EMU är både politik och ekonomi
Margit Gennser, anförande i Jönköping den 7 december 1999

Andrew Balls: The Sixth Test
FT, 99-08-18
All monetary unions, even relatively small ones like the UK, produce tensions. While there can be gains overall, some parts of the economy bear more pain than others. So political legitimacy is crucial for such unions to be successful.

Anförande av partiordförande Bo Lundgren vid avslutningen av partistämman söndagen den 4 september 1999
utdrag

Euro row for unions
BBC, September 1, 1999

A major row is brewing over trade union support for the euro ahead of the TUC (engelska LO) conference. Some trade union leaders, including John Edmunds of the GMB and Sir Ken Jackson of the AEEU, are urging the government to do more to promote plans for Britain to join the single currency. Other unions, like the Transport and General Workers Union, and Unison, the public sector workers unions, are more sceptical.

Anatole Kaletsky, The Times, July 1, 1999: Has Blair at last seen the light on the greatest issue facing Britain?

The Prime Minister's decision to "back Europe, not the euro", revealed by Downing Street on Monday, has long been the obvious solution to the great political dilemma of the decade. Britain can - and should - contribute enthusiastically to the improvement and enlargement of the European Union, while staying outside the single-currency project, at least for the foreseeable future.

FT-leader, May 19, 1999

Diverging Europe

One of the biggest doubts about the European single currency was how one interest rate could be appropriate for the 11 countries that joined economic and monetary union. In the long run, it is hoped, cycles will converge. But for now, the economies are diverging.

There is nothing the European Central Bank can, or should, do about this; more worrying, though, there is little hope that the countries themselves will be able to force their economies back into line.

The Organisation for Economic Co-operation and Development, in its latest Economic Outlook, spells out the problem. Germany and Italy, it says, have slowed to well below their potential growth rates.

Meanwhile, countries including Ireland, Spain and Portugal have excess demand.

But the inflationary pressures in these countries carry only a small weight with the central bank. In the euro area as a whole, output is growing at a lacklustre 2 per cent, unemployment is more than 10 per cent and inflation is virtually non-existent. Interest rates, if anything, may have further to fall.

To some extent, higher inflation in Emu's so-called periphery nations is to be expected. These countries tend to have lower productivity than the core countries, and so lower wages and prices. As productivity catches up with Europe's leaders, wages and prices should rise. This may account for higher inflation in some countries, particularly Portugal. But the cyclical divergences are plain, especially in Ireland, where the economy grew last year by 9 per cent.

In theory, with monetary policy centrally controlled, countries should use fiscal policy to fine-tune their economies. The Spanish government, rightly, now appears to be considering this option. But elsewhere, this may not be possible. Ireland, for example, already has a sizeable fiscal surplus, and has promised to cut taxes as part of a wage restraint deal.

An alternative is for slower-growing countries to run a more expansionary fiscal policy; but they are already too close to the Stability and Growth Pact limits.

The OECD's advice is for more structural reform, which would increase flexibility, and allow countries to respond more quickly to changing economic conditions. Although this is correct, it is a long-term solution to a short-term problem.

With their policy options restricted, countries have been resorting to more direct methods to keep inflation low. Ireland is relying on a wage deal with the unions; Spain recently cut a range of utility prices.

The blunt fact is that countries that are out of synch with the rest of Europe will suffer, unless they have either extremely flexible economies or an ability to make large and rapid changes to fiscal policy.

This is the unavoidable cost of the single currency.

AlIra först gäller det att se till att övergången till euron avlöper väl för samtliga medborgare den 1 januari 2002. Det gäller att undvika att euron enbart blir en valuta för finansmarknaderna under tre år. För att lyckas med detta avser kommissionen att gripa sig an tänkbara problem. Därefter behöver samordningen av den ekonomiska politiken förstärkas.

E:et i förkortningen EMU är ett uttryck för att den ekonomiska unionen har lika stor betydelse som den monetära unionen för ett väl fungerande euroområde. Alla nödvändiga instrument finns redan. Nu gäller det att använda dem fullt ut. Regeringarna måste dra konsekvenserna av eurons ankomst i styrningen av sin ekonomiska politik. Jag tänker även på skattesystemen. På lång sikt är status quo inte acceptabelt.

Medlemsstaterna har i princip visat sig beredda att samarbeta. Det gäller nu att gå från ord till handling och arbeta för en större tillnärmning av skattesystemen, i synnerhet när det gäller beskattning av sparande, företagsbeskattning och moms.

för mer, klicka här

EMU: POLITICAL AND ECONOMIC IMPLICATIONS Wolfgang Munchau

MUF-ledningens förslag till förbundsstämma 1998 om EMU
 

Martin Wolf, Financial Times, March 31, 1999: Few have realised the most dangerous feature of Emu: it has locked Germany into a seriously uncompetitive real exchange rate

Ett Fredens och Frihetens Europa
Anförande av partiordförande Carl Bildt vid moderat Europakonferens i Stockholm fredagen 12 februari 1999.

DN Debatt 99-02-12 vice statsminister Lena Hjelm-Wallén och utrikesminister Anna Lindh

Demokrati på europeisk nivå? Demokratiutredningen

Pressmeddelande 1998-10-30 Inbjudan till presskonferens Demokratiutredningen inbjuder till presskonferens onsdagen den 4 november klockan 10.00 i pressrummet Rosenbad, ingång via huvudentrén, för att presentera debattskriften Demokrati på europeisk nivå? 

Den innehåller några motstridiga uppfattningar om hur det så kallade demokratiunderskottet bör betraktas och åtgärdas. 

Vid presskonferensen medverkar två av författarna i skriften, nämligen doktoranden i statsvetenskap vid Stockholms universitet, Hans Agné, samt forskarassistenten i statskunskap vid Uppsala universitet, Mats Lundström. 

Agnés bidrag är betitlat Demokrati på europeisk nivå och Lundströms bidrag benämns EU-inträdet och den svenska demokratin. 

I skriften medverkar även professorn vid European University Institute i Florens, Giandomenico Majone, med ett bidrag kallat Regleringarnas legitimitet samt professorn och direktören vid Max Planck-institutet för samhällsforskning i Köln, Fritz W. Scharpf, med ett bidrag om Välfärdsstaten, den ekonomiska integrationen och demokratin. 

De två senare bidragen är översättningar till svenska av tidigare publicerade texter. 

Margit Gennser på Brännpunkt i Svd 99-02-10: EMU förutsätter en federal stat

LO om EMU, 99-02

SAF, TCO och Saco om EMU, 92-02

SvD-ledare 99-01-19: Ny moderat EU-politik?

Euro-start comments
The Times, Wall Street Journal, Tietmayer et als

More Euro-start comments
Kaletsky, Eurolande, Hans T:son Söderström and Felix Rohatyn, US Ambassador to France

Svegfors-Nej till folkomröstning om EMU

Utdrag ur DN-ledare 98-12-31 

Vid årsskiftet inleds det största finansiella experimentet i modern historia. Då får elva europeiska länder en gemensam valuta. 

Visserligen hade hela 32 länder guldmyntfot från 1870-talet och därmed funktionellt gemensam valuta. Men det var, som det visade sig 1914, ett lösligt arrangemang. 

Införande av en helt gemensam valuta blir däremot en irreversibel process. 

Euron existerar inte som sedlar och mynt förrän om tre år. Men i dag nyårsafton låses de ingående valutornas växelkurser definitivt. Därmed fungerar systemet som en gemensam valuta. Alltmer av priser kommer att sättas i euro. 

Två centrala aspekter på den monetära unionen och den gemensamma valutan har kommit bort i den svenska debatten. 

Först bakgrunden. Tage Erlander sade i sitt Metalltal i augusti 1961 absolut nej till svenskt medlemskap i EEC (som EU då hette) med argumentet att EEC-länderna var med i Nato; neutraliteten förbjöd oss att ha med sådana att göra. Men EEC var det stora europeiska fredsprojektet, det som skulle göra ett nytt europeiskt storkrig omöjligt. EMU ingår som ett led i detta fredsprojekt; en gemensam valuta skisserades redan för 30 år sedan, i Wernerplanen. 

Den som vill förstå varför EU och EMU växer fram och hur arkitekterna bakom resonerar måste sätta in projekten i detta fredsperspektiv. Och det har i stort sett saknats i svensk debatt. Här finns ett viktigt ämne för regeringen att ta upp i sin EMU-information. Den första upplysningskampanjen bör ges internt. 

Sedan: Euron och EMU är inget tillstånd utan ett experiment, en process som startar. 

Lagstiftningen kommer sannolikt att anpassa institutionerna till den processen, inte omvänt. 

December 28, 1998: 8:30 a.m. ET LONDON (Reuters) - The dress rehearsals are over and the minutes are ticking down to the big show -- the launch of Europe's new common currency, the euro, this New Year's holiday weekend. 

"From a financial standpoint, this start of a new currency is the biggest single event we will have seen in our lifetime," said Paul Cantwell, a partner at Andersen Consulting. "It's like watching the Berlin Wall coming down." The starting gun will be fired on New Year's Eve when finance ministers fix the rate at which the euro will trade.

Kommentar RE: I think it is morelike watching Titanic leave the harbour...
 
 

Skilda identiteter - gemensamt folkstyre, professor Kjell Goldmann
Paul Krugman: THE EURO: BEWARE OF WHAT YOU WISH FOR 

Knut Carlqvist: Vi förstår inte, lär oss inte och bryr oss inte 
(Eftervalsdebatt i Smedjan)
"The /Roman/ single currency went hand in hand with the political union of the Pax Romana." Utdrag ur "Europe: Political Union Through Common Money?, By OTMAR ISSING IEA, THE INSTITUTE OF ECONOMIC AFFAIRS, 1996 

Eklund och Bergqvist vilseleder

Anders Segerstedt på DN Debatt 1998-02-15 (manus)

Robert Bergqvist och Klas Eklund skriver i DN-Debatt 10/2: "Nästa steg är mer avgörande; det är att lägga om det egna kapitalet till euro. Skulle detta ske, kan följden bli betydande valutautflöden. När aktiekapitalet läggs om till euro uppkommer ett ökat utbud av kronor (när företagen behöver euro), men därutöver minskar den framtida efterfrågan på kronor (eftersom vinster i utlandet inte behöver växlas till kronor när det skall läggas till det egna kapitalet)."

När man läser detta måste man tolka det till att Eklund och Bergqvist tror att ifall ett företag ändrar sin redovisning på så sätt att aktiekapitalet anges i euro istället för kronor, så måste aktiekapitalet i kronor säljas ut och ett nytt aktiekapital måste köpas tillbaka i euro! Detta skulle i så fall innebära att företaget måste sälja ut sina tillgångar för att sedan köpa tillbaka dem. 

Så går det naturligtvis inte till, har man studerat lite bokföring och redovisning så vet man att aktiekapitalet inte ligger i kassaskåpet. Därmed är en ev. förändring av aktiekapitalet från kronor till euro enbart ett problem om vilket valutakurs man skall använda vid omräkningstillfället. Det är en bokföringstransaktion som kan ske ögonblickligen och som inte ger några valutaflöden. 

Eklund och Bergqvist verkar också tro att företag som idag har vinster i utlandet som de redovisar i den svenska koncernvinsten att dessa måste "tas hem" och växlas om till svenska kronor. Så är ju heller inte fallet, den skatt som företaget betalar i Sverige den måste betalas i svenska kronor, den behöver förmodligen inte "tas hem", de pengar som redan finns på företagets svenska bankkonto räcker förmodligen. 

Även om man har registrerat sitt aktiekapital i euro, så behöver företaget fortfarande kronor om det betalar sina anställda och vissa leverantörer i kronor. Eklund och Bergqvists huvudargument om "snabb flykt från kronan hotar" faller därmed i bitar. 

EMU eller inte handlar framförallt om vilket samhälle man vill ha i framtiden. Tyska Bundesbank-chefen Hans Tietmeyer har sagt att de länder som tänker ingå i EMU måste inse att de inte bara uppger sin suveränitet när det gäller penningpolitiken. Unionen innebär också att självständigheten försvinner när det gäller finans- och lönepolitiken. Enligt chefen för Bundesbank är det en illusion att tro att medlemsländerna i valutaunionen kommer att kunna bedriva en självständig skattepolitik, något som många ännu inte förstått.

För att en gemensam valuta eller fasta växelkurser mellan olika länder skall fungera måste inflation, ränteläge och kostnadsläge vara lika och viktigast följa exakt samma utveckling länderna emellan. Det innebär att vi i Sverige i princip måste ha samma och föra samma politik vad gäller skola, sjukvård, socialförsäkringar, arbetsmarknadsåtgärder, arbetstider etc som i de länder vi kursfixeras mot. (Dessutom bör kostnaderna vara lägre här för att finansiera transportkostnaden till stora befolkningskoncentrationer utanför Sverige.) 

Det är inte möjligt och det är inte önskvärt. En önskad utveckling för individer och samhälle i Sverige kan inte åstadkommas om den skall samordnas i detalj med ett flertal andra länder med: annan historia, annat klimat, annat antal invånare per kvadratkilometer, annan kultur etc. Ett sådant samhälle kommer att bli låst, och det kommer att förinta sig självt. 

EMU är inget system för att förbättra ”ekonomin”, EMU är ett politiskt projekt för att säkerställa EU:s makt och kontroll över medlemsstaterna. Tycker man att Sverige skall upphöra som självständig nation då skall man säga så, och inte tramsa om ”utanförskap”, ”randstat”, ”kommer på efterkälken” etc.

Vägvisaren Lafontaine

När EU:s finansministrar, Ekofin, möts i Bryssel i dag är det premiär för Tysklands Oskar Lafontaine. Under de veckor som gått sedan Lafontaine tillträdde har han hållit en hög profil. Skall man tro förhandsspekulationerna kommer den tyske finansministern att skruva ned volymen under Ekofinmötet. En del säger att hans radikalitet redan är på väg att slipas av. Kanske är det så. Men Lafontaines stormiga entré på den europeiska politiska scenen har trots allt gjort frågan om vart EU egentligen är på väg högaktuell.
 

En gemensam nämnare finns i alla Lafontaines förslag: en klockartro på politisk styrning. Han inledde med att utmana den Europeiska centralbanken, ECB, och i praktiken ifrågasätta dess självständighet. Därefter argumenterade han för en samordnad europeisk finanspolitik. Modellen är gammelkeynesiansk, med stora offentliga investeringar som kärna, och för att ge de politiska makthavarna ordentligt med svängrum väckte Lafontaine frågan om inte stabilitetspaktens krav på budgetdisciplin borde mildras. I sin retorik låter Lafontaine ofta som om han var på ett korståg mot "marknaden", och det inte bara i Europa. En annan av hans idéer är att införa ett slags fast valutakurs mellan euron, dollarn och yenen. 

Oskar Lafontaines förslag har inte mötts av några stående ovationer. När han i förra veckan åkte på turné och sammanträffade med den franske finansministern Dominique Strauss-Kahn, den brittiske finansministern Gordon Brown och den italienske finansministern Carlo Azeglio Ciampi var bemötandet avvaktande. Till dels därför att genuina åsiktskillnader föreligger, men också därför att Lafontaine klampar in i några av EU:s känsligaste frågor vid en tidpunkt, en dryg månad innan EMU blir verklighet, som är extremt känslig. 

Men Lafontaines utspel säger något om EU. Det är ännu är oklart hur stor del av det återhållsamma gensvar han fått som är betingat av tajmning, snarare än innehåll. Och det finns trots allt beröringspunkter mellan Lafontaines tankar och andra EU-länders ståndpunkter: Frankrike har t ex kontinuerligt arbetat för en politisering av EMU, och Italien ser gärna att stabilitetspakten mjukas upp. Det är bara den gigantomaniska idén att knyta ihop världens tre valutor som med all säkerhet är död. Ironiskt nog genom motargument som i många fall lika gärna kunde användas i EMU-frågan. 
Även om just de förslag den tyske finansministern slängt fram skulle visa sig vara dagsländor är hans utspel ett tecken på att EU kan vara på väg in i en ny fas. En fas som är betydligt mer traditionellt aktivistisk och därför med nödvändighet mer centraliserad. Förutom att en sådan utveckling skulle vara skadlig för en redan hårt prövad europeisk ekonomi - det handlar i huvudsak om att göra den förstelnade välfärdsstaten till alleuropeisk norm - skulle den innebära ett mer inåtblickande och slutet EU. 

Det är oroande att sådana signaler redan gör sig gällande. Och betecknande att de kommer just från Tyskland. På en konferens i Stockholm i torsdags sade en representant för den tyska regeringen att den inte var intresserad av en snabb utvidgning av EU, och att ansökarländerna har underskattat problemen i processen. Liknande uttalanden har tidigare gjorts av den tyske kanslern Gerhard Schröder. 
En sådan reträtt tyder på att EU nu är på väg att välja väg, efter att länge ha förnekat att något val alls är nödvändigt. Trycket av gamla strukturer - som den gemensamma jordbrukspolitiken CAP - och nya strukturer - huvudsakligen EMU - samt en växande önskan om politisk aktivism, ökar för ledande europeiska politiker attraktionen av att fördjupa snarare än utvidga EU-samarbetet. Det är ett vägval. Det vore också ett historiskt misstag. 

"Farligt öka Riksbankens oberoende"
Beslutet om Riksbankens ställning bör skjutas upp tills vidare, skriver Sören Wibe och Sten Johansson.

Paul de Grauwe says the European Central Bank is accountable to no one, which compromises its chance to be truly independent. Do the conditions exist for the successful independence of the European Central Bank? The answer is no, for the following reasons.

The author is professor of economics at the University of Leuven and a member of the Belgian parliament

Tietmeyer prisade Danmarks Nationalbank som hade tacklat situationen ''helt suveränt''. Han hänvisade till stödköp av kronan som hade hållit den danska kronkursen oförändrad gentemot D-marken. Det framgick inte om Tietmeyer även hade åsikter om den svenska Riksbankens agerande. Tietmeyer ser den aktuella finanskrisen som det första provet på valutaunionen trovärdighet och enligt Tietmeyer får unionen ''godkänt''. 

Kommentar RE:Han är nog lite dubbelbottnad, den sluge Tietmeyer. Berömmet för den danska centralbanken kan även ses som en upplysning om att den danska kronan varit stabil, inte därför att den är med i EMU och vunnit marknadens förtroende, utan därför att den danska centralbanken stödköpt danska kronor.
Det brukar gå att stödköpa, ett tag - jfr händelserna i Sverige hösten 1992....

Att gå med i EMU är ingen lösning

Carl Bildt använder den ekonomiska oron för att skrämma in Sverige i EU. Det är en kortsiktig och felaktig lösning, skriver riksdagsmannen Bengt-Ola Ryttar och metallarbetaren Allan Mattsson (s).

DN-ledare 98-08-27 - Tigandets hegemoni 

S-politiken om euron och EMU är ett demokratiskt spektakel 

Det är inte lätt att bli klok på innehållet i den socialdemokratiska EMU-strategin - i den mån det finns någon. Vi har ett riksdagsval om tre och en halv vecka; ett val som ska handla om vilket parti och vilken politik som ska föra Sverige in i 2000-talet. Vi har ett Europa där elva länder av femton om bara fyra månader kommer att införa en gemensam valuta, euron. Men vi har en regering som moltiger om vad den vill och tänker om EMU och Sverige i framtiden. 

Folkpartiets Carl B Hamilton försökte på onsdagen med rapporten "Sverige och euron: Lägg papperen på bordet!" bryta denna tigandets hegemoni. 

Utanförlandet Norge har fått dubbelstryk. Utanförlandet Danmark har fått rejäla problem. Utanförlandet Sverige har fått se kronan åka kana och räntorna dra isär gentemot Tyskland. Blivande EMU-landet Finland har däremot klarat sig förhållandevis oberört genom problemen. 

Carl B Hamilton tror dock att valet till Europaparlamentet i juni nästa år kan bli det tillfälle då socialdemokraterna tvingas lägga korten på bordet. Annars kan valdeltagandet komma att rasa ner mot 40 procent. Visst kan man tycka att en regering borde göra allt som står i dess makt för att undvika ett så svidande lågt valdeltagande. Men när det gäller den interna s-opinionen, att hålla samman Partiet, tycks ingen nationell uppoffring för stor, inget dröjsmål olidligt.

På en punkt kan man dock ge socialdemokraterna rätt om euro-inträdet som ett ödesbeslut. Om Sverige skulle bestämma sig för att varaktigt stanna utanför EMU, då får vi nog också inse att Sverige med tiden faktiskt måste vara berett att lämna EU. 

Mer sannolikt än att s-ledningen själv öppet och ärligt kommer att ta ställning är därför att man tänker invänta britternas förmodade EMU-inträde, på det att Göran Persson och Erik Åsbrink ska kunna två sina händer i spelad uppgivenhet. ............ mer ur DN om EMU

Lars F Tobisson i DI 

Receptet mot svängig krona lyder ERM/EMU ( 1998-08-27 )

En snabb anslutning till ERM skulle avhjälpa problemet med vår svängiga kronkurs. Klargör samtidigt att vi tänker införa euron! Då kan kronan ha en chans att värderas till sitt "rätta" värde.

Sedan början av maj har dollarkursen gått från knappt 7,60 kronor till över 8,30 kronor (den 26 augusti). även gentemot D-marken - och därmed också övriga EMU-valutor - har kronan försvagats kraftigt. Ecu-index har försämrats från under 115 till mer än 123.

Traditionellt skakiga valutor som de sydeuropeiska EU-ländernas har inte alls visat samma svaghet. Medlemskap i EMU skänker stadga. 

Det gäller även Grekland, som deklarerat sin avsikt att gå med, så snart man kvalificerat sig. även vårt grannland Danmark har klarat sig bra tack vare sin anslutning till ERM.

Inget tvivel kan råda om att valutastabilitet befrämjar handel över gränserna. Det blir också lättare att dra till sig utländskt investeringskapital och därmed nya jobb. Den risk som alltid är förknippad med transaktioner, där olika valutor är inblandade, blir naturligtvis allmänt sett mindre.

Slutsatsen blir att en liten öppen ekonomi som Sveriges har allt att vinna på stabila valutarelationer till våra viktigaste handelspartner. En snabb anslutning till ERM skulle avhjälpa problemet med vår svängiga kronkurs. ........... mer av Tobisson

Ur det moderata valmanifestetet (vem hittar orden EMU?)

Europas länder förenas av historiska band. Ekonomierna, särskilt de västeuropeiska, är nära sammanflätade. Den ömsesidiga handeln närmar länderna till varandra, också på andra områden. Den gemensamma styrkan är betydande.

Det europeiska samarbete som nu växer fram är därmed på en gång historiskt förankrat och framtidsinriktat. Det knyter an till en kulturell gemenskap och kan, om det utvecklas rätt, stärka friheten, freden och välståndet. Sverige har en självklar plats i detta samarbete.

Medborgarnas Europa ska värna friheten, rörelsemöjligheterna och det kulturella utbytet. Den europeiska integrationen ska främja människors integritet och rådighet över den egna framtiden.

· Den Europeiska Unionen är europasamarbetets viktigaste uttryck. Till detta ska alla Europas folk vara välkomna. Unionen bör utan dröjsmål starta utvidgningen med nya medlemmar. Att försinka utvidgningen vore att försitta en historisk möjlighet att knyta samman hela Europa i ett samarbete för demokratin, rättsstaten och marknadsekonomin . För gamla kommunistländer är EU-medlemskap den viktigaste garanten för demokrati och frihet. För Sverige är de baltiska ländernas snara medlemskap i EU ett särskilt ansvar.

· Den europeiska unionen skall vara öppen mot resten av världen. Den globala frihandeln skall främjas genom avveckling av tullhinder och andra regleringar som hindrar handel. På så sätt skall unionen främja den fredliga utvecklingen i alla delar av världen. 

· Europasamarbetet bygger på nationernas mångfald och variationer. Det blir särskilt viktigt när medlemskretsen vidgas och EU därmed blir mer heterogent. Den inre marknaden med en gemensam valuta och en europeisk utrikes- och säkerhetspolitik utgör EU-samarbetets kärna och ska omfatta alla.

· Institutionell konkurrens inom samarbetets ram ökar Europas välstånd. Den inre marknaden med en gemensam valuta gör denna konkurrens effektiv. Särskilt ifråga om skatter och offentlig service kan en öppen konkurrens mellan länder och idéer bidra till att återge hela Europa den dynamik som välstånd och fler jobb kräver.

· Ministerrådet förkroppsligar den Europeiska Unionens karaktär av samarbete mellan självständiga stater. Rådet ska därför också vara den centrala beslutande instansen inom EU. Den demokratiska kontrollen utövas nationellt gentemot varje regering, men också av Europaparlamentet. En förstärkning av parlamentets möjlighet att fullgöra denna uppgift skulle vara till fördel för de europeiska beslutens kvalitet och förankring.

· Den politiska maktutövningen ska vara begränsad, oavsett vilken nivå det gäller. Politiska beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Det gemensamma europeiska beslutsfattandet ska begränsas till de frågor som bäst sköts gemensamt, så att medborgarna själva får största möjliga utrymme. Byråkrati och regleringsiver skall motverkas också på det europeiska planet. Det gemensamma beslutsfattandet skall präglas av samma hårda kostnadskontroll som skall gälla för all annan offentlig verksamhet. 

· Den europeiska säkerhetsstrukturen förändras. NATO:s utveckling till en säkerhetsordning för hela Europa ligger i frihetens och fredens intresse. I detta perspektiv blir det naturligt att i anslutning till den utvidgningsprocess som nu pågår pröva när tiden är mogen för ett framtida svenskt medlemskap. .............. mer

Folkpartiet

EU ska ägna sig åt de gränsöverskridande uppgifterna. EU ska inte syssla med frågor som bäst löses av medlemsstaterna. EU:s omfattande jordbruksstöd och stora delar av regionalpolitiken ska avvecklas. 

Gå med i EMU 

En europeisk valutaunion behövs för att skapa stabila förutsättningar för småföretagen och därmed minska arbetslösheten. Sverige bör gå med i EMU så snart det är möjligt. .......... mer

Centerpartiet avvisar svenskt medlemskap i EMU. En gemensam EU-valuta motverkar decentralisering, och riskerar att leda till ökad överstatlighet. Grunden är lagd för att Sverige ska ha tillräcklig ekonomisk styrka att stå utanför EMU. Att öppna dörren till EMU, genom en anslutning till ERM ska inte ske. Det ska inte vara möjligt för en politisk majoritet i riksdagen att ansluta Sverige till EMU utan att först ha tillfrågat svenska folket genom en folkomröstning. 
För centerpartiet är utvidgningen av EU österut prioriterad. Genom utvidgningen till de forna öststaterna kan fred och utveckling säkras i hela Europa. Sverige bör under sitt ordförandeskap i EU år 2001 prioritera alleuropeiskt samarbete, att minska byråkrati och detaljreglering, samt att ge EU en pådrivande roll i det globala miljöarbetet. ............ mer

Ur det socialdemokratiska valmanifestet
Det överstatliga beslutsfattandet i EU behövs. Men det måste begränsas till det som oundgängligen kräver överstatlighet. I annat fall blir avståndet för stort mellan folk och folkvalda. Grundmodellen bör vara mellanstatligt samarbete. Vi anser att samarbetet inom EU måste syfta till att stärka de nationella demokratierna - inte försvaga dem............ mer

Jacques Santer, President of the European Commission

EU:s Infeuro, May 1988

... The euro is also a powerful factor in forging a European identity. Countries which share a common currency are countries ready to unite their destinies as part of an integrated community. The euro will bring citizens closer together, and will provide a physical manifestation of the growing rapprochement between European citizens which has been taking place for the past forty years or more. 

This symbolic aspect of the euro will also be evident in relations with the outside world: in view of the strength and solidity of the economies on which it will be based, it has the potential to become a major international reserve and transaction currency. The Union will finally be endowed with the currency which its position in the world requires, and which its partners expect as a factor contributing to the stability of the international monetary system. ................... more

David Smith, Economics Editor of The Sunday Times, author of i.e. The Rise and Fall of Monetarism and From Boom to Bust, has written a new book "Eurofutures - Five scenarios for the next Millenium", Capstone, Oxford. From that book I quote:

Stephen King in Emu, Four Endings and a Funeral James Capel, p. 50

Some argue that most of the 'major' asymmetric shocks for Europe have already happened - the collapse of Communism, German unification. But this view is surely naive. There are plenty of potential upsets with important economic - and, particularly, fiscal ramifications. Civil war in Russia would raise the risk of a massive influx of refugees into Germany.

A rise in Islamic fundamentalism in North Africa could lead to a surge of refugees into France, Spain and Italy France or the UK might be forced to defend territories outside Europe, implying a one-off surge in military spending. Italy or Belgium could split in two. Parts of the Netherlands could be destroyed via a tidal wave from the North Sea. 

A nuclear reactor accident could, potentially, wipe out thousands of square miles of one particular country. A sharp rise in oil prices would have a significant differential effect on the UK. 

An exchange rate shift would not necessarily be the most appropriate response in all of these circumstances. However, the possibility of asymmetric shocks does suggest that exchange rate shifts can still serve a useful purpose. 

In their absence, other mecharisms will be required. And here, serious problems arise. 

David Smith: We come back to a familiar problem, that of the need for massive resource transfers within Europe once Emu is in operation, and the near impossibility, under present arrangements, of providing them.

Mica Panic: ... Given the limited volume of resource transfers that the Community can realistically be expected to mobilise, their /the weak countries/ long-term chances of remaining in the complete union are likely to be even smaller than those of the countries that found the much less demanding arrangements under the classical gold standard too costly.

Mica Panic: European Monetary Union, Lessons from the Classical Gold StandardSt Martins Press, p. 158)

In a study published by UBS, 'Labour Markets and Emu', George Magnus and Paul Donovan found that labour mobility within Europe had declined in the two decades from the mid-1970s. /They/ cited four principal reasons for declining labour mobility in Europe:

• Lirguistic and cultural barriers. Even in the United States, there are problems of mobility for populafion groups where language is perceived as a barrier, for example Hispanics in California. In Europe, with so many different languages, the constraints are that much bigger. 
• A lack of cross-border job information. Although there is some limited information, for example for jobs with the EU institutions themselves, or withir mulfinational companies operafirg across Europe, the emphasis, particularly for governmert-sponsored employmert services, remains strongly national in character. 
• The problem of diverse state berefit systems. High social costs in the EU have been idertified as a cause of competitive problems for the region as a whole. For individual employees, variations in benefit and tax systems also form a significant barrier to mobility.
• A perceived lack of opportunity elsewhere. Although there are substantial variatiors in unemployment rates between countries and regions, the fact that unemployment is generally high throughout Europe severely limits the incentive to move to other countries in search of work. 

Anthony Jay: However much money and power the Commission have, it is improbable that they will be able to have any significant impact on the competitiveness imbalance problem which a single currency will pose. 

This will leave the problem to nature's remedy - the migration of population. It seems hard to believe that the political, economic and social success of Europe, whether one approves or disapproves the objecfive, will be promoted by establishing at the heart of its economic fundioring a mecharism which depends for equilibrium on the enforced migration, on pain of destitution, of its population in the tens of millions:

• Away from the places to which they are fied by natural affection, by family relationships, by social capital and by individual will.
• Across frontiers of language, culture, historical experience and law.
• To places of which they know little, which they like less and where they are so far from welcome that they are likely on arrival to be violently assaulted.

Indeed, one may wonder that anyone who professes to hope for the success of political union in Europe could wish to implant in its foundations such an engine of mass destruction. 

Anthony Jay in The Darlington Economics Lecture, November 17, 1995

Henry Kissinger

SvD 1998-05-07 Janerik Larsson SVENSKT EMU-MEDLEMSKAP Visst sköt vi på frågan 1994
I vissa delar av den borgerliga pressen och från en del borgerliga politiker förespråkas EMU med en intensitet som förvånar. Det är dock ett faktum att EMU är ett djärvt, omstritt experiment som man kan önska ska gå väl men som är allt annat än en garant för europeisk harmoni och välstånd. 
Mats Svegfors har nyligen belyst den svenska EMU-problematiken väl, men ungefär samma ekonomiska kritik kan användas i andra EU-länder. 
... Det finns en bred liberal europeisk skepsis mot EMU. Den finns inom EMU-länderna och den finns utanför. Ett gott exempel på denna EMU-skepsis finns i senaste The Spectator där den tidigare finansministern Nigel Lawson intervjuas. I korthet säger Lawson: 
1. Starkt europeiskt samarbete är viktigt. Det är dock en skandal att EMU fått överskugga östutvidgningen. 
2. Jämförelsen med USA/ dollarn håller inte. I USA finns ett gemensamt språk, stor mobilitet på arbetsmarknaden samt mycket betydande federala transfereringar. 
3. Maastrichtkriterierna är feltänkta. Flexibla marknadslösningar är viktigare än rigida kriterier som man kan fuska sig förbi. Efter EMU kommer länder att återgå till sina gamla dåliga vanor eftersom de inte längre löper en valutarisk. Trycket för transnationella transfereringar och för skattehöjningar ökar. 
4. EMU är ett i grunden franskt politiskt projekt avsett att förminska den tyska ekonomiska styrkan och avskära Europa från det anglosaxiska inflytandet. Avskaffandet av DM-marken och Bundesbank är en stor seger för den franska politiken. Många i den europeiska eliten anser utvecklingen god eftersom den ger centrum - EU-kommissionen - större makt. 
5. Storbritannien förlorar inflytande i EU genom att stanna utanför EMU. Det är ingen stor förlust eftersom det brittiska inflytandet ändå är minimalt. 
6. Det finns två diametralt motsatta bilder av ett framtida Europa. I den ena drar sig Europa tillbaka inom sina murar och lever enligt mottot ''reglera och beskydda''. I den andra river Europa murarna, river sönder regelböckerna och låter de fria marknaderna ge medborgarna makten. 
Lawson förespråkar liksom många svenska liberaler den senare framtidsbilden. Lawson menar att EMU är dagens europeiska socialistiska projekt - det nya Utopia. 
Uppenbart är att både de som argumenterar för och emot EMU gör så med högst olika bilder av nuläget och framtiden. Att förenkla EMU till en fråga i svensk politik där sympatier eller antipatier fördelas längs de gamla blockgränserna tror jag inte kommer att lyckas, även om försöken görs. I Carl Bildts senaste veckobrev finns en sådan retorisk, stark förenkling där all skuld för det svenska utanförskapet tilldelas regeringen Persson och där Bildt - som ju förespråkat en EMU-folkomröstning 1999 - hävdar att EMU avgjordes i samband med folkomröstningen 1994. 
Om EMU tydligt funnits med på ja-sidans agenda då är jag övertygad om att vi som arbetade för det svenska EU-medlemskapet inte skulle ha lyckats. Men nu valde vi mycket medvetet och systematiskt att vifta EMU-frågan åt sidan och hänvisa till att frågan skulle avgöras i separat, svensk parlamentarisk ordning längre fram. 
Detta var både sakligt och politiskt korrekt, men argumentet att svenska folket sa ja till EMU 1994 kan ingen framföra som minns hur ja-kampanjen var upplagd. 
Jag minns väl hur det var den gången. 
Janerik Larsson tidigare styrelseledamot i Näringslivets EU-fakta
 
 

Sv D 1998-04-30 Knut Carlqvist EMU är rutschkanan in i ett federalt Europa 

Att valutaunionen, EMU, i grunden är ett politiskt projekt förnekas av dess mest hängivna svenska anhängare. De enskilda staterna kommer inte att förlora sin suveränitet vad gäller beskattning och bevillningar. Samtidigt hävdar de att nationalstaten har överlevt sig själv och att vi oåterkalleligen är på väg in i ett gränslöst, multikulturellt Europa. Nationalstatens ändalykt, är det inte en politisk fråga?

Det senaste decenniet talar inte för att nationalstaten är ett passerat stadium. Tvärtom har vi sett rader av nya stater födas och återfödas: Slovakien, Georgien, Ukraina, Bosnien för att ta några exempel. 1918 års försök att rida spärr mot nationalismen genom att bygga artificiella, tillräckligt stora stater har havererat. Inte nog med det: samma krafter som anklagar Norge för chauvinism håller de baltiska folkens frihetskamp för helig. De har rätt till självbestämmande. Och när serberna beter sig illa mot albanerna är det en stor sak, men när den unga staten Kroatien verkställt en etnisk rensning, öppet hyllar ustasjaledaren Ante Pavelic och antar fascistiska drag passerar det i stort opåtalt......... mer

Gunilla Carlsson (m): Dyrt stå utanför EMU

Affärsvärlden om ECB

Margit Gennser i riksdagen om Amsterdamfördragets ratificering

Carl A Hamilton i Aftonbladet 98-05-06

EU warned of jobs chaos under single currency - Sunday  Times 98-04-26  by Peter Conradi 

Spännande Hearing om EMU?

Inledning av Per Unckel och Lotta Edholm, stiftelsen Sverige i Europas ordförande respektive verkställande ledamot.

Kurt Ove Johansson (s,) vice ordförande i KU i Aftonbladet 98-04-20 

Regeringen har i en proposition till riksdagen redovisat sina bedömningar av de förhandlingar som ledde fram till Asterdamfördraget. Den 29 april förväntas Sveriges Riksdag med bred majoritet ratificera detsamma. 

Det är inget oviktigt beslut som Riksdagen ska ta. Fördraget handlar delvis om vårt lands suveränitet. ...................... mer

Marianne Samuelsson och

Birger Schlaug om EMU och Lennart Daléus

Lennart Daléus reserverade sig mot centerpartiets partistyrelses beslut, han drev aktivt frågan om EMU. Med Daléus vid rodret skulle centern således kunna bli ett av de partier som hårdast driver en EU-positiv linje med ett EMU-medlemskap inom räckhåll.

Daléus kan kosta på sig att med rak rygg säga att det var hans eget verk ­ hans egen inför folkomröstningen bildade organisation Grönt Europa ­ som lyckades dra tillräckligt många osäkra väljare till ja-sidan för att det skulle bli ett knappt ja till EU på valdagen.................... mer. 

Aftonbladet Torsdag 26 mars 1998 EU glömmer fråga folket

Sverige kommer inte att vara med när EMU blir verklighet nästa år. Skälen för utanförskapet är starka. EMU är ekonomiskt riskabelt och saknar verklig demokratisk förankring.

EMU-bygget, rest på ett fundament av tysk ekonomisk politik och fransk ängslan för tysk överhöghet, lider av grundläggande demokratiska brister. Med EMU upphör de demokratiskt valda nationella regeringarnas möjlighet att själva bestämma avgörande delar av den ekonomiska politiken........ mer 

Magnus Blomström i DN 98-02-02

... Även om dessa gynnsamma effekter kan bli betydande finns det få professionella ekonomer som ser dem som tillräckliga för att man ska motivera att dagens växelkurssystem avskaffas. De flesta nationalekonomer framhåller att Europa inte är något optimalt valutaområde. Det beror främst på att regionens arbetsmarknad är alltför stel och därigenom oförmögen att hantera externa chocker.

Den europeiska arbetskraften är extremt orörlig och fackföreningarna mycket konservativa. Om till exempel en region eller ett land i ett framtida europeiskt valutaområde skulle drabbas av ett kraftigt relativprisfall i priset för exporten och arbetskraften vägrar att flytta till ställen där det finns jobb eller att anpassa (sänka) sina löner i enlighet med den nya situationen, i så fall är en ökad arbetslöshet ofrånkomlig.

Som det förhåller sig i dag kan EMU därmed jämföras med en tryckkokare utan säkerhetsventil. 

Det finns utan tvivel överhängande risk för att arbetslösheten kommer att öka i kölvattnet på det monetära enandet, särskilt om man tar hänsyn till att arbetslösheten i de flesta europeiska länder redan är hög. Så med tanke på att många regeringar är svaga är sannolikheten för att hela EMU-projektet ska kollapsa mycket stor.

En snabb blick på Europas sentida historia bekräftar farhågorna. Två tidigare försök att få till stånd ett intimare monetärt samarbete mellan Europas stater - med Werner-planen 1971 och EMS (det europeiska monetära samarbetet) 1979 - har båda misslyckats. Sannolikheten för ännu ett, större, misslyckande har inte minskat: inga egentliga säkerhetsventiler har skapats.

Trots detta tror jag att EMU är bra för Europa............ mer 

Sten Johansson, chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, på DN Debatt 98-02-28

Uppslutningen kring EU:s konvergensprogram långt in i partierna till vänster om mitten har lett till att en keynesiansk analys av det ekonomiska läget med tillhörande stimulansåtgärder knappast alls förekommer i debatten. Det tredje lägrets analys och program är effektivt blockerat av konvergenspolitiken för EMU och dess fortsättning i stabilitetspakten.

Massarbetslösheten kickstartades 1991-92 i Sverige när regering och riksbank med höga räntor försvarade en övervärderad krona i en kraftig internationell konjunkturnedgång. Snabbt fallande inflation och hög ränta i kombination med 1990-91 års skattereform ändrade realräntan för hushållen från den absurda nivån minus 2-3 procent (man tjänade på att låna) till plus 10-12 procent (skulder blev ohyggligt dyra). 

Resultatet blev ett fall i inhemsk efterfrågan motsvarande mer än 10 procentenheter av BNP när hushållen började spara och amortera sina lån ovanpå fallet i utlandets efterfrågan.

Effekterna på sysselsättningen av det inhemska efterfrågebortfallet är fortfarande i stort sett kvar, eftersom den offentliga sektorn tvingades börja spara när budgetunderskottet ökade till fantastiska 13 procent av BNP.

Den måttliga privata konsumtionsökningen sedan bottenläget på sommaren 1993 motbalanseras av neddragningarna i den offentliga konsumtionen. 

Det överstora sparandet i den svenska ekonomin syns i de senaste årens bytesbalansöverskott på 2-3 procent av BNP och i det underutnyttjande av arbetskraften som drygt 10 procent utan riktiga jobb utgör.

I detta perspektiv klingar det falskt när regeringen berömmer sig av att statsbudgeten visar överskott, inflationsmålet överträffas och bytesbalansen går med stort överskott, när vi samtidigt har massarbetslöshet. 

Det är inte tecken på klok hushållning utan på grovt slöseri med landets största tillgång: folks vilja och förmåga till produktivt arbete. 

De sista 2-3 procenten sparade på budgetsaldot, de sista tiondelarna på inflationsmålet, miljarderna i bytesbalansöverskott leder till samhällsekonomiskt slöseri. 

Mot den bakgrunden menar jag att det finns utrymme för en 2-3 procent lägre skattekvot än den regeringen nu siktar på.

Sten Johansson, chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning.

http://www.dn.se/DNet/articles/38000-38099/38061/deb28.html

Mats Svegfors svarar 98-02-2?

Charlotte Cederschiölds brev till ledarsidan är, på samma sätt som Staffan Burenstam Linders tidigare inlägg, av betydande intresse.

Båda är uppenbarligen helt fångade av den konstitutionella parallellen mellan å ena sidan EU:s parlament och å den andra de nationella parlamenten. 

Charlotte Cederschiöld säger att EU-parlamentet är "ungt". Det är bara fråga om tid innan historien har lett fram till att EU-parlamentet har en samhällsställning som de nationella parlamenten. "Då har beslutsprocesserna krympt ihop till en". 

Detsamma gäller EU:s så kallade tre pelare. Charlotte Cederschiöld talar också om "majoritetsbeslut" i rådet. Parlamentet har, i hennes föreställning, därmed blivit Europas riksdag och rådet har blivit dess regering.

Moderaterna företräder uppenbarligen en fullt utvecklad Europafederalism i EU- parlamentet. Det är åtminstone för mig en stor nyhet.

Charlotte Cederschiöld har fel när hon framställer min och SvD:s skepsis till denna Europafederalism som en avvikande röst i en europeisk kör. 

I Europa, om än inte i EU- parlamentet, är det denna långt drivna Europafederalism som är extremståndpunkten.
 
 

Staffan Burenstam-Linder är aktuell i EMU-debatten. Läs här vad han sagt och gjort tidigare.

Kjell-Olof Feldt varnar för ekonomisk och monetär union

Men för ställningstagandet till EEC:s program för ekonomisk-politiskt samarbete är ändå svaret på följande fråga avgörande: är den typ av samarbete, som EEC-staterna nu inlett och stakat ut den framtida färdriktningen för verkligen ägnat att nå de syften som vi eftersträvar? Är det den väg som Västeuropa ska beträda för att bl a minska konjunktursvängningarna och närma sig det hittills ouppnådda målet att förena full sysselsättning med en rimlig grad av prisstabilitet?

För det första innebär samordningen att vissa medel, t ex på skatte- och kreditområdet, blir helt obrukbara på nationell nivå utan att de ersätts av motsvarande resurser på gemenskapsplanet.

Såvitt jag förstår går detta rakt emot den utveckling som man under årtionden sökt åstadkomma, nämligen att bygga ut antalet medel i den ekonomiska politiken och göra dem till så precisa instrument som möjligt. Det har framkallats av insikten att den höga ambitionsnivån och de smala marginalerna i det expanderande fullsysselsättningssamhället kräver punktinsatser som till sin art och tidsdimension växlar inte bara mellan länder utan också mellan regioner, branscher och företag.

En europeisk stormarknad skulle i ännu högre grad än dagens nationella marknader ha behov av sådana variationer i den ekonomiska politiken.

Mardrömslik konstruktion

Teoretiskt sett skulle det finnas en lösning på detta problem. Det är att beslutsbefogenheterna flyttas över till starka och välutrustade centrala organ - ett europeiskt finansdepartement och en europeisk centralbank - som har möjlighet att spela med alla ekonomisk-politiska medel för att få tillräckliga variationer och nyanser Men det lär inte behövas någon längre utläggning för att visa det mardrömslika i denna konstruktion. 

Att av en halv kontinent, omfattande 10-12 länder och med omkring 300 miljoner invånare, göra en enda stat reser demokratiska, politiska och administrativa problem av enorma mått.

Det man har skapat är en federativ statsbildning, där federationen har alltför få och alltför trubbiga instrument och där delstaterna ur samordningssynpunkt är alltför starka men ändå berövats möjligheterna att bedriva en självständig politik. 

Det finns faktiska exempel i vår värld på sådana federativa statsbildningar som varken är tillräckligt centraliserade eller tillräckligt decentraliserade för att kunna föra en effektiv ekonomisk politik.
 
 

Inger Ohlsson om obefintlig EMU-diskussion

German economics professors call for delay of EMU

David Owen: "Yes to Europe, No to federalism" 

The Economist 98-01-24, utdrag 

David Owen explains how he reconciles his pro-Europeanism with opposition to British membership of a single European currency. 

Lord Owen was Britain’s foreign secretary from 1977-79 and EU co-chairman of the international conference on the former Yugoslavia from 1992-95. 

MY POLITICAL career has been dominated by the question of British membership of the European Community. I have resigned three times, with the EU as the most important issue each time. On the first two occasions, I was protesting against the Labour Party’s negative attitude to Europe. In 1972 I resigned with Roy Jenkins from my position as a junior defence spokesman for the Labour Party; and in 1980 I stood down from the Labour shadow cabinet when the implacably anti-European Michael Foot was elected leader. 

Despite my commitment to the European Community I have never been at any stage a federalist, or a believer in a United States of Europe. 

When I campaigned for Britain to join the EC in general elections from 1964 to 1970, I believed that it was not inevitable that the European Union would become a single state. I believe that even more today, with at least 11 nations due to join. But even if, regrettably, it does become such a state I hope it would be without the participation of the United Kingdom. 

For Britain to join a single European currency would represent a quantum leap in the pooling of sovereignty. It is not just economic sovereignty which can be forgone by adopting the euro, but political sovereignty as well. 

Much is written about the changing nature of the nation-state. Most people accept that change here is inevitable, but while they may not be able to define the nature of the state in which they want to live, they know they will recognise when that state no longer exists. 

Some of Britain’s ambivalence about the euro is rooted in a sense of unease about where we are heading if we just acquiesce in another move towards integration, and appear to be becoming a mere province of Europa. 

I want to believe that the British people will not allow their government to give up the pound and join a single European currency if they sense that to do so is to forgo some of the essential sinews of nationhood, which are still worth preserving in the 21st century.

Such policies will be very different from British foreign policy over the last 1,000 years. More relevantly, it will be very different from that practised over the last 25 years. 

Remember the Gulf 

The EU was not ready to act in concert in November 1997 when there was clear evidence that Saddam Hussein was circumventing the UN inspectors charged with stopping him developing all three weapons of mass destruction—biological, chemical and nuclear.

The French and Germans had their own interests to protect and they too as member states must be free to take independent action. The British government made its own decision and Britain on this occasion would have acted militarily with America. Had we been locked into qualified majority voting as part of an EU Middle East policy, we would not have been able to block an EU policy that would not have supported military action. It is worth reflecting on this incident, for it encapsulates most of the deeper questions about continuing on the path of integration and eroding national independence within the EU. 

For continental european politicians a single currency is above all a political not an economic issue. It is a return in history to the Empire of Charlemagne Charles the Great from 768 to 814 which stretched from the Atlantic to the Danube, from the South of France to Holland. That had a central silver coinage and some historians have termed it the ‘first Europe’ with its own international executive class. 

Since the Second WorId War there has been a less dramatic but determined drive to build on the back of the European Coal and Steel Community a democratic or third Europe. This deliberately concentrated on a continental Common Market core of six nations. Winston Churchill advocated it for Europe but not for Britain. General de Gaulle openly opposed widening it to include the UK but did talk of a Europe from the Atlantic to the Urals. 

In 1973 the Channel was crossed and the UK included in an enlargement to nine. This ‘third Europe’ has always had amongst its leaders people who aspire, often only in private, to a United States of Europe. They see the USA as the most successful continental size federation and they want to achieve over time the same degree of integration. 

This is, even though I believe profoundly misguided, a legitimate objective. But it is only honourable if it is openly and democratically espoused.

Unfortunately in some countries and for the most part in the UK those who want such an outcome operate by stealth, denying this is their ambition while edging constantly towards it. 

There have also been failures particularly when attempting to realise the ambitions of its federalists. The most ambitious federalist project was the Pleven Plan for creating a European Defence Community, but this was eventually rejected by the French Assembly in August 1954. 

In the late 1960s and early 1970s the federalists made their first attempt at monetary union with the Werner plan. This was for the total and irreversible convertability of currencies, the elimination of margins of fluctuations in exchange rates, the irrevocable fixing of parity rates and the complete liberation of movements of capital. The Werner plan for the Common Market was to include all members and was supported by Edward Heath’s government but never put to the test in the British Parliament being quickly consigned to the wastepaper basket after the oil price shock of 1973. 

It is salutary to reflect that had it been established it would have been blown to smithereens by the after effects of the Arab Israeli war. 

Chancellor Kohl’s refusal to champion further integration during the 1997 negotiations prior to and during the Amsterdam negotiations may be a pointer. As is the fact that he has stopped referring in speeches to the goal of a United States of Europe. What is now emerging is a multifaceted Europe. 

How should the UK handle this new EU? Where lies the true destiny of Britain? I believe it is to say ‘Yes’ to Europe but No to Federalism. 

A Political Currency 

The political origins of the euro are that after the fall of the Berlin Wall in November 1989 a pact was formed initially between the Chancellor of Germany and the President of France early in 1990 well before the formal reunification of Germany on 3 October 1990. 

The motivation of Helmut Kohl was to demonstrate to his friend Francois Mitterrand that France had nothing to fear from a much larger Germany for they would put their Deutschmark with the French franc into a single currency to forge out of the ‘third Europe’ the historic ‘first Europe’. 

The Maastricht Treaty of 1992 was the manifestation of that Franco-German political deal but its detail had within it compromises of a deeper significance. For while the Ministry of Finance in France conceded to the Bundesbank on the design of an independent European Central Bank so Germany conceded to the Elysee and Quai d’Orsay the crucial three intergovernmental pillars: 

I. Economic; II. Common Foreign and Security Policy; and III. Justice and Home Affairs Policy, which are written into the Treaty. Thereby, Maastricht, for the first time, put Treaty parameters to the extent of European integration. It also left Britain and Denmark free to decide, as they have both done, not to give up in 1999 their own currencies. 

Since Maastricht Sweden has taken the position that they are not obliged to put their Kroner into the Euro in 1999 and this flexible interpretation of the Treaty will in practice be on offer to all new entrants even ifnot offered formally by the EU. Because the motivation for a single currency is political the criteria for entry spelt out in the Maastricht Treaty will continue to be stretched for these political leaders have vested too much of their own personal credibility, for the 1999 start date to be postponed. In fairness the criticism is not that they lack vision but that they are taking an immense risk with the political, as well as the economic, stability of Europe. 

By the mid 1980s I had begun to argue that ERM entry would be advantageous. Margaret Thatcher did not allow the then Conservative Government to join but acquiesced as Nigel Lawson shadowed the Deutschmark for far too long when the government should have introduced higher interest rates to cool the economic boom. Margaret Thatcher’s government then compounded this error by entering the ERM at a too high a rate. 

It was John Major’s government which then defended the pound at an absurd cost rather than seeking the very currency readjustment which was allowed under the rules. The ERM was by design a flexible system for stabilising rates but the politicians saw maintaining the rate as a national virility symbol.

That same vice was followed by British governments, Labour and Conservative, after the Second World War under the Bretton Woods fixed rate system most damagingly by Labour before the devaluation of 1949 and again in 1967.

Although this rigidity about exchange rate policy was deeply unfortunate at least we were able to adjust the value of the pound or as we did in 1992 leave the ERM. To give up the pound and to join the euro means that there is no way out short of breaking the Treaty and recreating one’s own currency. 

My political career since 1962 has been dominated by the question of British membership of the European Community but only since 1992 has a single currency been seen as the test of one’s Europeanism. In the early 1960s the leader of the Labour Party, Hugh Gaitskell, was someone I greatly admired. He had a passionate pride in the British nation’s capacity to lead but also the intellectual rigour of mind to warn against the political risks of joining a common market which had federalist ambitions, He dismayed friends like Roy Jenkins but he demonstrated a statesmanship that led millions to mourn his premature death a few months later. On 21 September 1962, I watched Hugh Gaitskell on television reply to Prime Minister Harold Macmillan’s broadcast of the night before. He asked if Macmillan wanted to enter a European federation. If so it ‘means the end of Britain as an independent nation; we become no more than Texas or California in the United States of Europe. It means the end of a thousand years of history it means the end of the Commonwealth to become just a province of Europe.’ 

The need for convergence 

A country in the single currency facing a political crisis because of high unemployment and falling living standards has no currency of its own to adjust, no interest rates of its own to change —there is no safety valve. Many independent economists do not believe the necessary economic convergence in Italy, Spain or Portugal exists for a stable euro. The EU collectively will be hard pressed to help for it is barely able to face the redistribution costs inevitable in the process of enlargement over the next seven years. 

For the single currency to survive not just interest rates will have to be the same. Much of the anxiety about the sustainability of the single currency relates to the fear that some participating countries will in an economic downturn balk at the discipline required. Also their electorates will not understand why other member states still outside the euro, have a far greater measure of national economic decision making, for example in letting their currency float downwards or upwards or to decide to run larger or smaller deficit. 

There is a need for cool, clear minds to focus on the issues of substance and disentangle the propaganda. 

The British people will need convincing before they will endorse such a massive economic and politica1 commitment. Particularly when they register that a single currency by its very nature cannot be put up for periodic review. No country can step out of the euro without appalling and largely unforeseen consequences for itself and for Europe in general. It is effectively an irrevocable decision. 

European Defence 

All that really separates the 1995 Dayton Accords from the EU Action Plan was two years of continued war, massive further ethnic cleansing and loss of life, Both plans gave the Bosnian Serbs 49% of contiguous territory. By contrast the so-called Vance Owen Plan gave the Serbs only 43% of territory in three unconnected provinces. 

A Common not a Single Foreign and Security Policy 

In European parlance ‘common’ means a concensus policy, ‘single’ means a majority policy. The majority coming from either delegated power stemming from an institution like the Commission, the Central Bank or from a qualified majority vote of the Council. 

The worst peace or war decision taken in British foreign policy since Suez was the decision not to veto in December 1991 EU recognition of Croatia and Slovenia because it triggered the war in Bosnia-Herzegovina.

Under the Maastricht Treaty, which had not even been ratified at that time, there was no obligation on Britain to agree, only to try to find common ground; this France and Britain had already done. 

On 8 November 1991 the EC issued a Declaration in Rome which stated that the prospect of recognition of the independence of those Republics wishing it, can only be envisaged in the framework of an overall settlement. Given the German government’s strong views it would have been legitimate for Germany within the EC to invoke an overriding national interest and to recognise unilaterally. 

It was perhaps not surprising, in view of the Franco-German alliance, that it was the French Foreign Minister Roland Dumas who first gave in to the Germans but it was surprising when he was followed by Douglas Hurd who had eloquently argues for months against recognition. It was a deeply damaging face-saving EC consensus taken despite the opposition of Lord Carrington, Chairman of the EC Peace Conference on Yugoslavia, Perez de Cueller, the UN Secretary General and Cyrus Vance, peace negotiator for the UN. 

here is no ground for believing, as some claim, that the French would have acted differently if qualified majority voting had existed on the Foreign Affairs Council. France would not only have been unable to isolate Germany on the Council, It had become by then a French national interest to accommodate the German viewpoint. The UK also felt grateful to Chancellor Kohl for his understanding over the Maastricht negotiation and his readiness to support our euro opt out. There was probably no explicit bargain struck just an understanding reached that we would be more flexible over matters of real concern to Germany. 

Given the negotiated ceasefire between the Croats and the Serbs at the end of the year the problems created by recognition could have been overcome if it had not been compounded by going forward with the recognition of Bosnia-Herzegovina 

The US, who had opposed recognition of Croatla in December 1991, became very active in pushing for recognition of Bosnia-Herzegovina in the spring of 1992 but the situation was very different. This was the one internal republic of Yugoslavia that contained three large constituent peoples -Muslim, Serbs and Croats -with very different views on independence. Recognition wIthout the prior presence of a substantial UN Prevention Force was a recipe for war. 

The Yugoslavian 1991 recognition debates within the EC are a sombre warning of how dangerous decisions, with the predicted consequence of an even bloodier war, can be made in an atmosphere where maintaining unity among the member states becomes an end in itself. 
 
 

BBC Thursday, January 22, 1998

CBI puts the brakes on EMU 

The Director General of the Confederation of British Industry, Adair Turner, has criticised the rush towards European Economic and Monetary Union (Emu). 

Addressing business leaders and politicians in Berlin, he said there were strong arguments for delaying the introduction of a single European currency. 

The CBI has in the past been strongly supportive of Emu and Mr Turner himself insists he is a pro-European. 

However, he told his German audience that he was not willing to sign up for a blank cheque called "ever closer union". 

He insisted that the CBI had not changed its position. He said Europe should integrate certain things that made sense, but not necessarily everything. 

In particular he said there was no need to integrate social and fiscal policy. Although Emu did imply some form of economic co-operation, he said it was not necessary to fully integrate the tax-and-spend policies of different governments. 

Mr Turner criticised those European Union governments who are pressing for the early introduction of the single currency. He said Emu was going ahead in less than ideal conditions and therefore carried risks. 

He argued that high unemployment and the poor state of public sector finances in many EU countries were reasons for delaying the project. 

He accused governments of ignoring such problems in their desire to rush ahead and called for them to get away from "grand slogans". 

He said there had been inadequate debate of the pros and cons of monetary union and said Europe's leaders should listen to public opinion. He believed many others across the continent shared his view.

He said the whole of Europe should discuss which aspects of economic policy should be integrated as part of Emu, instead of leaving individual countries to pick and choose.