trovärdighet som gick förlorad där går inte att återvinna enbart genom den resultatpolitik som regeringen nu bedriver. Partiet måste också brinna lika starkt för alla människors välbefinnande och ökad jämlikhet som man brinner för Telias välbefinnande.

Den andra förklaringen är att vänsterpartiet utnyttjat denna trovärdighetskris genom att försöka vara ett bättre socialdemokratiskt parti än socialdemokraterna själva. Populism i lånade fjädrar således. Det märks också på långt håll att detta är ett stort dilemma för regeringen. Den socialdemokratiska partiledningens försök att tvåla till vänsterpartiet genom kampanjen mot deras kommunistiska förflutna blev ingen succé. Skälet var att kampanjen innehöll dubbla budskap. Dels att vänsterpartiet inte är historiskt rumsrent, dels att det likväl går bra för en socialdemokratisk regering att samarbeta med dem. Det budskapet klarar ingen facklig företrädare på arbetsplatserna att vidarebefordra. Socialdemokratin måste nu i högre grad vinna tillbaka väljarna på egen politik och mindre på andra partiers brister.

Hela artikeln

Mats Johansson: "Aldrig bättre att ha haft fel"
Det är aldrig bättre att ha haft fel än att ha haft rätt. (SvD 2000-08-17)

En modern svensk ekonomisk historia - Tillväxt och omvandling under två sekel
av Lennart Schön (SNS)

Kommentar RE:Observera att krisen runt 1992 inte finns med i diagrammet. Skälet är väl att Lennart Schön inte anser att det var någon strukturkris.

Lars Hjalmarson, partifunktionär och numer bokförläggare, och på sin tid nära medarbetare till Olof Palme på DN Debatt 2000-08-04:

Öppen kritik av socialdemokratiska statsministrars fruar och deras klädstil har varit legio. Någon motsvarande kritik vad gäller fruarna Fälldin, Ullsten eller Bildt fanns inte. I Olof Palmes fall gick det längre. Där spreds rykten om knarkmissbruk och sinnessjukdom. Jag arbetade åren 1975-83 på den socialdemokratiska partistyrelsen. Vi försökte genomskåda vilka som spred ryktena kring Olof Palme och lyckades avslöja några av dem. En av de huvudmisstänkta avled och det gick inte att komma vidare.

RE: För Kjell-Olof Feldts bidrag till "ryktesspridningen" - klicka här

Dagens organiserade kampanjer är farligare och får större genomslag än för 25 år sedan. Det finns tre förklaringar. 1) Journalisterna är mer stressade än tidigare och hinner inte analysera och värdera allt som sägs. 2) Det finns färre kunniga fritidspolitiker och förtroendevalda som på arbetsplatser och i kamratkretsen kan nyansera och förklara det väldiga nyhetsflödet. 3) Våra förtroendevalda har inte lyckats förklara bakgrunden till de stora budgetbesparingarna i mitten av 1990-talet.

Krister Andersson om rörlig växelkurs på DN Debatt 2000-07-31:
Sverige har i särklass högst skattetryck av alla OECD-länder... Finansministerns oro för överhettning /om skatterna sänks/ är överdriven eftersom Sverige sedan i november 1992 har en rörlig växelkurs. IMF konstaterar att "penningpolitiken /räntan/ utan svårigheter kan anpassas för den eventuellt lilla expansiva effekt på ekonomin som kan uppstå till följd av skattesänkningen".

Kommentar RE: Krister Andersson, nu vid Industriförbundet, tidigare på SEB, var 1992 och åren dessförinnan chefsekonom på Riksbanken och ledande talesman för Riksbankens försvar av den fasta växelkursen. Numera är han på Industriförbundet som förespråkar en EMU-anslutning, som skulle betyda ett övergivande av den rörliga växelkursen och en förlust, för evigt, av möjligheten att bedriva en egen penningpolitik. Räntan skulle sättas i Frankfurt av ECB med hela Euroland som referensområde.

Mer om EMU

Sverige går som tåget Johan Schück i DN 2000-08-09

Strålande tider i regnet, Sydsvenskan, den 9 augusti 2000

Magnus Henrekson, docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och forskare i ekonomisk tillväxt, på DN Debatt 8/8 2000.
Är det så att det nuvarande uppsvinget visar att vi ekonomer varit fel ute när vi förespråkat strukturella reformer på en rad områden för att få arbets-, produkt- och kapitalmarknaderna att fungera effektivare?

Ulf Jakobsson i hörnartikel i DN 2000-07-18:
Många ledande ekonomer sade för några år sedan att det behövs 7 till 8 procents arbetslöshet för att hålla inflationen i schack. Detta hävdade Björn Rosengren i en artikel i SvD häromdagen.
Såvitt jag kan erinra mig är de enda ekonomer som drivit denna linje LO-ekonomerna, i en rapport vintern 1999.

"Arbetslöshetsproblemet är inte löst!" Lars Calmfors, SvD Brännpunkt 2000-07-14

Gå vidare på liberaliseringsvägen! Göran Thunhammar, SvD Brännpunkt 2000-07-12

Hur hamnade vi i krisen? Utdrag ur Göran Persson, Den som är satt i skuld är inte fri

Utdrag ur Peeter-Jan Kask, Vägen in i och ut ur krisen - ekonomisk politik från Feldt till Persson

Hur mycket kostade kronförsvaret 1992 ?
i Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150
av Torsten Svereniussid 275 ff.

Bland finansvalpar och finansministrar Utdrag ur Göran Persson: Den som är satt i skuld…….

Torsten Sverenius i Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150
om saneringen av statsfinansernas och bakgrunden till
Göran Perssons möte med "de flinande finansvalparna i New York".

Låg ränta trots högkonjunktur - Klas Eklund på SvD:s ledarsida 2000-06-06
Hyllningsartikel till Den Nya Ekonomin

Högtryck i ekonomin
Ledare i Dagens Industri 2000-05-20

Det ekonomiska högtrycket bara förstärks! Det var länge sedan prognosmakarna tävlade så om att bräcka varandra med rekordjämförelser. Sveriges BNP växer nu i en takt som liknar 1960-talets rekordår och sysselsättningen ökar snabbare än någonsin sedan 1950-talet. Kronan är starkare än euron och räntemarginalen till tyska långräntor har sjunkit på ett sätt som man tidigare bara kunde drömma om.

Men långsiktstabellen över BNP-tillväxt och sysselsättningsutveckling illustrerar vad det handlar om. Det är ju först nästa år som vi kommer tillbaka till den sysselsättning som gällde för 20 år sedan ens i absoluta tal. Det tar ytterligare en tid att komma upp i den sysselsättningsandel som rådde då. Och för att matcha den ”fulla sysselsättning” som svenska politiker skröt om 1988 skulle vi behöva skapa ungefär en halv miljon nya jobb.

Men det sista är knappast ens önskvärt. Den svenska fulla sysselsättningen byggde på en ofantlig offentlig sektor och ett generöst sjukförsäkringssystem som tvingade företagen att hålla extrapersonal.

Om den långsiktiga BNP-utvecklingen kan påminnas att vi haft fem katastrofala och fem usla år under den senaste 30-årsperioden.

Det är bara under några få år som tillväxten varit bättre än genomsnittet i OECD.

Vad är det som gör att allt ser så annorlunda ut i dag?

Den första förklaringen är den makroekonomiska stabilitet som Göran Persson medverkade till under sin tid som finansminister.

Det andra är de avregleringar som först regeringen Ingvar Carlsson och sedan regeringen Carl Bildt genomförde.

Sverige är fortfarande ett land som kännetecknas av regleringar, karteller och höga skatter. Men det har varit betydligt värre med den saken tidigare.

Det är ingen tvekan om att sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringssystemen har hejdat den grasserande ”måndagssjukan”.

Det är ingen tvekan om att ett nytt skattesystem i kombination med en självständigare riksbank och fri kapitalmarknad har knäckt inflationen.

Och den uppstramade budgetprocessen med utgiftstak skapar lugn på finansmarknaderna.

Medlemsskapet i EU har satt gränser för vad gammaldags överbudspolitiker kan ställa till med.

Den nya ekonomin (läs Ericsson och Telia) är förstås bidragande även om många tenderar att läsa in för mycket för tidigt. Den effekten slår igenom med kraft de närmaste åren.

Till sist är det ändå den internationella högkonjunkturen som främst förklarar de goda tiderna. Svensk exportindustri har alltsedan kronfallet 1992 haft en behaglig resa vilket fått i gång hjulen.

Det märkliga är att den amerikanska ekonomin fortsätter på högvarv, på tionde året. Vid en jämförelse förbleknar den svenska sommarhimlen.

Kommentar RE: Det är väl inte så märkligt när efterfrågan i USA är så uppblåst att USA:s handelsunderskott är en fara för hela världsekonomin. USA-ekonomin är mer ett exempel
på bubblande eftefrågan än struktur- och Supply-Side. Det är fånigt att påstå någon annat, tycker jag. Slut kommentar.

I Sverige ser vi nu är en breddning när konsumenterna börjat konsumera och rikta sin efterfrågan även mot tjänster och hemmamarknadsföretag. Det är då sysselsättningseffekten kommer.

I år skapas mellan 70 och 100 000 nya jobb. Nästa år fortsätter den goda spiralen uppåt.

Regeringen har genom dessa samverkande faktorer fått en historisk chans att sätta den svenska ekonomiska strukturen i skick. Det behövs något som pallar bättre för hårdare dagar, en ekonomi med lagom högt skattetryck och lagom politikerinblandning.

Ur DN-ledare 2000-06-16
- Vi minns krisåren när Bo Lundgren och Göran Persson vände och vred på arbetslöshetens orsak och verkan. Ingen önskar väl den diskussionen tillbaka.
- Men monotonin i det meningsutbytet har också medfört en politisk historielöshet som löper som en röd tråd genom riksdagens arbete.
- Dessvärre medför detta att dagens politiska debatt förs med vilseledande ingångsvärden, och att skuld respektive ära fördelas orättvist.
- Det förvrider också framtidsperspektivet och minskar medborgarnas intresse för partipolitiken över huvud taget.

Mer ur DN:s ledare

Masochisternas dag
Ur DN-ledare 2000-06-15

Riksdagens budgetdebatt på onsdagen var ett viktigt tillfälle för diskussion om strukturella problem i svensk ekonomi.

Den blev en stund av njutning för intellektuella masochister.

Svensk ekonomi tycks ha genomgått en märklig metamorfos. Efter två goda decennier, femtiotalet och sextiotalet, sjönk tillväxten till cirka 1,5 procent för en period på drygt 25 år. Massiva injektioner av keynesianskt stöd hade ingen nämnvärd effekt.

Så kom realräntechocken i början av nittiotalet, och sedan en budgetsanering som ytterligare skärpte skattetrycket. Så, plötsligt, faller räntorna och inflationen försvinner. Och tillväxten går upp till 4-procentsnivån.

Den intressanta frågan är givetvis: Varför? Vad har hänt i ekonomin? En titt i omvärlden kan tyda på att vi bara följer ett internationellt mönster.

Hela EU och USA har samma fall i räntor och inflationstakt (det framgår av bland annat senaste konvergensrapporten från Europeiska centralbanken, ECB). Helt eller delvis kan det svenska tillfrisknandet vara en följd av att datoriseringen av nästan allt nu slår helt igenom; vi får, i Sverige liksom i omvärlden, en kraftig produktivitetsökning som statistiskt kan avläsas som en kombination av stark efterfrågan, hög tillväxt och extremt låg inflation.

Men den svenska debatten borde ha mer av självrannsakan. Vi har fortfarande ett extremt skattetryck som skadar incitament på alla nivåer, särskilt i förening med generösa bidragssystem. Kombinationen av höga löneskatter, höga inkomstskatter och fackliga lönekarteller skapar låsningar på arbetsmarknaden och driver upp lönekostnaderna till höga hinder för lågkvalificerade.

Det är problemen med strukturerna, och strategierna för att avveckla dem, som nu borde stå i centrum för debatten.

I regeringens vårbudget finns inget försök till en sådan analys. Inte ens problemställningen presenteras. Perspektivet är det mest kortsiktiga: förnöjsamhet med dagens tillväxtsiffror, förhoppningar om att den statistiska arbetslösheten (inte den faktiska) ska sänkas. Trots att allt ser mycket bra ut för tillfället hade alltså oppositionen en tacksam och viktig angreppspunkt. Den utnyttjades inte mycket.

Visserligen har de fyra borgerliga partierna lyckats skriva ihop sig om en gemensam reservation, som åtminstone antyder några väsentliga resonemang. Men i debatten försummade partiernas representanter i huvudsak att ta upp en principiell diskussion om ekonomins funktioner.

De kom i stället med katalogarior över allt som är fel och alla som det är synd om i samhället.

Fler som anser det vara strukturellt

Ur DN-ledare 2000-05-20

Problemet blir naturligtvis att opponera mot en regering som haft turen att förvalta en så lysande högkonjunktur.

Sysselsättningen ökar, IT-branschen slår världen med häpnad, den långa svenska räntan har krupit under den tyska, exporten visar ett uppsving utan motstycke sedan 1950-talet, den offentliga andelen av BNP har minskat från 70 till 55 procent. Grunden har lagts för en långsiktigt hållbar tillväxt.

Med lite perspektiv på 1990-talet kan man konstatera att de svåra åren ledde till en politisk uppryckning. Globaliseringen och EU-medlemskapet fick många positiva bieffekter. Växelverkan mellan borgerlig och socialdemokratisk majoritet skapade en dynamik, ett reformklimat som i jämförelse med 1980-talets visade sig konstruktivt.

Här finns ett av de starkaste argumenten för ett regeringsskifte år 2002. Socialdemokraterna har gjort vad partiet förmår för den här gången. Genom sin inre splittring och sitt beroende av LO och de rödgröna stöttepelarna är partiet illa rustat att fortsätta moderniseringen av Sverige.

Den borgerliga fyrklövern har enigheten och idéerna att åstadkomma betydligt mer. Resten är en fråga om politisk strategi och om kommunikation.

Jfr Humlan

Ulf Jakobsson skriver i en hörnartikel i DN 2000-05-08 att
"Om man lyckas undvika diket på vägens ena sida, så kan man hamna i diket på den andra sidan. Det troligaste scenariot för kronan förefaller nu vara att förstärkningen gentemot euron går vidare".

- För detta talar det svenska bytesbalansunderskottet, kapitalinflödet till följd av utländska köp av svenska företag och till sist en starkare konjunkturuppgång än i huvuddelen av euroländerna.

Kommentar RE: Nu är det ju så att Sverige inte har ett bytesbalansunderskottet, utan ett bytesbalansöverskott, vilket Ulf Jakobsson sannolikt är väl medveten om.

Att det blev fel i hans DN-artikel beror väl på att decennier av tjat om hur eländigt det är i Sverige har gjort att de automatiska rättstavningsprogrammen i folks hjärnor och datorer automatiskt rättar överskott till underskott.

En väl synlig rättelse i DN borde vara en sjävklarhet.

Enligt Riksbanken var Bytesbalansöverskottet 5,5 miljarder kronor i februari:

Bytesbalansen visade ett överskott på 5,5 miljarder kronor under februari, vilket är 0,6 miljarder kronor högre än utfallet för februari 1999. Överskottet i handelsbalansen uppgick under månaden till 11,5 miljarder kronor samtidigt som både tjänstebalansen och kapitalavkastningsnettot gav underskott på 2,0 miljarder kronor.

De löpande transfereringarna gav ett underskott på 2,0 miljarder kronor i februari varav cirka hälften härrörde från EU-avgifter.

Bytesbalansen 1975-1999

Stabil valuta är bäst för produktiviteten
Ledare i Dagens Industri 2000-05-08

Lagom är bäst på valutaområdet. Storbritannien har legat före övriga Europa och belönats med en urstark valuta, som obarmhärtigt driver på utrensningen av de gamla företagen. Strukturomvandlingen går för fort.

Sverige riskerar att hamna i det brittiska problemet. Tidigare har vi själva med klumpig ekonomisk politik ömsom devalverat och ömsom låtit kostnader skena i väg. Nu har nationen oförskyllt råkat ut för samma jojo-fenomen under 1990-talet.

I slutet av 1992 släpptes den svenska kronan under spekulationstryck fri och föll som en sten, cirka 20 procent.

Företag med utlandsskulder förlorade miljardbelopp medan en rad svenska exportföretag frisknade till på ett högst dramatiskt sätt.

Stockholmsbörsen blev återigen världens mest expansiva.

Det som händer nu är delvis spegelbilden av detta förlopp.

Kronan har uppvärderats lite drygt 10 procent på ett år i förhållande till euron.

Mot dollarn, yenen och pundet har det gått åt andra hållet.

Man kan diskutera länge om fördelarna och nackdelarna med sjunkande respektive stigande valutor.

Men en sak är säker: valutastabilitet gentemot de största import- och exportmarknaderna är bäst. Då kan företagen under trycket av en hård och jämn konkurrens lyfta sin produktivitet i en takt som de klarar. Panikbromsningar och rivstarter kostar mer än de smakar.

Att leva med en skvalpvaluta utanför euroblocket kan bli dyrt både för Storbritannien och Sverige.

Pehr Gyllenhammar hade rätt om Renault
Svante Nycander i DN 2000-05-02
Ekonomijournalister nådde stjärnstatus på att angripa Gyllenhammar. Veckans Affärer, Dagens Industri och Affärsvärlden förkastade uppgörelsen, liksom elva professorer och docenter i nationalekonomi i en gemensam artikel Finanstidningen.
Svenska Dagbladet skrev att affären borde stoppas och uppmanade regeringen att ingripa.

Nils-Eric Sandberg i DN 2000-05-02 Riksbanken och börsrallyt
Men Bergström missar en viktig skillnad. Den amerikanska importen utgör cirka 10 procent av BNP. Den svenska ligger på drygt 35. När konsumtionen av varor ökar är alltså importinnehållet mycket högt.
1921 genomgick Sverige seklets värsta kris, med produktionsfall och arbetslöshet på 20-procentsnivån. Aktiemarknaden kraschade. Till förhistorien hör att emissionsbolag - den tidens finansbolag - generöst belånade aktier, som steg i kurs. Precis som åttiotalets finansbolag refinansierade sig emissionsbolagen i bankerna. Och när krisen kom, och aktiekurserna sjönk brant under belåningsvärdena, kom smällen. Bankerna var som vanligt sista länken i kedjan.
En gedigen brist på insikt i ekonomisk historia ledde till att samma scenario gick i repris på slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Helt i onödan.

Allt svagare euro på väg utvecklas till valutakris
Mats Hedberg i DI, 2000-05-02
Eurons försvagning håller på att utvecklas till en regelrätt valutakris. Och ECBs försök att stärka valutan genom att höja räntan leder sannolikt till att valutakrisen tilltar. Det visar erfarenheterna från Sverige.

Assar Lindbeck på DN Debatt 2000-04-26:
Antag att de ekonomer har rätt som identifierat den svaga ekonomiska utvecklingen i Sverige under perioden 1970 till mitten av 90-talet med det centraliserade och starkt reglerade ekonomiska systemet som då rådde!
I så fall bör vi kunna räkna med att utsikterna för svensk ekonomi har förbättrats också i ett mera långsiktigt perspektiv.

Varför bry sig om utgiftstaket? Kjell-Olof Fellt i hörna i DN 2000-04-22:

Hur obefintliga detta utrymme var i Sveriges fall, med en utgiftskvot över 60 procent och en skattekvot på 55 procent, fick vi lära oss under 90-talskrisen då staten i en depression måste dra in köpkraft därför att budgetunderskottet löpte amok.

Kommentar RE: Feldt säger här 1) ATT staten drog in köpkraft i en depression, 2) att detta var riktigt och/eller nödvändigt, samt 3) att motivet härför var att "budgetunderskottet löpte amok".
Av hans artikel framgår också att "med offentliga utgifter som utgör en stor del av hela ekonomin och ett därav följande högt skatteuttag uppstår en mäktig hävstångseffekt när den ekonomiska tillväxten svänger. I uppgångstider rusar skatteintäkterna snabbt i höjden medan vissa utgifter, till exempel för arbetslösheten, minskar - det är en väsentlig förklaring till miraklet med de offentliga flnansernas förbättring under andra hälften av 90-talet. Men när det går neråt försvinner skatteintäkterna lika raskt samtidigt som utgifterna går upp så som skedde när den statsfinansiella krisen bröt ut i början av 90-talet".
Men, men, men om man vet att det är så borde man väl inte behöva vara så rädd för att underskottet stiger i dåliga tider. Man vet ju att det är konjunkturellt - och således inte "strukturellt".

Mats Svegfors (1994) om att "det är strukturellt"

Rolf Englund på Nationalekonomiska Föreningen 97-10-02

Kjell-Olof Feldts andra stora felbedömning:
Föga anade jag då, hösten 1985, att vi samtidigt var i färd med att via kreditmarknadens slutliga frigörelse släppa loss Den Stora Konsumtionsfesten i Sverige, som skulle pågå nästan hela 80-talet ut.

Göran Greider i Dala-Demokraten 2000-04-17

Johan Schück i DN 2000-04-15: Det betyder att hela 59 miljarder kronor, det vill sägs 2,5 procent av BNP, finns tillgängliga under 2003. Siffrorna ska förstås inte uppfattas som exakta, lika litet som andra prognoser. Men de visar att mycket stora offentliga överskott väntas uppstå under de närmaste åren.

Kontracyklisk eller procyklisk?
Johan Schück i DN 2000-04-14, utdrag
Det framstår som märkligt att regeringens prognoser bygger på ett beräkningsantagande om stora överföringar av pengar från de offentliga sektorn till hushållen. I högkonjunktur, med snabbt ökande skatteinkomster, betyder det att staten skulle se till att stärka hushållens köpkraft. Detta är vad ekonomer kallar en kontracyklisk politik, som bidrar till att öka (kurs här) konjunktursvängningarna.

Hans Bergström i Dagens Nyheter 2000-03-16
Visar den nuvarande goda tillväxten i svensk ekonomi att DN och andra kritiker av regeringen har haft fel? Statsminister Göran Persson menade det i sitt kongresstal, där han jämförde svensk ekonomi under s-regeringen med humlan: den flyger fast den enligt betraktare inte borde kunna det.

Mycket att lära av gamla misstag
DN-ledare 2000-03-06

Det misslyckade kronförsvaret hösten 1992
Ur SOU 1999:150 Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?
sid 263-274.

Jfr Lindbeck-kommissionen II, år 2000

arbetslöshet och sysselsättning

SCB: Sveriges varuexport under januari till november 1999 uppgick till 638,2 miljarder kronor.
Under samma period uppgick varuimporten till 513,3 miljarder kronor.
Det ger ett överskott i handelsnettot på 124,9 miljarder kronor.
Jämfört med samma period 1998 ökade både den totala exporten och importen med 3%.

Om USA:s handelsunderskott

Riksbanken medger fel i statistiken
Den ekonomiska statistik som utgör grunden för Riksbankens penningpolitik lider av allvarliga brister. Tillsammans med SCB skall banken nu hårdgranska den offentliga statistiken. "Vi är offer för statistiska villor", medgav vice riksbankschefen Lars Heikensten i finansutskottet på torsdagen.

Pressklipp om boken
Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? (SOU 1999:150)
en delrapport till Demokratiutredningen
av Torsten Sverenius.

Demokratin släpar efter, Stefan Carlén i LO-Tidningen 2000-03-24

FRÅN RIKSDAG OCH DEPARTEMENT

SYDSVENSKAN, signerad ledare 2000-02-02 - KENNETH ANDRÉASSON

- Svar från Torsten Sverenius 2000-02-14

- Replik av Kennet Andreasson 2000-02-14

- Per T Ohlsson, Sydsvenskan 2000-02-16: Utredning på lösa boliner

SvD ledare 2000-02-01

Hanna Pettersson på Arbetets ledarsida 2000-02-19

Tidningarnas Telegrambyrå, 2000-02-01

FLT, 2000-02-01

Dagens Nyheter, nyhetsartikel: "Vi har inte levt över tillgångarna"

EXPRESSEN, nyhetsartikel: Alla svenskar borde haft 50 000 mer i plånboken

VESTMANLANDS LÄNS TIDNING, ledare 2000-02-01

HELSINGBORGS DAGBLAD, ledare, 2000-02-01

Östgöta-Correspondenten, ledare 2000-02-04

SMÅLANDSPOSTEN, 2000-02-01

Demokratin släpar efter
STEFAN CARLÉN i LO-Tidningen 2000-03-24
Ekonomihistoriker och chefsekonom på Handels

Torsten Sverenius har för demokratiutredningens räkning skrivit ett viktigt och läsvärt bidrag till demokratidebatten; Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? (Demokratiutredningens skriftnr 31. SOU 1999:150). Han driver en klar och tydlig tes som prövas genom ett imponerande och omfattande intervjuarbete med flertalet framträdande politiker och ekonomer som varit med om att fatta avgörande och ibland ödesdigra ekonomiska beslut.

Sverenius tes kan av pedagogiska skäl delas upp i tre led:

1) Viktiga och avgörande beslut tas av en informell maktelit som satt det demokratiska inflytandet och det öppna samtalet över den ekonomiska politiken ur spel.

2) Detta faktum har lett till en rad avgörande ekonomisk-politiska misstag.

3) Dessa misstag har bidragit till att Sverige släpat efter andra länder sedan 1970.

Bokens stora förtjänst finns i de två första leden som sätter fokus på ett sällan diskuterat demokratiproblem. Sverenius genomgång och intervjuer visar klart hur många avgörande politiska och ekonomiska beslut i praktiken inte tas i offentligheten av folket utan snarare i slutna rum av en mindre maktelit med ganska klara kopplingar till varandra. Arbetet utgör därför en bra grund för fortsatt analys av en dold och subtil maktutövning. Maktelitens brist på öppenhet och intolerans mot dem som vågar ha en avvikande uppfattning i vissa frågor belyses med flera exempel. Grassmanaffären lyfts naturligtvis fram men även hur kostsamt det kan vara för ledande bankekonomer som Nils Lundgren att avvika som han gjorde genom att kritisera kronförsvaret 1992. Trots att Lundgren hade rätt fick han något av en bannbulla på sig och blev utesluten ur vissa kretsar som han tidigare funnits med i.

Maktkoncentrationen och slutenheten drivs fram av både morot och piska - av viljan att finnas med vid köttgrytorna och av rädslan för att drabbas av repressalier. Man måste ställa upp och identifiera sig med makten annars förlorar man inflytande och betraktas inte som trovärdig. Demokratiproblemet består bland annat i att kritiken inom själva makteliten tystnar så att det inte finns något utrymme för en konstruktiv dialog om den ekonomiska politiken. Den slutna kretsen är så inkörd på sina modeller och analyser att det inte går att korrigera för misstag. De få som har civilkurage nog att våga ifrågasätta stöts ut och därmed tänds inte varningssignalerna när något är på väg åt helt fel håll.

Kronförsvaret 1992 som i efterhand visade sig vara en katastrof är ett tydligt sådant exempel. Sverenius menar att övergivandet av den egna valutan kan bli nästa stora och ödesdigra misstag. Om det är något som fungerat bra i Sverige under denna tid av ekonomisk-politiska misstag så är det är den rörliga växelkursen som vi haft sedan 1993. Här intar Sverenius också en ganska ovanlig men fullt riktig syn på kritiken av 70- och 80-talens devalveringspolitik. Den bygger i första hand på att det var den fasta växelkursen som var problemet. Genom att hålla fasta kurser byggdes hela tiden spänningar upp i ekonomin genom att Sverige hade högre kostnadsutveckling.

Hade Sverige haft rörlig växelkurs under 70- och 80-talen så hade det dessutom funnits en mekanism som gjort att kronan kunnat stiga i värde (till exempel kring 1985) och det hade dämpat överhettning och därpå kommande kostnadskriser. Det var den fasta kursen som var problemet - inte själva devalveringarna. De var ju lösningen på problemet.

När det gäller själva eftersläpningstesen sällar sig Sverenius till den skara som hävdar att eftersläpningen skett gradvis från 1970 fram till idag. Detta är bokens svaga avsnitt och det finns inte något direkt nytt som tillförs debatten. Sverenius använder också den statistiska teknik som i åratal har kritiserats av dem han direkt polemiserar mot - det vill säga Walter Korpi och andra som hävdar att eftersläpning inte kan beläggas under 70- och 80-talen, men däremot från 1990. Genom att indexera och visa upp procentuell tillväxt från 1970 hamnar alla i samma utgångsläge. Då uppkommer en bild av att Sverige släpat efter. Men det beror ju enbart på att Sverige låg högre i själva utgångsläget. En liknande bild av eftersläpning kan fås om man gör samma sak med USA och Schweiz som också låg bättre till i utgångsläget.

Ser man till den faktiska utvecklingen i rena kronor och ören så går det inte att belägga någon eftersläpning mot jämförbara länder fram till 1990. Tar man dessutom hänsyn till demografin och räknar BNP/befolkning i sysselsättningsbar ålder 16-64 år (som i LO-ekonomernas 50-årsskrift) så visar Sverige faktiskt upp en högre tillväxt under 1980-talet. Denna svaghet gör dock inte att själva huvudresonemanget om demokratiproblemet faller. Tvärtom kan ju den ibland råa smutskastning som Walter Korpi utsattes för när han vågade ifrågasätta den rådande uppfattningen om svensk eftersläpning tjäna som ytterligare ett exempel på att Sverenius tes om bannbullor är riktig.

Mer om Walter Korpi

R&D - FRÅN RIKSDAG OCH DEPARTEMENT
artikel av Mats Deurell, R&D nr 5, 2000-02-18

Låga reallöner skapade Sveriges problem

Den ekonomiska politiken har under de senaste 30 åren varit inriktad på att begränsa svenskarnas privata och offentliga konsumtion. Politiken har gynnat exportindustrin men inte BNP-tillväxten.

1970 var Sverige ett av världens rikaste länder. Jämfört med andra västländer har Sverige sedan halkat efter kraftigt när det gäller reallön och (därmed) konsumtion och (därmed) tillväxt. I dag ligger Sverige på 16:e plats när det gäller köpkraftsjusterad total konsumtion per capita.

Det är en skandal att de svenska reallönerna för heltidsarbetande har varit nästan oförändrade sedan 1975 (plus 3 procent i fast penningvärde) samtidigt som exportindustrin, bankerna och aktieägarna har gjort större vinster än i så gott som alla andra länder, skriver Torsten Sverenius i en rapport till demokratiutredningen.

Sverenius analys av den ekonomiska politiken tar sin utgångspunkt i ”eftersläpningen”. Den svenska bruttonationalprodukten per capita har i förhållande till 18 andra OECD-länder fallit med 22,5 procent mellan 1970 och 1997.

Okritiska journalister

Men Sverenius har också synpunkter på hur den svenska demokratin fungerar. Han menar bland annat att den förda politiken, som har varit förödande för svensk ekonomi och missgynnat vanliga löntagare, hade varit omöjlig att genomdriva om medborgarna hade varit medvetna om vad som egentligen försiggick.

Enligt Sverenius har en liten men inflytelserik grupp av svenska politiker och ekonomer fört en i grunden misslyckad ekonomisk politik, som sedan har torgförts av okritiska journalister.

De tongivande politikerna och ekonomerna har stirrat sig blinda på underskotten i bytesbalansen och de offentliga finanserna. De har betraktat löneökningar och ökad konsumtion som en fara för samhällsekonomin.

Med hjälp av devalveringar, skattehöjningar och annan politik som trycker ner reallönerna på vinsternas bekostnad skapade man goda villkor för exportindustrin i hopp om att exporten skulle fungera som en motor för hela samhällsekonomin.

Ökat långsammare

I praktiken fick vi en tudelad ekonomi. Exportindustrin blomstrade. Men samtidigt stagnerade den övriga ekonomin, som spelar en minst lika stor roll för den ekonomiska utvecklingen.

Den privata konsumtionen i Sverige har ökat mycket långsammare än i andra västländer, plus 25 procent för Sverige jämfört med 75 procent för övriga OECD-länder.

Snål konsumtion

Siffrorna illustrerar inte precis att svenskarna har ”levt över sina tillgångar”, skriver Sverenius, som tvärtom menar att det är just den tillbakahållna konsumtionen som har resulterat i svag ekonomisk tillväxt.

Även konsumtionen av offentliga tjänster (skola, sjukvård, etc) har ökat långsammare än i andra västländer. Den svenska eftersläpningen började redan på sjuttiotalet men accelererade i samband med nittiotalskrisen.

Någon offentlig ”utgiftsexplosion” har det aldrig varit fråga om. Och under de senaste tio åren har den offentliga sektorn till och med minskat i reala termer, vilket är olyckligt med tanke på att utgifter för skolväsendet och sjukvården är att betrakta som investeringar. Välutbildade ungdomar och friska människor är ju det moderna samhällets viktigaste tillgång (humankapitalet).

Sverenius trehundrasidiga uppsats innehåller inte bara mängder med statistiska uppgifter och argument. Där finns också intervjuer med företrädare för den politiska och ekonomiska eliten, som Sverenius är så kritisk mot.

Mats Deurell/ R&D

Hanna Pettersson på Arbetets ledarsida 2000-02-19

Våga ifrågasätta ekonomerna!

När man har okunniga väljare, vilket vi har i Sverige, så tvingas man förenkla sitt budskap så till den milda grad. Detta gör att vi tvingas föra ett resonemang som ibland överskrider sanningens gräns. (...) Hade vi haft kunniga väljare, som visste vad det var frågan om, skulle vi aldrig kunna hålla på som vi gör.

Smaka på det uttalandet. Upphovsmannen är den gamle moderatledaren Gösta Bohman, som 1984 kommenterade den ekonomiska politiken och den gängse bilden av Sveriges ekonomi på detta sätt. Skrämmande nog väckte det ingen större uppmärksamhet i övrig press efter att ha publicerats i den lilla Pockettidningen R.

Citatet förekommer i en debattbok som är utgiven av demokratiutredningen men vars innehåll endast bokens författare, Torsten Sverenius, står bakom. På ett förvånansvärt brutalt sätt ger det stöd för de teser som Sverenius driver i boken. Som att den i debatten vedertagna bilden av Sveriges ekonomiska utveckling och av orsakerna till krisen i många fall bygger på fakta som manipulerats i politiska syften, och som ibland är rent felaktiga.

En av de mest grundläggande myterna är enligt Sverenius att krisen orsakades av att vi i Sverige ”levde över våra tillgångar”. Sverenius hävdar att vi snarare levt långt ”under våra tillgångar”, genom att konsumera för lite i förhållande till produktionskapaciteten. Ökad konsumtion ger ökade investeringar, framhåller han i keynesiansk anda. Ett synsätt som försvunnit helt ur perspektivet hos den lilla ”klubb” av inflationsparanoida ekonomer som haft inflytande på de senaste decenniernas ekonomiska politik.

Istället för nedskärningar borde man ha mött lågkonjunkturen med stimulansåtgärder, tycker Sverenius alltså. Krisen har ändå lett till ökade offentliga utgifter – för a-kassa och socialbidrag, samtidigt som man har minskat anslagen till skola, vård och omsorg. (Något man bör tänka på när de borgerliga partierna ställer bristerna i välfärden mot de höga skatterna.)

Man måste granska den statistik som brukar utgöra grunden för politiska krav och åtgärder, framhåller Sverenius också. Till exempel den offentliga sektorns andel av BNP i Sverige – som brukar beräknas och jämföras med andra länders utan att man tar hänsyn till att socialförsäkringarna i Sverige är skattepliktiga, och alltså medför skatteintäkter med ”vändande post”.

En del av Sverenius bok ägnas åt att beskriva hur ekonomen Sven Grassman, som på 70-talet ifrågasatte bland annat sättet att redovisa den svenska utlandsskulden, frystes ut inom ekonomvärlden. Men han anar ingen konspiration av ”illvilliga krafter” bakom likriktningen i den ekonomiska debatten och politiken. Han förklarar den dels med förändrade maktförhållanden och förutsättningar i samhället – dels med bristen på kunskap.

Ansvar för detta vilar på både ekonomer, politiker och journalister. Alternativa synsätt förekommer inte, fakta tolkas fel och man undviker ofta att lyfta fram vad frågorna egentligen handlar om. EMU-debatten är till stor del ett aktuellt exempel.

Och jag kan förstå det. Ärligt talat tycker jag själv att det kan vara rätt trist att fördjupa sig i nationalekonomiska teknikaliteter. Belöningen blir dock en möjlighet att dra egna politiska slutsatser.

Därför är det är en katastrof om människor tänker ”Det där förstår jag mig inte på – ekonomerna vet väl de gör”. Det behöver de nämligen inte alls göra. Och det finns alltid alternativ.

Varför gick det så?
HELSINGBORGS DAGBLAD, signerad ledare, Jan Olof Asp, 2000-02-01

Det har sedan länge stått klart att Sverige efter 1970 haft en betydligt långsammare ekonomisk utveckling än flertalet konkurrentländer inom OECD. Den nominella lönerna har förvisso rusat iväg, men de reala har växt i snigelfart. Skatter, inflation, och prisökningar har slukat det mesta. Det enskilda hushållet får knappast ut mer för sina pengar än för ett par tre årtionden sedan.

Detta fenomen, som i sig självt inte är någon nyhet, tas upp i en debattbok från den så kallade demokratiutredningen. I den görs gällande att den totala produktionen, BNP, släpat efter kraftigt i förhållande till jämförbara länder. Under perioden 1970-1997 bedöms den endast ha varit hälften så stor. Endast Nya Zeeland och Schweiz har haft lägre tillväxt per capita. Bara Nya Zeeland har haft en lägre ökning av konsumtionen.

Vid jämförelser med omvärlden ligger Sverige illa till både i fråga om de totala investeringarna och utvecklingen av inhemsk efterfrågan. I skriften hävdas att vår inhemska efterfrågan 1999 skulle ha legat 600 miljarder kronor högre om landet följt ökningen i vår omvärld. En trebarnsfamilj skulle enligt rapporten ha haft 250 000 kronor mer om året att röra sig med. Med siffror och statistik kan mycket bevisas. Resonemang av det slaget kan också sättas i fråga. Men i stort sett kan dessa tal ge en uppfattning om konsekvenserna av Sveriges låga tillväxt efter 1970.

Det finns skäl att fråga varför det gått på detta vis. En klarläggande analys, en utredande debatt måste efterlysas. Åtskilligt har gjorts fel. Allmänheten har rätt att veta vad och varför. Kunde man ha agerat annorlunda? Eller är stagnationstendenserna ödesbestämda? Författaren Torsten Sverenius talar om en felaktig ekonomisk politik, där inhemsk efterfrågan tryckts tillbaka till förmån för konkurrensindustrin. Höjda skatter och avgifter, devalveringar och stram finanspolitik har hållit tillbaka reallönerna och konsumtionen.

Noteras bör att skattetrycket fram till 1970 utvecklades i stort sett i nivå med viktigare konkurrentländer. Därefter har det visat en tendens att dra ifrån. Sverige har, tidvis tillsammans med Danmark, legat i världstopp. En rad andra nationer, bland annat Tyskland, har klarat välfärd och sociala åtaganden med ett avsevärt lägre skatteuttag. Oljekrisen 1973 har ibland angetts som orsak. Men den drabbade även övriga industriländer, och därtill har Sverige kraftigt minskat sitt oljeberoende, bland annat tack vare utbyggnad av kärnkraften.

Den kan inte vara anledningen, knappast ens en delorsak, till Sveriges svaga ekonomiska utveckling under tre årtionden. Däremot har de offentliga åtagandena onekligen ökat.

Enligt författaren är medborgarnas insyn och delaktighet i den ekonomiska politiken bristfällig. De påstås även ha fått vilseledande uppgifter om bland annat storleken på de offentliga utgiftsräntorna, tillståndet för de offentliga finanserna och lönebildningens del i kostnadskrisen. Ett klarläggande på dessa punkter är på sin plats.

Men än mer angeläget är omprövningar och strukturförändringar som öppnar för högre tillväxt. De utvecklingsfrämjande mekanismerna måste ges möjlighet att fungera mera normalt. Mycket måste göras annorlunda. Inbitna föreställningar måste ändras. Detta är lättare sagt än gjort.

Åtskillig prestige är bunden till beslut och strukturer som orsakat den långsamma utvecklingen. Politiker tycker, lika lite som andra, om att bli påminda om sina misstag och bli nagelfarna för dem. Partier omhuldar sina myter. Men det finns ingen annan väg att gå om stagnationstendenserna ska kunna bekämpas och bemästras.

JAN OLOF ASP, Helsingborgs Dagblad 2000-02-01

Barnfamiljer har förlorat kvarts miljon STOCKHOLM (TT)
Tidningarnas Telegrambyrå, nyhetsartikel av Owe Nilsson 2000-02-01
Införd i bl a GÖTEBORGS-POSTEN:

En svensk trebarnsfamilj borde haft 20 000 kronor mer att konsumera för varje månad om Sverige följt tillväxten i de rikaste länderna. Det hävdas i en debattbok från Demokratiutredningen. Jämfört med ett genomsnitt av OECD:s rikaste länder har konsumtionen i Sverige ökat minst, om man undantar Nya Zeeland. De totala investeringarna har ökat minst liksom den inhemska efterfrågan. Den totala produktionen, BNP, har släpat efter kraftigt med jämförbara länder och har under perioden 1970-1997 bara varit hälften så stor. Bara Nya Zeeland och Schweiz har haft en lägre tillväxt per capita än Sverige.

Följden av denna eftersläpning är, enligt Torsten Sverenius bok "Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?", att en trebarnsfamilj fått en kvarts miljon mindre varje år att konsumera för. Det motsvarar ungefär 20 000 skattade kronor varje månad. Om Sverige hade följt omvärldens ökning av den inhemska efterfrågan från 1970, skulle vi 1999 haft en 600 miljarder kronor större inhemsk efterfrågan, det vill säga konsumtion och investeringar, hävdar Sverenius.

Med hjälp av ett stort antal intervjuer med inblandade ekonomer, politiker, riksbankschef och högt uppsatta tjänstemän i finansdepartementet beskriver Sverenius den ekonomiska politiken sedan 1970. Orsaken till Sveriges eftersläpning är framför allt en felaktig ekonomisk politik, anser han. Den inhemska efterfrågan har tryckts tillbaka till förmån för den konkurrensutsatta exportindustrin. Devalveringar och stram finanspolitik, med höjda skatter och avgifter, har hållit tillbaka reallönerna och därmed konsumtionen, anser han.

Den höga inflationen, som motiverat den strama politiken, har framför allt orsakats av politikerna själva med devalveringar, momshöjningar och ett frisläppande av krediterna efter avregleringen 1985, hävdar Torsten Sverenius.

Hans beskrivning och värdering av den ekonomiska politiken avviker tydligt från den officiella bilden av svensk ekonomi. Hans egna slutsatser är att det demokratiska inflytandet över den ekonomiska politiken varit för dålig och att medborgarna på grund av bristfällig kunskap och otillräcklig faktaförmedling bara delvis och ytligt fått veta vad som egentligen har försiggått. Därtill har medborgarna fått direkt vilseledande uppgifter om till exempel de offentliga utgiftsräntornas storlek, tillståndet för de offentliga finanserna och lönebildningens del i kostnadskrisen, hävdar han.

OWE NILSSON, TT Publicerad bl a i Göteborgs-Posten

Tillbakapressad konsumtion hämmade tillväxten STOCKHOLM (FLT)
FLT, nyhetsartikel av Stefan Helte 2000-02-01 Införd i bl a JÖNKÖPINGS-POSTEN:

Ekonomernas och politikernas linje att pressa tillbaka den privata konsumtionen är den avgörande orsaken till att Sverige halkat efter omvärlden under de senaste tre decennierna. Det hävdar journalisten Torsten Sverenius i en ny skrift från demokratiutredningen.

Sedan 1970 har Sverige tappat 23,4 procent av sin offentliga och privata konsumtion gentemot jämförbara länder. Enligt Torsten Sverenius beräkningar skulle Sverige haft 600 miljarder kronor mer varje år för privat och offentlig konsumtion - om vi haft samma genomsnittliga tillväxt som 18 jämförbara västländer. Framför allt är det medborgarnas privata konsumtion som fått ta stryk. Enligt Sverenius skulle en trebarnsfamilj haft 20 000 kronor mer i månaden efter skatt att röra sig med om Sveriges tillväxt varit lika god som i omvärlden.

"Det är en skandal i sig att medborgarna i Sverige inte fått en kraftigare ökning av sin levnadsstandard i ett land där exportindustrin, bankerna och aktieägarna har gjort kraftigare vinster än i så gott som alla andra länder. Detta måste betraktas som ett mycket kraftigt misslyckande", skriver Sverenius.

Höga skatter, för höga löneökningar och för stor offentlig sektor brukar förklara varför Sverige halkat efter i tillväxtligan under de senaste tre decennierna. Sverenius hävdar dock att huvudorsaken är eftersläpningen i konsumtion. Devalveringar, momshöjningar och återhållsam ekonomisk politik har avsiktligt hållit nere den inhemska efterfrågan. Det har pressat den privata konsumtionen och hämmat tillväxten i den svenska ekonomin, enligt Sverenius.

Han skriver att "genom att uppmana olika regeringar att strama åt den inhemska efterfrågan i lägen då den inte borde ha åtstramats kan man mycket väl hävda att dessa ekonomer rentav har orsakat en stor del av Sveriges eftersläpning".

Han hävdar också att medborgarna inte till fullo informerats om de olika valmöjligheterna i svensk ekonomi. Hade debatten om svensk ekonomi varit öppnare och mer saklig hade de styrande inte kunnat bedriva en ekonomisk politik som gett ett så uselt resultat.

"Domen över det demokratiska systemets sätt att fungera under denna tid måste därför bli hård", skriver Sverenius och pekar ut ekonomerna, politikerna och journalisterna som de ansvariga syndabockarna. Men han understryker också varje medborgares ansvar att själv skaffa sig den kunskap som krävs för att påverka den ekonomiska politiken.
STEFAN HELTE, FLT Publicerad bl a i Jönköpings-Posten

Östgöta-Correspondenten, ledare 2000-02-04
Ekonomi och demokrati

Sverige har halkat efter i den ekonomiska utvecklingen sedan 1970. Det är ett välkänt faktum och kan beläggas med olika mått. Sådana studier är dock inte bara av teoretiskt intresse. Utebliven tillväxt drabbar var och en i nationen Sverige.

I Demokratiutredningens senaste rapport, skriven av Torsten Sverenius, bjuds på ett förskräckande räkneexempel. Om Sverige fört en politik som inneburit att vi haft samma tillväxt av konsumtion och produktion som ett genomsnitt av 18 jämförbara OECD-länder haft, sedan 1970, skulle den ekonomiska situationen för oss alla varit mycket annorlunda och mycket bättre.

En trebarnsfamilj i Sverige hade då kunnat konsumera för 250 000 kronor mer varje år, det vill säga mer än 20 000 kronor i månaden i skattade pengar. Det behövs ingen stor fantasi för att inse vad det skulle betytt.

En ensamstående, fattig person skulle haft 50 000 kronor mer i handen om året, vilket inneburit skillnaden mellan ett liv i misär och ett drägligt liv.

Sverenius tes är att vi borde använt ökad konsumtion för att främja tillväxt och produktion. De flesta politiker och ekonomer hävdar att en sådan politik är fel eftersom det är att börja i fel ända. De vill öka vår konkurrenskraft och via ökad export få fart på ekonomin och tillväxten. Debatten är intressant och värd att uppmärksamma mer.
Det är också en av huvudpoängerna i Sverenius rapport att (nästan) hela det ekonomiskt-politiska etablissemanget sagt en och samma sak.
Motstridiga åsikter har tystats ner. Men om vi ska kunna fatta politiska beslut, som är väl förankrade, måste en debatt föras. Den ekonomiska politikens utformning har stor betydelse för allas vårt välstånd och ekonomiska standard. Desto viktigare att alternativa vägar kan och får debatteras.

SNS Ekonomiråds senaste rapport tar också upp frågan om vårt demokratiska system och dess påverkan på ekonomin, men från andra utgångspunkter. Ekonomirådet anser att det är brister i det politiska systemet som ligger bakom många ekonomiska problem. För att befrämja ekonomisk effektivitet och tillväxt vill de stärka medborgarnas makt och förtydliga politikens ansvar. De vill utreda en övergång till majoritetsval för att stärka väljarnas inflytande över regeringsbildningen. De anser att kunskapsunderlaget för politiska beslut ofta är otillfredsställande och vill ha ett fristående utredningsorgan för att granska de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika politiska förslag. De vill ha en bättre granskning av staten och kommunerna, avskaffa landstingen, ersätta dagens A-kassor med en statlig arbetslöshetsförsäkring, pröva individuella försäkringar inom sjukvård och äldrevård.

Många av förslagen är intressanta men det finns en underton i en del av dem och andra liknande förslag, som framförs, som inte är helt behaglig. Underförstått är inte det demokratiska systemet förmöget att föra en bra ekonomisk politik. Folk är okunniga om ekonomiska samband och politiker har inte den pedagogiska förmågan att förklara och övertyga. Sålunda vill man gärna undanta vissa områden från politisk kontroll.
Om välinformerade väljare vill ha det så är det helt OK. Men folkstyret fungerar endast om alternativen diskuteras öppet. Annars uppstår konspirationsteorier som blir svåra att göra sig av med.

SMÅLANDSPOSTEN, signerad ledare, MT, 2000-02-01:
Förlorade inkomster Svensk ekonomisk eftersläpning bevisad

Det går bra får Sverige, säger statsminister Göran Persson och höjer barnbidragen med någon hundring och sänker skatterna med någon procent. Men det kunde ha gått bättre, konstateras i en rapport från den statliga Demokratiutredningen med titeln Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? En trebarnsfamilj hade kunnat konsumera för 250 000 kronor mer varje år om Sveriges konsumtionsökning hade följt de rika ländernas konsumtionstillväxt. Varje invånare skulle blivit 50 000 kronor rikare efter skatt, enligt författaren Torsten Sverenius.

Siffrornas exakthet kan säkerligen diskuteras i all oändlighet och lär så göras av de vänsterdebattörer som de senaste åren lagt ner all sin möda på det omöjliga uppdraget att försöka bevisa att Sverige inte halkat efter omvärlden. För dem måste det kännas extra bittert, det är regeringens egen utredning som underkänner deras argumentation.

Siffrorna måste dock tas på allvar. En hundring i ökade bidrag, eller några kronor i sänkt skatt är i sammanhanget mycket små summor i relation till vad medborgarna gått miste om under de senaste åren.

Man kan ha andra åsikter än Sverenius om varför Sverige halkat efter. Själv betonar Sverenius att reallönerna släpat efter. Vanligare förklaringar som måhända beläggs med tyngre empiri är skattetrycket, den offentliga sektorns storlek och en snedvriden lönebildningsprocess. Men egentligen handlar det om detaljer.

Sverenius slutsatser är nämligen i ett viktigt hänseende i paritet med de flesta undersökningar som studerat den svenska ekonomin, eftersläpningen beror på djupa systemfel. Hushållen blir betydligt rikare på en långsiktig strukturell tillväxt än på en bidragshöjning. Tyvärr verkar den insikten inte ha nått det statsbärande partiet.

SYDSVENSKAN, signerad ledare 2000-02-02: Köp dig rik
KENNETH ANDRÉASSON
(Artikeln illustrerad med bilden på en spargris, under vilken det står: Inget för Torsten Sverenius.)

Tänk på din lön. Fördubbla den. En angenäm tanke? Betänk då att du inte behöver jobba mer, inte byta arbete, inte bli befordrad för att få en ekonomisk standard som du knappast vågat drömma om. Det låter bra. Kanske för bra för att vara sant? En som dock är övertygad om att det skulle ha varit möjligt är skribenten och debattören Torsten Sverenius. Han har författat Demokratiutredningens senaste delrapport, Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? (SOU 1999:150). Så här kan det låta:

"Jag ska nu avslöja en något chockerande siffra, som jag räknat ut genom att använda OECD-ländernas nationalräkenskaper: En trebarnsfamilj i Sverige hade idag kunnat konsumera för ungefär 250 000 kronor mer varje år om Sveriges konsumtionsökning hade följt ett genomsnitt av de rika ländernas konsumtionstillväxt!" För en stackars fattig sate, "som idag tvingas förnedra sig och vända sig till socialen för att överleva, skulle 50 000 kronor mer i handen om året innebära hela skillnaden mellan ett liv i misär och ett drägligt liv". Läs gärna citaten en gång till.

Vad är det som hindrat denna utveckling? Vilka är typerna som missunnat oss en rikedom som hade varit så lätt att uppnå? För det handlar i grund och botten om politiska beslut. Genom fler och större offentliga investeringar, genom lägre skatter, högre löner och genom ett hårdare tempo i sedeltryckerierna kunde politikerna ha försäkrat sig om folkets stöd och tacksamhet. Istället lever de nu i fruktan för väljarnas missnöje. Politiker måtte sakna självbevarelsedrift. Eller också är de lättlurade: hjälplösa offer för en sniken ekonomkår som i ohelig allians med medierna trummat igenom sina falska budskap. Det senare är vad Sverenius hävdar.

Går det verkligen att ta på allvar? Torsten Sverenius tes om den ekonomiska utvecklingen är egentligen rätt enkel, och han driver den med samma frenesi som en gång den kontroversielle nationalekonomen Sven Grassman: det är sparandet, återhållsamheten och åtstramningarna som orsakat Sveriges kriser. Grassman, som dog 1992, angrep beräkningsgrunderna i bl a nationalräkenskaperna, en insats han vann erkännande för. Däremot, och på goda grunder, blev han starkt ifrågasatt för sina slutsatser att lösningen på Sveriges problem låg i offentliga stimulanser och en ständigt växande offentlig sektor.

Sverenius har däremot inget att invända mot ekonomernas räknekunskaper. Deras stora brist är analysen, anser han. Ekonomernas utredningar, kommissioner och rapporter har lett politikerna fel. De beslut som fattas i syfte att nå balans mellan utbud och efterfrågan, bekämpa kostnadskriser och överhettning, främja produktiviteten, öka exporten och bekämpa inflationen kallar Sverenius för "makroekonomiska experiment". Detta har, menar han, skadat Sverige och inneburit 25-30 års svensk eftersläpning av tillväxt och levnadsstandard.

Förvisso har Sverige halkat efter. Men att enbart beskriva det som en konsekvens av ekonomers och politikers oförmåga och ovilja att stimulera efterfrågan är enögt. En stor köpkraft som inte motsvaras av en lika stor produktionsbas och hög produktivitet ger upphov till minst lika stora samhällsekonomiska skevheter som dem Torsten Sverenius kritiserar.

Från åtminstone 1995 har Sverenius malt på i samma stil - i artiklar i Expressen, Dagens Nyheter och i Sydsvenskan. Nu har han fått publicera sig inom ramen för Demokratiutredningen som, för säkerhets skull, kallar rapporten för ett debattinlägg.

Men det är fortfarande lika tyst om hans "avslöjanden". Det ingår väl i konspirationen.

SYDSVENSKA DAGBLADET
Svar från Torsten Sverenius 2000-02-14 under rubriken Aktuella Frågor:
Konsumtionen hålls tillbaka

Undertecknad har under 1999 arbetat med en statlig utredning om sambandet mellan vår ekonomi och demokrati. Utredningen utgör en delrapport till Demokratiutredningen.

Måndagen den 31 januari presenterades denna rapport i bokform, Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? (SOU 1999:150).

Mina resonemang och hypoteser baseras på mångårig efterforskning och ekonomisk statistik från institutioner som OECD, SCB, KI, SAF och LO.

Två dagar senare, onsdagen den 2 februari, publicerade ledarredaktionen en signerad artikel med titeln ”Köp dig rik”. Artikeln var illustrerad med bilden på en spargris, under vilken det stod: ”Inget för Torsten Sverenius”.

Med sin ironiska text avsåg artikelförfattaren Kennet Andreasson att utdela en svidande kritik mot min utredning.

Ledarskribenten ifrågasätter mitt räkneexempel om att varje svensk i år hade kunnat konsumera för 50 000 kronor mer om vår totala konsumtion hade följt omvärldens.

Då ska man veta att detta är ett enkelt räkneexempel utifrån OECD-ländernas nationalräkenskaper. Man bör också veta att hela västvärlden har haft en svag konsumtionsutveckling efter 1970, och med en någorlunda balanserad ekonomisk politik hade vi enkelt kunnat följa denna ökningstakt.

Vår privata konsumtion ökade med 6 procent på 20 år, omvärldens med 40 procent! Vi hade alltså inte behövt ha en våldsam konsumtionsutveckling för att en trebarnsfamilj i år skulle ha konsumerat för 250 000 kronor mer, vi hade bara behövt följa ett genomsnitt av de 18 rikaste ländernas blygsamma ökningstakt sedan 1970.

Enligt Sydsvenskans ledarskribent hävdar jag att politiker är ”hjälplösa offer för en sniken ekonomkår som i ohelig allians med medierna trummat igenom sina falska budskap”. Var i min rapport hävdar jag det?

Ledarskribenten ifråga påstår också att min tes om den ekonomiska utvecklingen ”egentligen är rätt enkel”. Må så vara. Den verkar dock för invecklad för Andreasson själv, som tyvärr inte lyckas förstå innebörden i mitt resonemang.

Han skriver: ”De beslut som fattats i syfte att nå balans mellan utbud och efterfrågan, bekämpa kostnadskriser och överhettning, främja produktiviteten, öka exporten och bekämpa inflationen kallar Sverenius för ’makroekonomiska experiment’.

Min kritik handlar istället om att den ekonomiska politiken har förstört balansen mellan utbud och efterfrågan, att den har förstärkt kostnadskrisen med ökade arbetsgivaravgifter och att den ökat inflationen genom för många devalveringar och skattehöjningar, som har tvingat fram högre nominella löneökningar när löntagarna efter 20 års stillastående reallöner försökt kompensera sig. Jag säger också att politiken skapade överhettningen i slutet av 80-talet och att detta minskade produktiviteten. Allt detta kan beläggas med fakta.

Sydsvenskans ledarskribent fortsätter: ”Men att enbart beskriva det (eftersläpningen) som en konsekvens av ekonomers och politikers oförmåga och ovilja att stimulera efterfrågan är enögt. En stor köpkraft som inte motsvaras av en lika stor produktionsbas och hög produktivitet ger upphov till minst lika stora skevheter som dem Torsten Sverenius kritiserar.” Återigen missar redaktör Andreasson poängen. Det jag har kritiserat är ekonomers och politikers strategi att efter 1976 medvetet hålla tillbaka konsumtionen och den inhemska efterfrågan. Jag har aldrig hävdat att huvudproblemet är att man inte fortlöpande har stimulerat konsumtionen.

Förvisso en viktig skillnad.

Sedan bör tilläggas att en stigande konsumtion leder till en stigande produktion, som tenderar att öka kapitalbildning och produktivitet. Om detta finns det mycket skrivet i litteraturen, och har bland annat formulerats i den så kallade Verdoorns lag.

(Ovanstående två meningar strukna av Sydsvenskan på grund av utrymmesbrist.)

Redaktör Andreasson har tydligen fått för sig att jag anser att tystnaden i medierna beror på en konspiration. Min slutsats är istället att brist på sakkunskap hos journalister (och politiker) medfört att de alltför okritiskt har följt med i pendelrörelserna mellan olika nationalekonomiska skolbildningar.

Genom att flertalet journalister inte själva går till källorna och granskar olika hypoteser om vår ekonomi, har sakkunskap kommit att ersättas med allmänt tyckande.

(Ovanstående mening struken av Sydsvenskan på grund av utrymmesbrist.)

Med sitt inlägg i debatten har Sydsvenskans ledarskribent tråkigt nog gjort sig till exponent för denna företeelse.

Torsten Sverenius

Svar från Kennet Andreasson 2000-02-02 under rubriken Aktuella Frågor: SYDSVENSKAN

SVAR: Ja, det är just det. Det är bara Sverenius som ”lyckas förstå”.

Påståendet att en familj skulle ha kunnat konsumera för 250 000 kronor mer om året är onekligen vad man kan kalla en bra nyhet. Som sådan toppade den också en av TV-Aktuellts kvällssändningar.

Men sedan tvärdog ”nyheten”. Ingen uppföljningar, inga kommentarer från någon av de respekterade ekonomer som Sverenius intervjuat och hänvisat till. De kanske slogs av häpnad. Därav tystnaden.

SYDSVENSKAN utdrag ur signerad ledare av Per T Ohlsson 2000-02-16:
Utredning på lösa boliner

(Artikeln illustrerad av teckning föreställande en man som håller händerna för ögonen.)

Demokratiutredningens slutbetänkande blev bättre än väntat. I huvudledaren här intill berättar vi varför.

Processen fram till gårdagens presentation var det emellertid si och så med: vissa av utredningens delrapporter har bekräftat att det statliga kommittéväsendet befinner sig i kris. Det blir knappast bättre av att utredningen i efterhand distanserat sig genom att i betänkandet notera att det rört sig om ”fristående debattskrifter” som ”av tekniska och formella skäl” har getts ut i SOU-serien.

På senare år har det framförts skarp kritik mot att statliga utredningar erbjuder allt sämre beslutsunderlag.

Professor Olof Ruin, nestorn bland svenska statsvetare, pekade häromåret på ”hafsighet i förda resonemang och i framlagda förslag”.

I en intervju i Finanstidningen 1997 gick ekonomiprofessorn Assar Lindbeck till ännu hårdare angrepp på den anrika institutionen: ”Svenskt utredningsväsende har förfallit. Trenden inleddes under 1970-talet, då utredningarna blev mer politiserade och slarviga.”

Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi, ESO, gav 1998 ut rapporten Kommittéerna och bofinken (Ds 1998:57). Där granskades 20 slutbetänkanden från 1996-1997. Bara två blev helt godkända. Framför allt brister det, enligt ESO, i metod, dokumentation och analys.

Förkortningen SOU, Statens offentliga utredningar, har länge fungerat som ett slags intellektuell VDN-märkning. Som medborgare - och som journalister och beslutsfattare - har vi utgått ifrån att SOU garanterar korrekta sakupplysningar och ordentligt underbyggda slutsatser. Förvisso produceras grundliga utredningar. EMU-kommittén under Lars Calmfors är ett exempel, Assar Lindbecks ekonomikommission ett annat. Men de blir allt färre.

Det är svårt att tänka sig en mer grannlaga uppgift än att utreda demokratin, vår mest värdefulla gemensamma tillgång. Demokratiutredningen har säkert tagit sitt uppdrag på största allvar. Tyvärr har det inte alltid speglats i de rapporter som lagts fram. Kåserier, pamfletter och konspirationsteorier har fått SOU-stämpel och därmed en legitimitet som de inte är värda.

För ett par veckor sedan publicerade utredningen en skrift av Torsten Sverenius: Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? (SOU 1999:150).

Författaren försöker vända upp och ned på den ekonomisk-politiska diskussionen och skriver i ett pompöst förord att han visserligen har värderingar ”av humanistisk och ej partipolitisk art”, men att han låtit ”analysen vara överordnad”. Redan där ringer varningsklockan. Varför anser sig en utredare ens behöva påpeka att analysen är viktigare än hans personliga åsikter?

Som nyligen framgått av ett meningsutbyte mellan Sverenius och Sydsvenskans Kennet Andreasson här på Sidan 2 utgår studien, litet tillspetsat, från att en sammansvärjning bland ekonomer, journalister och politiker hindrar att sanningen om svensk ekonomi kommer fram. Det är blott rapportförfattaren som förmår urskilja hur det egentligen förhåller sig.

Sverenius har tidigare skrivit artiklar med ungefär samma budskap utan att det har gett eko. Men den här gången lyckades hans alster bli huvudnyhet i en Aktuelltsändning. Det berodde på att stolligheterna var SOU-märkta.

Uppmärksamheten tog dock tvärt slut; det är, som sagt, endast Sverenius som begriper.

Per T Ohlsson
/ SYDSVENSKAN

VESTMANLANDS LÄNS TIDNING, ledare 2000-02-01:
600 förlorade miljarder, utdrag

Sedan 1970 har vårt land tappat 23,4 procent av sin offentliga och privata konsumtion gentemot jämförbara länder. Det här borde vara en central fråga i varenda valrörelse. Men i själva verket har tystnaden nästan varit öronbedövande. Svårt att få lönen att räcka till? Det är inte så konstigt. I en debattbok från Demokratiutredningen visar journalisten Torsten Sverenius hur Sverige har halkat efter andra jämförbara länder.

Vad beror vår eftersläpning på? Svaren går isär. Sverenius har en lockande förklaring. Vi har helt enkelt konsumerat för lite. Devalveringar, momshöjningar och återhållsam ekonomisk politik har avsiktligt hållit nere den inhemska efterfrågan. Det har hämmat tillväxten i den svenska ekonomin. Vi har hört det förut. Att lösningen är lika enkel som angenäm: Konsumera mera så stiger vårt välstånd.

Men Sverenius får nog räkna med att bli motsagd och misstrodd när han hävdar att eftersläpningens huvudorsak är den åtdragna svångremmen. Någon enkel utväg har aldrig funnits.

Sveriges ekonomiska utveckling har länge hämmats av skenande löneökningar, ett högt skattetryck och en besvärande stor offentlig sektor. Det rigida försvaret av en orealistisk kronkurs tog också på krafterna.

Det är ingen konst att så här i efterhand hitta misstag, många sådana, som väljarna har anledning att vara missnöjda över. Problemet är väl snarast att man i ett land med Sveriges strukturella svagheter har svårt att uppnå just det som vore önskvärt, nämligen att höja den privata konsumtionen. Problemen blir inte mindre av att det regerande partiet länge gjort det till en ideologisk dygd att upprätthålla ett rekordhögt skattetryck.

Dagens Nyheter, nyhetsartikel: "Vi har inte levt över tillgångarna"
Politikerna får skulden. Utredare försöker punktera bilden av köpfesten.

Föreställningar om samhället har stor betydelse. Bilden av en svensk "köpfest" och "överkonsumtion" som orsak till landets ekonomiska problem försöker ekonomijournalisten Torsten Sverenius punktera i en rapport för Demokratiutredningen som blev offentlig på måndagen.

- Den bilden har haft våldsamma effekter och påverkat hela samhällsklimatet, säger Sverenius. Man hör vanligt folk säga att vi har haft det för bra, nu måste vi betala notan. Samma bild av Sveriges ekonomi har också förmedlats internationellt, av svenska politiker.

- Carl Bildt kan ju egentligen ingenting om ekonomi, så det får man väl förlåta honom, men det är en vulgärbild av svensk ekonomi som har kablats ut. Svenskarna har inte levt över sina tillgångar. Om vi hade ökat vår konsumtion lika mycket som länderna i vår omvärld så skulle en trebarnsfamilj kunna spendera en kvarts miljon kronor mer varje år, tror Sverenius. Han har jämfört Sverige med de rikaste OECD-länderna och konstaterar att svensk konsumtion ökat minst sedan 1970, Nya Zeeland undantaget.

Sverenius lägger den huvudsakliga skulden på politikerna, vars överdrivna kärlek till åtstramningar har tryckt tillbaka den inhemska efterfrågan. Den inflation man velat bekämpa är enligt Sverenius till stor del självförvållad, genom politiskt beslutade skattehöjningar och devalveringar. Löntagarna har tvingats kompensera sig genom höga nominella lönelyft, men realt har löneutvecklingen varit katastrofal. Köpkraften har inte ökat.

- Viss levde många på lånade pengar ett par år på åttiotalet, men då ska man veta att reallönerna hade fallit i nio år dessförinnan, säger Torsten Sverenius. Hans beskrivning av svensk ekonomi stämmer rätt bra med den etablerade när det gäller krisens omfattning. När det gäller orsakerna är Sverenius ganska ensam. Det var också hans förebild, den kontroversielle ekonomen Sven Grassman, som under 70- och 80-talen förnekade den officiella krisbeskrivningen.

EXPRESSEN, nyhetsartikel: Alla svenskar borde haft 50 000 mer i plånboken
"Det är politikernas fel"

Du kunde ha haft 50 000 kronor extra i plånboken just nu - om Sveriges politiker och ekonomer hade skött sina jobb lite bättre. Det menar journalisten Torsten Sverenius som i dag lägger fram en stor rapport om Sveriges ekonomi.

- Det har begåtts grova fel som aldrig har rättats till, sa han till Expressen i morse. Sverige har släpat efter rejält i den ekonomiska utvecklingen under de senaste 30 åren, om man jämför med många andra industriländer.

- Man måste föra en balanserad ekonomisk politik och det har vi inte gjort, säger Torsten Sverenius. Konsekvensen av det är att svenskarna nu har mindre pengar att handla för än vi kunde ha haft. 1976 till 1996 ökade den privata konsumtionen bara med 6 procent i Sverige. I jämförbara länder i västvärlden var ökningen 40 procent. -Det betyder att en trebarnsfamilj skulle ha kunnat konsumera för en kvarts miljon mer i år - om vi hade haft samma utveckling.

Allting startade på 70-talet. En stram ekonomisk politik med flera devalveringar, momshöjningar, och andra åtgärder fick konsumtionen i Sverige att stå still under många år. Växelkurserna Och även under senare år finns det mycket i den ekonomiska politiken som Torsten Sverenius är kritisk mot. -Det finns några saker som man inte borde har gjort. Växelkurspolitiken har till exempel varit väldigt misslyckad. Han ger ett exempel från 1992 då det bestämdes att kronan skulle hållas fast.

- Det var bara det att marknaden såg annorlunda ut, säger Sverenius.

- Riksbanken och regeringen bestämde hur mycket en krona skulle kosta i andra valutor. Men när exporten gick neråt blev det mindre efterfrågan på svenska kronor, och då ska värdet på kronan falla och inte hållas fast. Då var Riksbanken tvungen att stödköpa svenska kronor istället.

- Det var en orealistisk politik. I förlängningen kan man säga att den demokratiska processen inte har fungerat i Sverige. Hela västvärlden har haft en dålig tillväxt efter 1970, men vi har lyckats avvika med en ännu sämre tillväxt. Men Sverenius är inte förvånad över resultaten i rapporten.

- Kritiken har funnits under åren, men den har man inte lyssnat på. Därför ser det ut så här idag.

FATTIGDOMENS ORSAKER
SvD ledare 2000-02-01

Demokratiutredningen har publicerat ett antal rapporter som berör sambandet mellan demokrati och ekonomi. Den senaste är skriven av Torsten Sverenius, och där ställs frågan vad som hänt med Sveriges ekonomi sedan 1970-talet. Svaret blir att Sverige halkat efter jämfört med andra industriländer.

Eftersläpningen får givetvis konsekvenser för enskilda människor. "En trebarnsfamilj i Sverige hade i dag kunna konsumera för ungefär 250 000 kronor mer varje år om Sveriges konsumtionsökning hade följt ett genomsnitt av de rika ländernas konsumtionstillväxt!" Även en låginkomsttagare hade haft det betydligt bättre ställt om Sverige hade hängt med i svängarna: "För en ensamstående fattig person, som i dag tvingas förnedra sig och vända sig till socialen för att överleva, skulle 50 000 kronor mer i handen om året innebära hela skillnaden mellan ett liv i misär och ett drägligt liv."

Men varför har det då gått så illa för vårt land? Där ansluter sig Sverenius till den skola som enkelt uttryckt hävdar att alla ekonomer utom Sven Grassman har fel.

Grassman kom på goda grunder redan under sin levnad att betraktas som en charlatan. Han var en ekonom som började med att kritisera bland annat de statistiska uppgifter som bollades runt i debatten om landets underskott i bytesbalansen, och slutade med att i största allmänhet kräva en expansion av den offentliga sektorn. Hans kritik av statistiken väckte respekt, och ledde till revideringar.

När det gäller analysen av orsakerna till Sveriges problem förblev han dock en avvikare. Men nu har Sverenius alltså fått möjlighet att lyfta fram idéerna en gång till. Sverenius anser att statliga interventioner i ekonomin är det som skapar välstånd.

När han beskriver Sveriges historiska framgångar nämner han visserligen 1800-talets liberaliseringar, men tyngdpunkten ligger på statliga krediter och investeringar. Allt gick åt pipan när korkade politiker blev rädda för underskott och började strama åt. Anledningen till att vi halkat efter är att Sverige "fört en stramare ekonomisk politik än så gott som alla konkurrentländer."

Det där som Göran Persson säger om att den som är satt i skuld inte är fri är med andra ord bara tjafs. Vi borde köpa oss ut ur krisen, med statliga krediter i ryggen. Varför har inte resten av världens ekonomer insett detta? Helt enkelt därför att resonemanget inte håller.

Att sätta landets pengar i händerna på politiker som sedan pytsar ut slantarna så klokt att välståndet ökar är faktiskt något vi provat. Det ledde till den situationen vi befinner oss i nu. Grassman pekade på sin tid ut höjd moms som en av bovarna i dramat. Det gjorde han rätt i.

Vill man öka konsumtionsutrymmet och sätta fart på hjulen är bästa åtgärden att sänka skatterna.

Mats Svegfors 94-09-10 i ruta i SvD:
Visst beror dagens problem i ekonomin i någon mån på missgrepp i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Men i grunden har Sverige inte hamnat i en stabiliseringspolitisk kris.
Underskottet i statsbudgeten beror djupare sett på att vi försöker överbrygga en konjunkturnedgång när det i själva verket handlar om en grundläggande strukturell förändring.

Mer av SvD om ekonomi

Englunds syn på Krisen

Pressklipp om boken Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? (SOU 1999:150) en delrapport till Demokratiutredningen av Torsten Sverenius.

Pressklipp om boken
Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? (SOU 1999:150)
en delrapport till Demokratiutredningen
av Torsten Sverenius.